A Life to Live

Alla inlägg under oktober 2014

Av Livsturisten - 31 oktober 2014 23:00

Igår kom en massör till Oskadis och Disa, som vi inte träffat tidigare.
Hon var väldigt duktig, och lyckades knyta upp en hel del låsningar som Oskadis gått med rätt länge.
Det är tur att jag inte kunnat rida så mycket på senaste tiden, eftersom detta blivit så illa bara genom att hon gått i hagen.

Här kom svaret på varför hon bl.a var så trög i steget den 15 oktober, och inte gillade att stå med vänster bakben i luften. Hon satt fast rejält i högra bogen.
Men, massören fick loss det, och Oskadis blev alldeles mjuk och jämn där hon innan var bullig och stel.


Oskadis tyckte att mycket som massören gjorde var obehagligt och jobbigt. Men, det indikerar ju bara hur ont hon hade.


Nu är det promenad som gäller resten av veckan, och sedan ska jag skritta uppsuttet i en vecka.

Ledord för hela perioden: Lång och låg.


På kvällen var Oskadis väldigt nöjd.
Och, då jag skulle fota henne så kände hon sej för att verkligen ge mej nåt att fota.

 

Knasfian   

78

Av Livsturisten - 29 oktober 2014 00:11

Det skulle hon fyllt idag, om hon fått leva och ha hälsan.


Ikväll och inatt brinner ljus på graven, dit lillasyster gick ensam, då jag inte hann... och här hemma, i den blomsterrabatt som jag anlade med frön och andra växter i våras, i min mammas anda.

   

Av Livsturisten - 27 oktober 2014 21:55

Jag visste inte ens en liten bråkdel av vad som hände under resans gång...

Min mamma ville inte oroa mej. Och, hon orkade inte med min oro.
Och, hon tog hänsyn till att jag ju är så extremt känslig...

Så, jag fick inte veta alla steg... eller alla fakta...


Men, det jävligaste av allt: Inte ens min Mamma fick veta allt!

Läkarna struntade i att vårda henne. Så ser jag det.

Hon fick inte ens en liten del av all den information som hon behövde om sin egen diagnos osv.


Och, vid varje tillfälle som hon skulle till provtagningar och undersökningar fick hon kämpa i timmar för att ta sej de 2 trapporna ner utan hiss, då färdtjänsten (den superstressade) inte hade någon trappklättrare... och inte kunde hjälpa till...

Och, vid hemkomsten... samma kamp - i timmar - för att ta sej upp igen de 2 våningarna.


Jag kunde inte hjälpa min mamma... då jag inte visste...

Och, det som gör allra ondast utöver det... är att jag lurades att tro att Mamma var frisk nog att åka hem...

Ingen verkade ha koll på hur sjuk hon faktiskt var.
På sjukhuset sa dom att hon var på fel avdelning för sina symtom - då hon låg på onkologen, och hade kroppen full av Cancer.
FEL avdelning???


Då lillasyster larmade om att mamma hade svårt att andas så kom syrrorna först efter 45 minuter... och någon läkare kunde inte uppbringas alls.
Ändå bedömdes vid ett möte - där Mamma själv sa ifrån att hon var för trött att orka delta i - på onsdagen att hon skulle skickas hem på fredagen...

På onsdagskvällen ringde lillasyster till mej (och storasyster). Mamma ville ses en sista gång.

Då vi kom till sjukhuset informerades vi om att hon inte var döende...


Jag ångrar så att jag lämnade henne den kvällen...

Kommer jag nånsin förlåta mej själv?

Och, syrrorna på sjukhuset?


VARFÖR tvingades min mamma att dö ensam???

VARFÖR berättade dom inte att hon var så sjuk???

VARFÖR tyckte dom att hon var frisk nog att skickas hem på fredagen då hon faktiskt DOG natten till torsdagen???


Jag kunde inte ens hjälpa min älskade mamma genom att vara hos henne då hon somnade in!

Och, det gör ONT!!!



Hur ska jag kunna läka?
Kan man få svar på frågorna om hur dom hanterade hennes sista år i livet?

Av Livsturisten - 25 oktober 2014 23:00

På flera håll i Sverige har folk idag samlats och ridit tillsammans. Dom har gjort det efter att dom sms'at 2x50:- till ett nummer som går till insamling för BröstCancerFonden / Cancerfonden.


I vårt stall var det en hästägare som pimpade sin häst, och begav sej några mil per bil (och trailer) för att sluta upp med andra ryttare, och rida tillsammans.


Tinkern Kate blev en "My Little Pony", innan dom åkte hemifrån.

Så här fann jag Kate och hennes matte då jag kom ut, och upptäckte, till min glädje att dom inte åkt hemifrån ännu. Jag ville ju så gärna vara med och se förvandlingen...

 

...och dokumentera den...

Vi börjar med den ROSA mulen, förståss... För den har hon ju helt naturligt...

 

En My Little Pony som ska gå en ritt på 1½ timme för att stödja BröstCancerFonden ska självklart ha ROSA MAN.

       

-Vad gör du?
-Ska jag ha färg i luggen med?

 

-Du kan inte mena allvar???
-Vad GÖÖÖR du???

 

-Mmm... Jo...
-Jaja... Det är väl OK...

   

...och så kom "pricken över i'et", där jag och matten fick våra viljor igenom... och där det höjdes röster emot vår idé...
På högra skinkan sattes riktigt snyggt den viktiga symbolen!

 

Alltså... Bara kolla den manen!!

 

-Jag har en hel del åsikter.... Faktiskt...!

     

Färdiga för avfärd...

   

Ja... Du har förstått...!
ROSA BANDET - förståss!!

   

Off we go...!

 

Mot Rimbo!!!

 

Nu blev inte ritten riktigt som det var sagt...

Enligt inbjudan skulle det komma 27 ekipage, och rittens skulle gå från Rånäs IP till Rimbo. Och, man trodde ju att det skulle uppmärksammas på något sätt. Om inte annat så genom att allmänheten såg gänget.


Men, ritten gick genom skogen... Och, dom vände tillbaka till IP'n innan man nådde fram till Rimbo.


Så, dagens känsla, så här efteråt, är att:
Vi fixar något senare!
Till Välgörande ändamål.
Med större uppmärksamhet och "ripple effect".


Jag har redan börjat skissa på det.
Och, jag ser till att det hela kommer att sändas via någon form av webTV.     


Men, under tiden...:   

 



Allmänt · Foto · Häst · Jobb · Livet
Av Livsturisten - 25 oktober 2014 00:06

Jag får känslan av att det är samma folk bakom skapandet av TV-serier som i varje avsnitt börjar "My name is...". Men, det gör ingenting, för min del.

För, jag tycker också att det är bra TV-serier!


Arrow har väl de flesta sett... (?)

 

Oliver Queen kommer hem efter att ha varit försvunnen i 5 år. 5 år som han tillbringat på en ö (och lite andra ställen).

Han kommer hem och är inställd på att skapa ordning i staden - Starling City - och att straffa de som gjort fel.

Det var i alla fall upptakten i första säsongen.


The Flash är typ en spin off från Arrow.

 

Barry Allen - världens snabbaste människa - bor i Central City, och i första avsnittet fick han lite råd av Oliver.


Forever

 

utspelas i New York, där en man som varit ca 35 år i 200 år jobbar som rättsläkare. Hans mål i livet är att hitta nyckeln till sin egen (o)dödlighet.

Av Livsturisten - 24 oktober 2014 13:23

Skulle egentligen varit där den 15/10, men det funkade inte eftersom sambon jobbar så tidigt på morgonen (8:30) och ingen annan kan sköta hans jobb.
Så, jag fick ringa återbud, och fick en tid till idag kl. 11:00 istället.


Jag var väldigt orolig och nervös. Så pass att jag knappt kunde stå på benen, och blev extremt andfådd bara av att gå från parkeringen och upp till röntgen.


Då jag  såg syrran på Nuklear, som tog emot mej, så kände jag mej genast lugn. Helt otroligt!
Nu har jag träffat 2 individer på DS (1 på röntgen o 1 på Nuklear) som har den sällsynta förmågan att sprida lugn och trygghet ända in i min kropp o mitt sinne.

Så, jag sa till sambon att vänta i väntrummet (jag brukar annars propsa på att han ska med in och finnas nära), och inne i rummet blev jag jätteglad då jag såg röntgen-apparaten (maskinen), och såg att det inte var en sån hemsk MR-liknande tingest.


Jag fick väga mej, och efter lite avdrag för kläder (som jag fick behålla på) så kom vi fram till att jag väger 68kg. Och, längden mättes till 174,5 cm.

I högstadiet var jag 176 ibland, 175 ibland och 174 ibland. Idag är jag 174,5.   


Sen fick jag lägga mej på rygg och hon spände fast mina fötter i en pryl som hon satte in mellan fötterna.

Detta för att höftlederna skulle vara fixerade i ett visst läge.

   

Sedan satte hon sej vid sitt skrivbord och styrde maskinens fotografering därifrån. Hon såg allting på sin datorskärm. Och, för att vara på säkra sidan tog hon 3-4 omgångar med bilder.


Det kändes ingenting.
Och, det var faktiskt trevligt att ligga där och småprata lite.

Vi var rörande överens om att MR-kameran inte är något man med lätthet klarar av. Hon sa faktiskt att hon inte tror att hon skulle klara den. Så, hon förstod att jag blivit så rädd där.

Hon var väldigt, väldigt trevlig. Och, jag missade tyvärr att läsa på hennes namnskylt vad hon heter.

Jag minns att hon hade väldigt ljust kortklippt hår och glasögon.

Hon tyckte om mina raggsockor, som jag hade på fötterna. (och jag berättade, självklart, att jag stickat dom själv av Järbo garns Raggi)   


Då jag var klar så hade det gått mindre än 15 minuter, och jag kunde gå tillbaka till bilen, utan att bli lika andfådd. Så... en stor del av min utmattning berodde på denna enorma oro, nervositet och ångest som jag hade inför.


Det som kollades här var bentätheten i min kropp.

Dom vill väl se om den kortison jag äter för min Crohn gjort åverkan i kroppen.

Svar kommer via min "Crohn-läkare" senare.

Av Livsturisten - 23 oktober 2014 13:18

Att jag har problem med magen, och får kämpa som ett litet "djur" för att hålla mej på benen... det räcker gott och väl. Ännu jobbigare blir det dagar som dessa, då man tvingas ta sej till veterinären, på djurkliniken, för att katt är dåliga i magen.

Så, i eftermiddag - efter att jag jobbat "järnet" för att få allt klart i stallen innan - så åker vi in med honom (vi har tid 15:15).... och hoppas att det är enkelt avhjälpt.


Håll gärna tumme och tass för oss.    

Av Livsturisten - 22 oktober 2014 02:31

Så kom då småhundarnas täcken från Hööks. Rabalder kan ha sitt nya täcke, och Gucci kan då ärva Rabalders gamla.

Däremot blir det inte helt enkelt för Gucci att vara ute i sin overall. Åtminstone inte i början.

För, här behöver vi öva.

Jag på att klä på honom. Han på att gå - utan att kliva ur täcket.


Det var inte så enkelt att slippa ha genomblöt hund i sängen... bara genom att skaffa honom en overall.

Jag hoppas att vi lär oss.

 

Det här är jag

Hej!
Välkommen att ta del av mina smultronställen  och djungler av brännässlor, på min resa genom livet. 

På tal om vädret:

klart.se

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4 5
6
7 8
9
10
11
12
13 14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Omröstning

När skriver Du testamente?
 Mitt i livet, då döden känns avlägsen.
 I samband med att barnen födes.
 I samband med att barnbarnen börjar födas.
 När krämpor gör sej mer och mer tydliga.
 När döden andas i nacken på en, och man inser sin dödlighet.

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kategorier

Arkiv

Minns

Lilypie Angel and Memorial tickers

PitaPata Horse tickers

PitaPata Horse tickers

PitaPata Horse tickers

Daisypath Anniversary tickers

Daisypath Anniversary tickers

Med i:


Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

 


susnet.nu statistik

Tidigare år

Värt att besöka

Sök i bloggen

RSS

Presentation

Twitter


Skapa flashcards