Elvis skulle iväg på kurs imorse. Tidigt, dessutom.
Hans matte skulle också med. Och, hon hade fixat så att hon kunde låna trailer för resan.

Men... så upptäcktes just som Elvis skulle kliva ombord, att trailer och bil inte riktigt var kompatibla med varann.

Brådis blev det. Och, matten kände sej nog säkerligen ganska stressad.

Jag vaknade av att sambon kom och förklarade läget, och frågade om vi kunde skjuta.

Men, självklart kunde vi ju det... var min spontana reaktion, innan mina melerade kunde fokusera på vad klockan var.

Jag trodde att jag hade en stund för att äta frukost, men insåg då ögonen vaknat att klockan var 1 hel timme senare än vad jag först trott.

Så, jag åt frukosten medan jag klädde mej osv... och så ilade jag ut, lagom till Elvis' matte kom i sin bil fram till mitt ekipage, där Elvis redan var ombord.

Så, åkte vi... och styrde norrut.

Någon timme senare (eller lite drygt) kom vi fram.

Och, förhoppningsvis hade inte Elvis och hans matte missat sitt första lektionspass.

Min trailer fick bo kvar över natten. Och, imorgon eftermiddag ska vi åka och hämta hem Elvis igen.

Det var trevligt att få se lite mera av landet vi bor i.
Och, det var trevligt att få se lite av gården som var min fina hästs första hem i Sverige.

Och... det var väldigt trevligt att få chansen att få hjälpa!

Efter en nära på sömnlös natt, fylld av magsmärtor (det slår aldrig fel), så gick jag ut vid 9 och gav mej på dagens skörd av trevligt arbete. Jag mockade 7 av dagens 10 boxar, och sen ringde Frosti's matte och ville ha hjälp. In med Frosti låna Oskadis' box under dagen.

Så, när jag ställt in honom där, och lagt på torktäcke, så gick jag hem... och NU är det dags för Frukost och Lunch i ett.

Kollar på ett eller några avsnitt av mina favoritserier... innan det är dags att fortsätta att jobba.

Jag brukar uppskatta mycket då folk hör av sej till mej och ber mej fixa hos deras häst(ar) för att dom är krassliga och inte orkar komma till stallet.
Jag tar hjärtans gärna hand om allt då, och uppmanar ägaren att stanna hemma, ta det lugnt och krya på sej.

Detta gör jag av flera orsaker...

Dels för att jag månar om människor och deras välmående. Jag vill alla väl!

Dels för att jag tycker om att kunna hjälpa!

Men, också för att jag månar om min egen hälsa och mitt liv!

Ett virus, som t.ex förkylning, influensa osv, kan faktiskt kosta mej mitt liv!

För drygt 1 år sedan  blev jag - pga ett förkylningsvirus - så sjuk att jag låg i sängen i 2½ vecka, blev uttrorkad och undernärd, tappade ca 12 kg... varav en del var muskler...

Jag fick dricka 3 näringsdrycker per dag i ett par månader för att sakta, sakta komma tillbaka...

Det kunde ha slutat sämre. Och, jag vill inte bli så sjuk igen.

Om DU vet att DU är krasslig... kan du då vara snäll och berätta för mej att jag ska hålla avstånd?

Senaste tiden - ja, i ungefär ett halvår - har jag känt hur jag bara blivit tröttare och tröttare.
Ibland har det varit så illa att jag knappt fått fötterna med mej då jag varit ute och hämtat in hästarna, och snubblat eftersom jag inte orkat lyfta på fötterna.

Andfådd har jag stundtals varit så det känts som att jag kunnat misstas för en som sprungit ett maratonlopp.

Idag var jag på Danderyds sjukhus och fick järn via dropp, eftersom blodproverna 15 september visade på järnbrist.

I ca 45 minuter låg jag och tog emot järnet via en slang in i högra armvecket.
Det fick lov att gå på sakta fart eftersom jag fick en kraftig reaktion med hjärtklappning och svimningskänsla förra gången - 22 augusti 2013 - och man då drog ner på farten, och sa att det nog var för att det gick lite för fort.

Jag kände mej faktiskt piggare redan då vi lämnade sjukhuset.

Men, det kan ju bero på att jag då var så lättad över att allt gått bra.

Men, nu hoppas jag att jag blir piggare och starkare. Och, att magen sköter sej. (har haft ca 3-4 dygn av magsmärta, total matthet osv).

Har nu jobbat ett tag på detta, och har inte riktigt bestämt mej för vad det ska bli av det. Men, nu tror jag att jag ska låta det få bli en sån där lång tubhalsduk, som man kan ha dubbel.
Men, då återstår frågan om hur lång den ska göras, för att bli bra...

Så, har Du nån idé om hur långt det ska vara innan jag avmaskar, och betraktar den som klar att sy ihop?

Fick brev igår, från min Gastro-läkare, som berättade att svaret kommit från bentäthetsundersökningen.

Och, jo... jag har benskörhet, vilket innebär att jag närsomhelst kan få fraktur i ryggen eller höfterna, genom att lyfta tungt eller typ rra mej som jag brukar.

Han skrev att han nu skrivit ut mediciner. 2 sorter. Den ena var en som jag måste ta för att bygga upp skelettet, tydligen.
Men, den kommer jag inte kunna ta.

Tabletterna är alldeles för stora - 3 cm - och jag kan knappt ens svälja en alvedon.

Dessutom måste jag ha god tandhälsa innan jag påbörjar den... och dit är nog vägen rätt lång.

Biverkningarna av den medicinen är heller inte att leka med.

Här handlar det tydligen om Pest eller Kolera.

Förbli - och bli värre - benskör, eller leva med hemska biverkningar som kan ta ihjäl mej.

Och, ska jag sluta jobba nu... innan jag bryter mej?

Ska jag sluta leva...? (Jag har ingen försörjning... om jag inte jobbar... eftersom FK inte tillåter mej sjukskrivning - trots alla pengar jag betalat in i skatt)

Det känns på allvar som att det jag nu måste prioritera är att städa upp (så sambon slipper sen), skriva testamentet (så sambon inte står helt utblottad, och inte får behålla sina egna pengar annars) och säkerställa att jag har rätt att bli begravd i familjegraven där mamma liggger...

Och... så försöka hitta en ny väg till försörjning.

Jag vägrar att sätta mej nånstans och säga "hej" till folk.

Att sticka sockor (och annat) och att designa och tillverka smycken och andra saker... kan jag försörja mej på det?

Varför måste det enda vara mediciner omöjliga att inta, och fullpackade med svåra biverkningar?

Finns det ingen annan behandling för/mot benskörhet?

Såg att Fråga Doktorn på SVT skulle handla om psykisk ohälsa, och kollade in på svtplay.
Dom sa tidigt att det efter programmet skulle gå att chatta med dom, så jag gick direkt på chatten och ställde där min fråga...
Satt sen och läste frågor o svar i väntan på svar på mitt...

Och... det är SKRÄMMANDE att se hur pucko svar dom flesta fick!

Här griper dom efter halmstrån... och får fullständiga "goddag yxskaft" tillbaka!?

Jag hoppas VERKLIGEN att ingen av dom tar steget och gör illa sej pga detta!

exempel...

Nu lägger jag ner mina försök till att få hjälp!

Det tär på en att be om hjälp och bli dissad efter att dom läst journaler från för "100" år sedan.

Senast nu så sökte jag hjälp efter att jag blivit skadad av MR-kameran 5 november 2013.
Ingen verkade kunna hjälpa till... Inte ens på Danderyd, där det hände... och där det finns ett traumacenter... (vad dom nu gör där?)...

Till sist - efter ett otal samtal per telefon med kuratorn på DS - så remitterades jag till Sollentuna... Samma ställe som hänvisade mej till "Svenska kyrkan" för 4 år sedan (efter att dom läst mina journaler från förr) och helt släppte det där med att få in mej i systemet med sjukskrivning osv...

Och efter att dom helt struntat i varför jag var där från början - för att jag var så skör att jag inte kunde ta till mej min diagnos (Crohn).

Dit remitterades jag nu... när jag pga min PTSD... blivit skadad av MR-kameran för 1 år sedan... och är LIVRÄDD för operationen som väntar, och vården över huvudtaget...
Tappade all tillit jag byggt upp när jag såg hur min mamma misshandlades... 

Och, vad hände då?
Jo, ett samtal med läkare... som skulle kolla mina gamla journaler... och kom fram till att hänvisa mej att ta kontakt med "AktivBalans"... vad det nu är...

Sjukskrivningen?
Och resten...?
Ska DOM ta hand om det???

Skulle inte tro det!

Varför kan inte DS ta hand om det som händer på DS???

Nu söker jag inte hjälp fler gånger!
FYRA dissningar får räcka!

Fittja före 2004
Upplands Väsby 2004

Sollentuna januari 2011

Sollentuna oktober 2014