Idag var det den månatliga kursdagen här på gården. Som vanligt (tyvärr) så tvingades jag ta in ersättare för mej, då min hälsa ännu haltar. Men, hon som fick rida istället för mej blev så glad, så glad för chansen.
Och, både hon och hennes häst fick ut en hel massa av detta.

Medan jag satt och filmade Óskadís' dotter, Dísa, och hennes matte så kom något annat och pockade på min uppmärksamhet. En cowboy... ridandes... på en Tandborste!

Många med mej undrade vad detta var!!!

Det visade sej att det var in inspelning för Bolibompa på SVT.

Så... nu måste jag börja spana in Bolibompa, för att se hur det blev!

Efter att Óskadís nu gått några veckor i en hage med i stort sett inget gräs, utanför mitt fönster, så fick hon, och hennes dotter Dísa, nu gå ut i en av sommarhagarna med sina kompisar.
Att dom gått i den gräsfattiga hagen är för att dom annars skulle bli alldeles för tjocka på det betet som finns nu i deras vinterhage.

Så, imorse släppte vi ut stona i sommarhagen, och Óskadís och Dísa träffad för första gången Tindra.

Ett par timmar senare kom 3-åriga Vera in i flocken, med.
Hon kom ny till gården igår kväll. Och, hon o Sól ska nu gå i denna sommarhage ihop i 1 månad.
De övriga stona kommer att gå där dagtid.

Jag får egentligen inte vara ute i solen - enligt den nya medicinen.
Men, jag smorde in mej med solskyddsfaktor 50+ och var bara ute den stund som det behövdes för att filma.

Strax ska jag gå ut och mocka i hagen som Óskadís nu inte ska gå i längre.

Tänkte bara att det kanske kunde bli lite mulet först. För, trots att jag smörjer in mej så har jag känningar på att det blivit lite mycket sol på vissa håll, i bakhuvudet, armarna, kinderna...

Idag var det dags för 2 saker som vi skulle vara med om... men, tyvärr blev det bara 1 av dom, då annat kom emellan.

Idag storstädade vi i stallet. Skurade boxarna och målade dessa, då det torkat.

Hästarna gå ute inatt, då färgen torkar.

Den andra saken var att åka och fira ett av barnbarnen, som fyllde 10 år.

Vi blev så besvikna då vi inte kom iväg.

Så, nu får vi ta firandet i efterskott snarast möjligt!

Sedan dryg 2 veckor tillbaka (ja, närmare 3 veckor, tror jag) har jag försökt att få någon annan att hoppa in och ta mina 2 pass på kursen.
Dagen innan (alltså i onsdags) hade jag äntligen en reserv, och kunde slappna av ang. det.

Jag kunde ju inte rida 2 pass om jag inte mådde bra, sedan jag inte kunnat äta på 2 veckor, och jag senaste knappa 2 veckorna haft "mjölksyra" i hela kroppen vid minsta ansträngning.

Kom ut igår förmiddag och upptäckte att första passet på kursen bestod i markarbete - något jag länge, länge velat lära mej. Ajdå... nu ångrade jag att jag lämnat ifrån mej min plats på kursen.

Satt och tittade på, och fotade o filmade, innan lunchpausen.

Då alla kursdeltagare tog lunch gick jag hem och skulle äta lunch... men, det blev inte som jag tänkt.

Medan äggen kokade tog jag en näringsdryck... och kort efter jag svalt sista klunken blev jag så illamående.

Jag fick lägga de kokta äggen i kylen, och glömma bort allt vad äta lunch hette.

Efter nån halvtimme la sej illamåendet och jag gick ut och satte mej och tittade på då kursen fortsatte med pass 2. Och, så fotade jag lite, som jag blivit ombedd att göra.

Nån timme efter det kändes det ok att äta äggen och dricka en kopp te... och jag insåg att det var bra att jag faktiskt hade hoppat av kursen.

Men, jag vill fortfarande lära mej att markarbeta Oskadis.

Pga att sambon skade sin högra arm igår, och han då inte kunde jobba extra (på semestern) som avtalat, så hjälpte jag honom.
Så, på matta och skakiga ben gick jag med ut, och hjälpte till.

I förebyggande syfte lämnades Oskadis och Disa ute under natten. Lite svårt hade dom nog att sova, då det regnade och dom var ensamma.

Men, medan jag mockade en kärra i hagen, då vi släppt ut alla hästar, så gick dom och la sej en stund.

Kände att jag var lite stadigare på benen, och luften var lite lättare att andas.

(stadigare på benen då jag fått i mej lite näring via 2 näringsdrycker och kycklingsoppa under 3 dagar)

Eftersom det idag var 1 vecka kvar till dagen då jag ska rida kurs - 2 pass samma dag - och inte har ridit något egentligen under sommaren, så kände jag att idag måste steg 1 tas.

(jag har skrittat ut i skogen med Dis och Dis, totalt 4-5 gånger... men inte ridit något alls på banan)

Så, idag vid 15-tiden, eller nåt sånt, gick jag över stora vägen och hämtade Óskadís ur sommarhagen där hon varit sedan igår kväll.

Väl hemma i boxen i stallet borstade jag henne, och upptäckte en skada som hon fick igår kväll då hon träffade Tign första gången och Tign klev upp på henne. En svullnad och en ytlig rispa, på sidan av höger skinka, typ.

Efter att jag borstat så satte jag på nya fina tränset, som vi fick i torsdags av Vilja och hennes matte.

Jag tänkte först ta en liten tur barbacka. Men, ändrade mej innan jag kom så långt. Så, det fick bli med sadel.

Efter att jag blev ordentligt rädd en gång då vi var ute och red, och denna rädsla bara stegrats med tiden, så försöker jag nu tänja på gränserna och lära mej att lita på min egen förmåga.
Men, idag var jag ju ännu svag, eftersom magen inte fungerar än, och kände mej smått yr och matt.

Så vid ett tillfälle, då vi kommit till en plats vid den stora eken där Oskadis sedan åratal innan jag köpte henne är "programmerad" att man ska springa fort hemåt, så slängde hon sej runt i 180 grader... och innan hon hann sätta av hemåt så kastade jag mej av henne (det är vad jag gör i situationer då jag känner total avsaknad av kontroll).
Då jag genast kände mej så misslyckad så kom tårarna av sej själva (jag är väldigt känslig numera), och mattheten i kroppen gjorde att benen inte bar... utan jag satte mej på huk en stund.
Oskadis var inte det minsta stressad då jag hoppat av, utan buffade på mej på hjälmen med mulen, och undrade varför jag inte var kvar på hennes rygg så vi kunde springa fort (som hon älskar) och känna vinden i manen.

Jag promenerade tillbaka till stallet. Och, jag kände mej så uppgiven och olycklig över att jag inte klarar av att komma över rädslan. Jag vet ju att hon är världens snällaste häst!

Tillbaka vid stallet träffade vi Disa och Vilja (och Disas matte, och Viljas medryttare).

Dom skulle ut en sväng i skogen, och frågade om vi ville följa med.
Jag kände att jag inte på en hästrygg att göra, och tänkte att jag nog skulle ge upp allting... men, kunde inte riktigt säga klart "nej tack". Så, dom lyckades övertala mej (rätt enkelt) att följa med.

Så, vi hakade på.
Och, under hela den fantastiskt trevliga ridturen i en skog som inte hade så många myggor just idag, kände jag mej bara trygg på min vackra hästs rygg.

Bara vid ett kort tillfälle då hon såg andra hästar kände jag mej lite osäker.

Så, väl hemma vid stallet sen var jag jätteglad att vi följt med ut.

Och, det här gör vi gärna om igen!

Imorgon är en ny dag,,, och om vädret bara tillåter så ska jag göra ett nytt försök då att komma till att rida ett träningspass på banan.

Óskadís tappar fullständigt energi så fort hon kommer in på banan. TRÅKIGT där, tycker hon!

Då är det mycket trevligare att rida ut!

Jag blir så trött på folk som inte kan skilja på "mitt" och "ditt"!   

Är stallet försäkrat så att jag nu kan få ett nytt pannband, tro... *funderar lite*

För, att köpa ett nytt i det här läget känns lite "si så där"...   

Vi träffades, några hagkompisar, ikväll... gick ut i sommarhagen och mockade nån timme.
Hade trevligt, och fick väldigt mycket gjort. Drygt 2 skopor med Avanten körde vi bort från hagen.
   
Efter detta skulle jag och Dís' (fux) matte ut på kvällsritt. Det var ett tag sedan nu, eftersom hon varit bortrest.

Eftersom min Óskadís inte kan gå förbi hingsten, utan att "flyga i luften", så bestämde vi att vi skulle ta en sväng åt andra hållet.

Gick in i sadelkammaren, för att hämta sadel och träns... men, på tränshängaren fanns endast nogrimman... Jag insåg genast att JAG aldrig skulle hänga in endast nodgrimman. Någon har tagit tränset!

Så... nu är detta träns alltså ett minne blott...   

Min första spontana tanke var att jag ju lånat tyglarna... sen blev jag ledsen för att mitt gröna bling-pannband nu är borta.

Lite senare blev jag sur... 

Som en ängel hade Viljas matte, just innan upptäckten om stölden, kommit till mej med en present från Vilja till Óskadís...

...så, när jag berättade för henne att mitt träns inte hängde i sadelkammaren, och inte heller någonstans i stallet eller inne i skåpet... så fick jag låna ett bett av henne... så, vi kunde ta den där ridturen, ändå.

Tack, snälla snälla!!!   

Óskadís trivdes jättebra med både tränset och bettet.
Och, jag gillar verkligen fullängden på tyglarna!
Och, jag gillar VERKLIGEN färgen!   

Fast... jag skulle GÄRNA vilja ha tillbaka mitt pannband!!!   

Det blev en kortare (efter sökandet efter tränset) ridtur, men absolut en riktigt trevlig en.

Ikväll kom jag till ett vägskäl i livet...