A Life to Live

Alla inlägg den 11 oktober 2014

Av Livsturisten - 11 oktober 2014 15:40

I november förra året (tror jag det var... eller kanske december... men, tror det var november...) så skulle min tunntarm kollas upp genom att jag skulle ligga 1½ timme i MR-kamera (röntgen).

Jag jobbade mentalt för att klara av det trånga röret, och trodde faktiskt att jag skulle fixa det.
Däremot var jag inte helt tillfreds med tanken på att dricka kontrasten innan.


Men, väl på plats, på röntgen på Danderyds sjukhus, så gick det alldeles utmärkt bra att dricka kontrasten.
Och, då dom visade mej maskinen... och den såg ut som på bilden här... så kände jag att det där var ju ingen fara.
Kolla bara hur långt från "britsen" det är till taket på röret!

 
Vad jag inte uppfattade, förrän jag var fastspänd och skulle in i röret, var att britsen skulle UPP för att komma in i röret.
Jag drabbades av nån form av chock!
Paniken började komma upp till ytan... och, det slutade faktiskt redan efter ett par minuter, då jag fick fullkomlig panik. Värre än nånsin i ett trångt utrymme (jo, jag är klaustrofobisk sen innan... men, jag har klarat t.ex att sitta fast i hiss osv - men INTE att se flygplan från marken... men, har jobbat på det så att jag utvecklat en "nördighet" för flygplan istället). Jag hörde långt bortifrån någon som skrek och grät. Jag förstod, då dom slet ut mej och tog loss mej... att det var jag.


Jag fick ta bilderna i datortomografi istället (vilket jag ju kunde fått göra från början kan jag nu tycka).


Idag är jag ännu så skadat av denna händelse, att jag inte klarar av att åka bil och ha en lastbil vid sidan av den bil jag sitter i.

Och, jag kan inte ens se kortet jag lagt här utan att åter känna ångesten och börja gråta.


Jag har frågat ett flertal tillfällen efter hjälp. (Jag fick min PTSD-diagnos redan 2004, och fick då veta att den funnits där sedan ca 5-6 års ålder.)

På måndag ska jag träffa en läkare som jag nu - efter många samtal med kuratorn på danderyd - blivit remitterad till.

Jag hoppas då få hjälp med min PTSD och att få hjälp att i förväg hantera den operation som jag ska genomgå efter årsskiftet (som jag är LIVRÄDD för).


Funkar det inte på måndag... så vet jag inte vad mer jag kan göra!
Be om hjälp igen... det orkar jag inte!

Av Livsturisten - 11 oktober 2014 00:48

Dom hade öppet hus på byggarbetsplatsen här intill, där vi kommer att få ett industriområde. Så, vi åkte in en sväng dit på väg söderut.
Sambon tog en hamburgare (som dom bjöd på) och vi träffade lite bekanta (djurkunder) och småpratade lite, innan vi åkte vidare söderut.

 

Jag kände mej faktiskt lite extra glad just den här söndagen. För, vi skulle ÄNTLIGEN kunna ta oss till dottern för att gratta dotterdottern på födelsedagen. Den första födelsedagen av 4 möjliga.
Och, vi hade även presenter med oss.
Våra barnbarn har inte precis lärt sej att vi är detsamma som presenter - på "gott och ont".

Då dom träffar oss så är det just det - dom träffar oss.

Viljan och önskan om att ge dom presenter till födelsedag och Jul osv finns hos oss, men livet kommer alltför ofta emellan, och hindrar oss ifrån att kunna få den typen av relation som vi i grunden önskar.

Och, det började redan med deras mamma... vilket också känts så tungt och jobbigt, och som jag önskat kunna jobba oss ifrån.


Hur som... den här söndagen skulle det nu äntligen bli dags: Vi skulle på barnkalas!


Vi droppade in en stund senare än barnen, och det var nog bra. För, då blev det inte så stojigt, totalt sett.
Då vi anlände - just innan födelsedagsbarnets mostrar och kusiner - så var alla barn i trädgården, och de flesta hoppade i studsmattan.

Jag fick en bild på en av dottersönerna, då han skulle visa mej lite tricks:

 

Vi kunde tyvärr inte stanna så länge, eftersom vi hade hästar att hämta in hemma.
Men, det blev väl ett par timmar i alla fall.


Och, presenterna blev uppskattade.
Ett par byxor och en T-shirt som jag valt i affären, 1 par sockor som jag stickat och ett par plastmallar som man ritar efter då man ritar djur och maskiner mm. Ritmallen satte hon mej på genast, och beställde alla djur, medan hon matade mej med kakor. Gullungen!

 

 

På väg hem sen fick jag ett infall att vi skulle åka in till mina farföräldrars grav, då vi passerade kyrkogården på motorvägen. Men, sambon röstade bort, så vi åkte förbi. Det skulle tagit lite för mycket av den dyrbara tiden för insläppet, innan solen gick ner.

Väl hemma sen, under kvällen, då jag satt med släktforskningen, så insåg jag att det var min farmors födelsedag.
Så, jag skulle nog ha åkt in till graven då.
Jag tände ett ljus här för henne, istället.


Nu siktar vi på nästa kalas hos dottern och hennes familj.
Tror bestämt att det blir i november.

Det här är jag

Hej!
Välkommen att ta del av mina smultronställen  och djungler av brännässlor, på min resa genom livet. 

På tal om vädret:

klart.se

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4 5
6
7 8
9
10
11
12
13 14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Omröstning

När skriver Du testamente?
 Mitt i livet, då döden känns avlägsen.
 I samband med att barnen födes.
 I samband med att barnbarnen börjar födas.
 När krämpor gör sej mer och mer tydliga.
 När döden andas i nacken på en, och man inser sin dödlighet.

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kategorier

Arkiv

Minns

Lilypie Angel and Memorial tickers

PitaPata Horse tickers

PitaPata Horse tickers

PitaPata Horse tickers

Daisypath Anniversary tickers

Daisypath Anniversary tickers

Med i:


Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

 


susnet.nu statistik

Tidigare år

Värt att besöka

Sök i bloggen

RSS

Presentation

Twitter


Skapa flashcards