Jisses vad dålig jag var igår. Lyckades inte ta mej ut ur huset förrän vid strax före 15... först då hade magen lugnat sej så pass att jag kunde vara borta från toaletten längre än en kvart.
Och, inget hade jag lyckats äta eller dricka fram till dess.

Mockade, så gott jag kunde, de 7 boxarna, innan jag gick hem igen. På vägen hem tog jag in Fjölis. Och, väl hemma igen hade jag varit ute i 1½ timme... och jag var så trött i hela kroppen, och benen var som gelé.

Efter att jag med hjälp av sambon tagit in hästarna från hagarna sen, så åkte vi till ICA Maxi och handlade lite. Det gick rätt bra att vistas där, med minnena från senast.

Och, på parkeringen träffade vi en gammal bekant som vi bytte några ord med.

Väl hemma åt jag sen fiskgratäng... och magen kändes nöjd med det.

Men, vid kvällsfodringen var jag mer sovande i hela kroppen. Det kändes så läskigt att gå omkring och med ren viljekraft ta sej framåt ett steg i taget, trots att hela kroppen och knoppen bara ville somna.

Men,allt som skulle göras blev gjort - inklusive en extra mockning osv som kom in sent - och hemma igen vid 23:30 stupade jag i säng.

Blev väckt vid 1 av Gucci som ville gå ut. Ställde ut honom på trappan (ja, i snöret, alltså) och gick in o la mej en stund, tills han skällde o ville in en timme senare.

Sen fick jag sova till sambon gick upp... och igen efter att han gått ut... och har nu nyss ätit frukost.

Det känns bättre idag. Hoppas det bara går åt rätt håll nu.

För, nu ska jag ut och flytta hästar, fodra hästar, och mocka en hel massa boxar... innan jag har ett telefonmöte som du kommer höra mer om sen.

Önskar Dej en toppenfin dag!

På måndagskvällen åkte jag, sambon, Yhlva och Linus på shoppingtur. Först till Hööks och sen till CityGross.

Det vi (Jag) handlade var i Óskadís' tecken.

Ja, förrutom hundhalsbandet jag köpte på Hööks, till Akela / Loke, förståss.

Mina vinterkängor ska jag ju ha då jag rider och då jag umgås med Óskadís (och hundarna).

Spånet jag köpte på CityGross ska Óskadís ha i sin box under september / oktober.

Och, så är vi då framme vid det gröna blinget...   

Jag har länge sneglat på ett grönt treradigt bling-pannband till Óskadís. Och, i måndags köpte jag det!

Det är inte mycket jag verkligen köpt till henne, faktiskt. Och, jag har blivit så pass gammal att jag inser att om jag vill ha något så ska jag inte bara önska o drömma. Jag ska se till att jag får det, medan jag fortfarande kan glädjas åt att ha det.

Jag tycker att det blev snyggt på henne!   

Däremot kommer hon troligen inte ha det i vinter... för, då lär det begravas i hennes tjocka ljusa päls!

Igår sov jag lite längre, då jag varit uppe med magvärk, tjafsande katter och rastlös hund mest hela natten.
Kom ut vid lunchtid, för att gå och jobba... Tittade ner emot hagen, där min häst går, och upptäckte att hon var ensam i hagen.
Såg bilen som tillhör en av mattarna till Óskadís stallkompis Dís. Kollade in i stallet. Där stod Dís' boxdörr öppen. Stallet var tomt.
Kollade in i stora stallet och såg spår av att ytterligare 2 hästar ur den hagen var ute på ridtur.
Konstaterade att Óskadís verkligen var ensam i hagen, och styrde ner dit för att ta henne INNAN hon skulle bli stressad!

Hon har blivit superstressad förr då hon lämnats ensam i hagen. Och, det är ju anledningen till att vi var överens - trodde jag - att Om man tar in hästar så att en blir ensam så lämnar man INTE häst ensam.

Och, senast för ett par dar sen sa just Dís' matte att hon hade tagit upp Óskadís också om inte Alma varit kvar med henne, då Dís gick in.

Nu vet jag bättre!

Nu vet jag att överenskommelser inte gäller!
Och, nu vet jag att jag (och sambon) är rätt ensamma om att tänka på fler hästar än vår egen!

Det hade ju inte varit så betungande om nån av de 3 människorna skickat ett mess (om man inte orkade ringa) och åtminstone berättat, så jag visste, att Óskadís blev ensam kvar i hagen,

Nu tog jag hem henne, så hon fick tillbringa resten av dagen i hagen i trädgården.

Är det för att det är jag som är hennes matte?
Eller hade man lämnat henne ensam även om någon annan ägt henne?

Häromdan var jag riktigt ledsen. Ledsen på mej själv och på min livssituation.

Jag hade också såren i själen som värkte till följd av att det börjat rotas i dessa, och jag var så nära marken man kan komma innan man verkligen ligger ner.

Och, så uppepå det blev jag så ledsen då jag insåg att jag i mina försök att upprätthålla det viktiga missat något minst lika viktigt: MIN HÄST!

Jag kände tydligt att hon inte var världens mest harmoniska, då jag låtit henne vila hela sommaren. Och, nu skulle jag försöka få igång både henne och mej.

Pga den oerhört kraftiga järnbristen som just nu råder i min kropp orkade jag inte fysiskt, heller... Och, jag kände mej så himla ledsen.

Just då dök Viljas matte upp. Och, hon fick lyssna då en liten del av stormen inom mej sipprade ut.

En stund senare hade jag lite förnyade krafter, och Óskadís och jag gick på vår första skogspromenad ihop.
 
Väl hemma i stallet blev det sedan ca 10 minuter uppsuttet - mest bara för att jag skulle upp på hennes rygg.

Sov idag lite längre. Drömde en massa där jag blev av med skyddsling som jag månat om hela sommaren då ägaren kraschade allt i en enda mening. Och, där jag totalt missat att ta hand om skyddslingar jag var satt att ta hand om.

Vaknade vid lunchtid, med huvudvärk och ångest.

Sambon kom hem ifrån stallet med present till mej från Viljas matte.

   
Hon hade sagt till sambon att jag skulle ha detta så jag och min häst skulle vara glada tillsammans.... eller nåt liknande.

En riktigt värmande gest, som la ett leende på mitt ansikte och i mitt hjärta.

Har nu ätit frukost, och ska ut och fota för fototrissen idag.

Härom dan fick jag förfrågan från en hästägare här hemma, som stadigt anlitar mej till mockning och tillsyn, om jag vill börja rida på hästen också. Och det ville jag ju jättegärna.

Så, idag är då första dan som jag ska rida. Fredagar ska bli mina dagar med honom.

Igår kväll pratade jag o sambons chef om grannen - som funderar på vad hon ska göra med en av sina hästar, som hon inte känner att hon ska ha kvar. Och, chefen fick veta att jag gärna tar hand om honom.

Chefen ringde grannen och berättade, och föreslog att jag ska ta honom på foder i 1 år först, och sedan bestämmer vi oss för om jag ska köpa honom.

Grannen blev tydligen jätteglad. Och, vi ska prata närmare om det idag.