För en månad sedan låg Manadis och tog det lugnt, då hon inte fick gå ut pga den oförklarliga hältan.

Nu... har hon fått kolik. Och, hon vill inte dricka vatten.

Veterinären har varit här och slangat ner vatten. Och, hon har också fått 5 liter dropp. (igår)

Men, hon vill inte komma igång med att dricka självmant.
Därför fick veterinären komma idag igen, och slanga ner ytterligare vatten.
Förstoppningen var kvar men den var mindre.

Det kommer bajs... men inte alls den mängd som ska komma... och hon vill inte dricka.

*oroad*   

Redan vid lunchtid upptäcktes att Manadis (som jag nämnt tidigare, och som stått på boxvila 1 månad osv) inte mådde riktigt bra. Hon har varit småhängig ett par gånger senaste veckan, men rätt snart piggat på sej igen. Idag ville hon inte äta sitt lunch-hö i sjukhagen.
Jag mockade hennes box, och upptäckte att hon inte rört sitt vatten sedan nån gång igår eftermiddag, och att hon lämnat ca halva frukosten.
Hon hade bajsat under natten, och det såg normalt ut.

Då jag mockat klart och gick för att titta till henne så stod hon och åt av sin lunch. Så, jag lät henne vara, och mockade klart de övriga boxarna innan jag gick för att hämta in henne.
Just innan jag gick till henne berättade sambon att hon låg. Då jag kom fram hade hon rest sej.

Väl inne i boxen började hela hon att skaka, och jag upplevde det som att hon närsomhelst skulle ramla omkull.
Jag tog av henne grimskaftet, sprang ut, stängde boxen och sprang ut och ropade på vår hyresvärd - som kom. Då hade Manadis slutat skaka.
Vi kollade av henne tillsammans, och kände båda att hon inte alls mådde bra.

Jag gick hem för att äta lunch (klockan hade blivit ca 16-tiden) och ringde Manadis' matte, som egentligen hade hästledig dag.
Sen ringde jag Distriktsveterinär, medan matte ringde veterinären på Ultuna (där Manadis varit och är patient).
Vi stämde sen av med varann och kom fram till att hon skulle komma ut, vi skulle köra (i snöstormen) Manadis till Ultuna. Om inte distriktsveterinären hann komma innan.

Medan matte körde hit skyndade vi att ta in alla hästar, och vara redo att åka.

Men, innan vi kom iväg var distriktsveterinären här.

Hon agerade snabbt, då hon redan hade bakgrundsinfo från telefon. Gav lugnande och kramplösande - som verkade väldig fort.

Hon kände av tarmen genom att föra in armen i ändtarmen, och kände tydligt att det var rejält förstoppat, en lång bit. Detta kände hon genom tarmen på en annan del av tarmen.
Hon förberedde genast för slangning.

Matte fick hjälpa till med att hämta ljummet vatten i en hink, och sedan hålla slangen.

Jag höll Manadis.

Efter att ca 12 L vatten och parafinolja samt salt slangats ner i magen fick hon dropp.

Veterinären åkte vidare till nästa patient medan droppet gick, och då påsen var tom så kopplade jag bort den, helt enlig instruktion som veterinären gav mej innan hon åkte.

Nu hoppas vi att proppen släpper, och att vi inte tvingas åka in med henne.

Ikväll vid nattningen fick hon medicin (allt utom metacam) enligt veternärens råd, och jag ställde in betforvattnet som vi förberett tidigare.

Hon hade inte rört vattnet. Men hon hade lagt en stor hög.

Helt säker känner jag mej inte än, eftersom hon fortfarande är smärtstillad.

Jag går upp till stallet igen om ett par timmar, för att kolla till henne.

Manadis har haft boxvila och inte varit ute i hagen sedan hon gick omkull för drygt 1 månad sedan (knappt 2 månader sen) och har idag äntligen fått mysa i vårsolen.
Den äckliga medicinen gick ner med hjälp av Proviva Jordgubb (som tog över smaken).
Hellre det än att bråka med henne då man inte kommer i närheten av henne med sprutan som ska in i munnen.

Det viktigaste är ju, trots allt att hon får i sej medicinen - tycker jag.

)

...med Óskadís' egen päls.

Det bara rasar av henne nu.

Vårtecken!   

Senast som jag satt på Óskadís' rygg var 11 september 2013, då vi red kurs. Ett par dagar senare rasade jag fullständigt och blev sängliggande i 2½-3 veckor. Och, på det tog det några veckor att lära sej gå igen, då muskler i armar och ben "försvunnit"... och jag rasade i vikt från 66 till 57kg.

Efter det har jag jobbat på att komma upp på hennes rygg igen. Men, mycket har kommit emellan:
Jobb, mammas sjukdom, mammas död, mammas begravning, feltimat med tiden då jag testat och Óskadís varit på tå.... och i grunden min egen rädsla för att faktiskt komma upp på hennes rygg och inte klara av henne.

Idag tog jag ett ordentligt tag i "nackskinnet" (med hjälp av Tigns matte och hennes peppande ord - TACK) och kom upp på Óskadís' rygg.
Det var riktigt "skakigt"... speciellt från att jag satt upp och tills vi kom in på ridbanan (där bensinen tar slut, och jag får gasa hellre än bromsa).

Nu har vi kommit ett steg närmare...

Närmare drömmen om att kunna rida ut och njuta av att vara i skogen... att kunna rida på Roslagsleden i sommar... att få njuta av att ha egen häst.
Att få njuta av att ha min önskehäst!

Igår var en solig och trevlig dag, som slutade trevligt, men med lite otrevliga moln på eftermiddags- och kvällshimlen.

Träffade mina systrar för att skriva tackkort.

Vi tog en promenad till graven, och konstaterade att blommorna fortfarande är relativt fina.

Dom blommor som var till mammas begravning 6/2 och som skulle ha kastats om inte vi tagit med dom till mammas föräldrar och farföräldrar. Till den familjegrav dör även hon nu ska ligga (och senare jag och lillasyrran). 11 dagar senare är dom ännu fina.

Vi tog en promenad på kyrkogården i vårsolen. Och, sedan gick vi hem och fikade.

Man blir besvärad och känner sej illa till mods av att se tiggare överallt.

Man är inte själv så långt bort ifrån den tillvaron. Ingen av oss är det.

Vi blev krafigt försenade hem pga saker som inträffade (som jag inte kan skriva om här) och väl hemma fick jag träffa sidor hon ett par personer som jag inte sett tidigare.

Så, molnen på himlen blev lite väl mörka.

Men, det fanns vårtecken lite varstans under promenaden igår. Och, det glädjer.

Kärleksörten (som mormor tog från morfars föräldrars ställe i Tyresö och satte på graven till morfar, och som mamma vårdat ömt sedan mormor hamnade i graven) kommer med full kraft nu.

Och, idag är det ännu en dag med solsken. Så, nu ska jag gå ut och jobba!
Och, umgås med min älskade häst, Óskadís!
 

Igår hann jag bara vakna, efter en orolig natt fylld av konstiga drömmar (när jag väl äntligen lyckades somna), så ringde telefonen. Óskadís' fd matte behövde hjälp att få hem en av sina hästar, som varit borta en tid för att bli inriden.

Efter att frukost intagits satte vi oss i lastbilen och körde bortom Österbybruk.

Väl framme på gården där vi skulle hämta Vidar (som jag såg första gången förr-förra sommaren då han var hingst och gick på bete här) så fick vi träffa en häst som gjorde mej riktigt glad av att få se.

Jag minns inte vad hon heter. Men, hon är 35 år - Trettio-fem!!!

Helt otroligt!

Jag döpte henne raskt till "Snöbollen".

Det tog ca 5-6 timmar T&R.
Jag filmade lite efter vägen dit och hem.

Den längsta sträckan vi kört för att hämta häst, var 2002, då vi åkte till Varberg för att hämta 2 D-ponnies som kommit från Irland.
Vi körde t&r samma dag, och på vägen hem (hela vägen hem) hade vi en häst som stod och sparkade ett bakben i väggen (rakt i sambons rygg).

Den här hämtningen var inte fullt lika lång.