Jag har, ända sedan långt innan koloskopin, jobbat på att ställa in mej mentalt på att klara av MR-kameran, trots att jag har både panikångest och cellskräck.

Jag har också känt mej stark och levnadsglad, tack vare alla underbara stallkompisar - och andra - som stöttat sedan jag brakade igenom i mitten av september.

Sen är ju inte jag så grundstark. Och, det drar ju vissa nytta av. Och, sedan några dar tillbaka var min styrka, livsglädje, framtidstro osv kraftigt nedsatt... och, jag kände inte längre någon "nytta" med att vare sej laga mat eller att genomgå undersökningar, operation osv.

Försökte att prata med mej själv - såsom en viktig ängel på andra sidan Atlanten ibland gör - och det hjälpte så pass mycket att jag åtminstone fastade från 21-tiden igår kväll.

Åt inget. Drack inget.

Sov inget, heller.

Låg i sängen och föreställde mej att jag låg i MR-kameran. Försökte intala mej själv om att det var trångt, och kände efter hur lugn jag var.

Då det var dags att åka hemifrån var jag mycket skör och känslig. Och, då jag kom fram till röntgen... fick mitt frikort som nu gäller till nån gång i augusti 2014... så kändes det rätt OK.

Jag kände att "Nu ska det ske! Och, sen får jag åka hem!"

Den jättetrevliga sköterskan E kom med drygt 1 liter kontrast som skulle drickas. Så mycket som möjligt av detta skulle jag få i mej under 40 minuter.

Jag fick i mej ca hälften.

Sen var det dags att läggas in i MR-kameran. Och, där började det halka utför.

Jag skulle in med fötterna före - vilket var tur... för annars hade det inte gått alls.

Jag lyckades ligga där inne, med näsan nån cm från taket, under EN fotografering. Blev så torr i munnen (pga analkande panikattack) att jag bad om att få tas ut (tänkte att det skulle hjälpa att känna tryggheten i att veta att jag får komma ut om jag behöver). Svaret från syrrorna blev "Nej, det här går bra. Nu fortsätter vi!" Och DÅ bröt panikattacken ut. Jag skrek och tårarna sprutade. Jag tog med händerna på trumman och försökte häva mej ut - vilket inte gick.

Sköterskan G halade ut mej fort, och berättade samtidigt för mej att det inte skulle gå att genomföra detta, då jag inte klarade av det.

Så, jag befriades från alla remmar och tyngder som hållit mej på plats på britsen medan sköterskan E gick och pratade med lite annan röntgenpersonal (det lät som hon skulle prata med nån läkare också).

G visade mej "buren" som man sätter kring huvudet om patient ska röntga huvud, nacke osv. Och, hon förklarade att DET är bra mycket värre än vad jag just försökt klara av.

E kom tillbaka och berättade att om jag kunde dricka upp all den resterande kontrasten rätt snabbt så skulle det gå att köra röntgen i DT istället. Dom skulle då klämma in mej mellan 2 patienter där.

Jag drack med glädje resten fort som attan.

Syster K (som jag kände igen sedan jag 2009 röntgade tunntarmen och fick kontrasten genom en sond i näsan) kom och lät mej få titta in på DT-röntgen, och frågade, med ett soligt leende, om jag tyckte den såg lättare ut. Jag utbrast lättad att den där ser ju riktigt kul ut!

Medan jag satt i väntrummet, och drack resterande av kotrasten, så hände något obehagligt i korridoren utanför en bit bort. Jag hörde röster, och fick det till att någon svimmat.

Den tumult som uppstod kring det gjorde att jag kände mej ordentligt skakig. Just så känslig var jag just då.

Och, det jag såg, då jag en bra stund senare tittade ut i korridoren, bidrog till att jag kände mej illa till mods. (Jag är så himla "överkänslig" i min empati...)
 

Just innan det blev min tur att komma in fick jag springa på toa o kissa en halv ocean. (och det var tur jag gjorde det innan... du förstår snart varför...)

Syster K var skojfrisk och lättsam. Och, jag kände mej trygg med henne.

Jag lät henne spruta in tarmavslappnande utan tanke på biverkningar. Och, då hon sa att hon mitt under undersökningen skulle spruta in kontrast i blodet så godtog jag det också.

(men jag kan säga att jag är glad att jag inte låg i MardRömskameran då kontrastvätskan sprutades in i blodet - som dom sa där att även dom skulle göra halvvägs in i plåtandet... du förstår snart varför...)

DT var verkligen plättlätt i jämförelse. En vid RING att åka igenom ett par gånger.

Och, hade jag inte haft mardrömmen innan så hade nog kontrasten in i blodet kunnat utlösa en panikattack. Men, nu var det annorlunda.

K sa att det skulle kännas varmt neråt och uppåt då kontrasten gick runt i blodet. Hon sa att det skulle kännas som att man kissar på sej, och värmen skulle spridas ända upp i halsen.

Precis det hände! Och, det kändes märkligt och hemskt på samma gång.

Det VAR tur att jag kissat just innan!

Och

Det VAR tur att jag inte låg in den trånga MR-kameran då detta hände!

Jag fixade alltså INTE MR-kameran!

Har man cellskräck så har man.

Men, röntgen genomfördes - i DT (datortomografi)!

Och, nu hoppas jag att det blev bra bilder. Och, att dessa inte påvisar några inflammationer eller annat som kräver operation med buköppning och annat otrevligt.

Operationen känns fortfarande så avlägsen - pga att jag helt blockerar tanken på den i verkligheten.

Och, just nu har jag fortfarande inte framtidstro och livsglädje nog att se nyttan med en operation.

Men... jag ska försöka återfå glädjen i att laga mat idag, tänkte jag.

Jo, jag är i en rejäl svacka just nu.

Trots att ängeln från NYC igår gav mej lite ljus och önskningar.

Jag var förr så rädd för sjukhus att jag inte ens kunde vara inne på ett sjukhus för att besöka någon som låg inne utan att drabbas av panikattacker och en stark skräckkänsla av att jag var hotad av alla sjukhusets kirurger, som alla var fokuserade på att skära i mej.

Var denna skräck för sjukhus hade sitt ursprung kan jag ta i ett annat inlägg.
Nu handlar detta om det faktum att jag idag, senast, kände det som att jag lika gärna kunde vara på ett galleri.
Jag gillar att Danderyds sjukhus har en massa konstverk lite varstans, som man kan se och bli glad eller på annat sätt beröras av.

Och, jag gillar den lugna och lite mysiga amosfären i flertalet väntrum jag besökt på nyss nämnda sjukhus.

Idag var vi på hjärtkliniken, där sambon skulle få sin "dom" av läkaren... som faktiskt berättade att han i dagsläget inte bedömdes som hjärtsjuk.

Han hade för drygt 1 år sedan förhöjda värden på blodfetter, och läkaren uppmanade sambon att försöka få husläkare att kolla upp hur det ser ut idag.

Han sa också att det sambon kände av då han åkte in på akuten var riktiga och allvarliga symtom, som skulle åkas till akuten för.

Och, händer det igen så ska han omedelbart till akuten, förståss.

Men, idag är han "friskskriven" från hjärtsjukdom. *känns bra*

När jag rasade in i väggen... blev utbränd... i augusti 1989... så blev jag på nolltid fånge i mitt hem för de följande många åren fram till hösten 1998.

Jag levde (eller existerade) med 15 - 18 panikattacker per dygn, och utöver dessa så var jag så slut och förlorade extremt fort minsta uns av självkänsla, och orkade inte kämpa för min rätt till vård.

Min sambo jobbade för att försörja oss - och var därför inte hemma så värst många timmar per dygn. Då han var hemma så sov han mest.

Min mamma hjälpte till och såg till att våra räkningar blev betalda - något jag skött, men nu bara tappade.

Min sambos mamma hjälpte till att handla (tillsammans med sambon) och lagade en hel del jättegod mat, som jag åt... och ibland kunde jag inte få i mej något.

Det mesta av dessa år är fortfarande höljt i dunkel. Svarta partier, där mitt minne inte når in.

Nånstans halvvägs, då jag för länge sedan hade gett upp om att nånsin komma tillbaka till ett liv utanför den lägenheten. Ett socialt liv med kontakt med andra människor.

Ett liv med vänner... Nä, det fanns inget hopp om detta för mej.

Då upptäckte jag en "figur" på TV... som sambon sett en del gånger redan, men som jag inte alls sett eller noterat innan.

Den människan betedde sej knäppare än vad jag nånsin skulle kunna göra - tyckte jag - och jag minns att jag kände att "om hon är accepterad och har ett liv där ute bland folk och har vänner... då borde jag också kunna få det.."
Och, en kväll hörde jag i slutet av ett avsnitt hur hon sa: "Man kan inte bromsa sej ur en uppförsbacke!"

Min första respons inom mej blev: "Jag vet!" Och, så åkte jag kana (inom mej) baklänges.

Men, jag hade fått upp ögonen för "en kompis", som jag orkade med att se på TV... och för varke gång jag såg denna serie, och hörde slutorden så blev jag starkare.

Det tog ytterligare år, och händelser... och ras rakt ner i becksvarta mörkret... innan jag slutligen tog steget ut i "verkligheten" (utanför mitt hem) genom direktsänd TV (där jag som "sidekick" åt Täppas blev först i Sverige att sitta som en länk mellan TV-showen och tittarna via internet).

Men, Sally blev och var kompisen som under en tid puttade och drog mej framåt/uppåt.

Jag fick en chans, för några år sedan, att träffa Maria Lundqvist. Och, det första jag ville... och faktiskt gjorde... var att berätta för henne om hur mycket Sally betytt för mej då jag var i sånt dåligt skick.
Och, jag tackade henne för detta.

Hon blev riktigt glad, och rörd, av att få höra det.

Och, det gladde mej att jag fick chansen att berätta. Att låta henne få veta!

Än idag känner jag som då: Hon är en Underbar människa!

Så var sambons mössa klar.

Den matchar raggsockorna jag stickade klart innan jag sen kompletterade med mössan, av garnet som blev över.

S  

För den handarbetsvän som undrar vad det är för garn kan jag berätta att det är Järbo garn's Raggi.

Hade ingen aning om att sambon gått med på att jobba på sin enda sovmorgon i veckan. Och, sambon hade inget minne av det, heller.
Så, chefen ringde vid 7 och väckte honom, och påminde om att han skulle jobba.

Jag kände en uppgivenhet... för att de viktiga planerna återigen skulle få slås omkull fullständigt - då jag uppfattade det som att han skulle jobba fredag i utbyte mot den semesterdag han tog ut i onsdags, då jag behövde stöd genom och efter koloskopin.

Men, sambon förklarade sen att han inte tagit semesterdagen... utan han hade istället bytt, så att han kunde vara ledig onsdag eftermiddag emot att han skulle jobba fredag morgon.

Och, alltså vara ledig resten av fredagen.

Så, då fick jag slippa behöva ändra fredagens planer. Och, det var bra!

Vi åkte hemifrån strax efter lunch. Åkte vägen förbi ICA Maxi och inhandlade en fin blombukett, som jag glömde fota.

Jag filmade däremot då min mamma öppnade blombuketten (som jag slagit in i blompapper), och då hon packade upp 2 fleecefiltar och 1 sån mysig filt med ärmar, som man har på sej som en filt med ärmar.

Videon åker in i familjealbumet.

Det blev en trevlig och glad eftermiddag hos mor&syster, då vi firade min mammas födelsedag några dagar tidigare, eftersom vi jobbar och inte kommer ifrån den dag som hon fyller.

Att hon fick mysfilten och fleecefiltarna var för att hon behöver dom.

Hon fryser något oerhört, och enligt min erfarenhet finns ingen filt som värmer så bra som just fleece.

Åkte hemåt i rusningstrafiken, och kom hem lagom till det var dags att ta in hästarna ifrån hagarna.

Det var trevligt att träffa mor&syster igen. Och, att komma hemifrån ett par timmar.

Blev inspirerad då jag läste hos Lotta om hennes kycklinggratäng häromdan, och bestämde igår att jag skulle göra en variant på den till middag idag, för att fira att jag tagit mej förbi koloskopin och får äta igen.

Jag la först det brynta kycklingköttet i min ungsform och hällde såsen över. Ställde in den i ugnen, som stod på 200 grader. Efter 25 minuter var kycklingen rå i mitten. Så, då la vi över allting i traktörpannan, och lagade klart allt där.

Det blev sålunda en egen kycklingrätt - inspirerad av Lotta.

Och, det blev riktigt gott!

Hur gjorde då jag min kycklingrätt?

Jo, jag skar 4 kycklingfiléer i lagom stora bitar, som jag brynte.

Såsen gjorde jag på:

3 dl matlagningsgrädde

2 dl creme fraiche

ca 8-10 msk hönsbuljong

1 grön paprika som jag skurit i tärningar

ca 1 dl gröna ärtor

lite salt och svartpeppar från kvarnen

Jag åt detta till jasminris.

Det kändes jobbigt, då vi åkte till Danderyd... och då jag satt i väntrummet...

Syster Louise kom och hämtade mej, och jag fick byta om, och hänga in mina kläder i ett skåp.

Sen var det dags att gå in i undersökningsrummet... på matta ben... Och, då frågan om lugnande kom upp avböjde jag och berättade att jag, trots panikångest, klarat av detta flera gånger tidigare utan vare sej smärtlindring eller lugnande.

Nål sattes in ändå...(precis som förra gången)... så den skulle finnas där om ifall det skulle bli aktuellt under undersökningen.

Läkaren har jag sett/träffat på under åtminstone en koloskopiundersökning tidigare.

Och, hur gick det... undrar du kanske?

Jo... sambon satt på stolen 1½ meter bort, och den här gången höll jag honom inte i handen.

Jag höll ingen i handen... kramade inte ens ihop knytnävarna... (Jag hade ju så många som cyberhöll mina händer!!!)

Det blev lite svårt för läkaren och sköterskan under ca 30 minuter, då det inte gick att ta sej obehindrat igenom tjocktarmen. Och, även under den tiden så var jag lugn.
Trots att det gjorde rejält ont ett par gånger.

Jäklar vad jag kan!

När läkaren väl kom fram till övergången mellan tjock- och tunntarm så konstaterade han snabbt att inflammationen var nästan borta, och att det var mycket trångt i den passage som min läkare vill att dom ska operera bort.

Han sa att hålet / passagen, på ca nån eller ett par dm, är ungefär som en blyertspenna vid och stum, eftersom den är full av ärrvävnad frå inflammationerna. Så, det är inte konstigt att jag får smärtor i magen då mat ska igenom där och är större än vad passagen är vid.

Han tog 3-4 biopsier också, i det området och på 2 andra ställen i tjocktarmen.

Svar på dom kommer om 2-3 veckor.

Vilken lättnad, då jag var klar och fick åka hem.

Tog kortisonmedicinen direkt vid hemkomst.

Sen firade jag med frukost/lunch!

Tack för allt stöd!

Nu kämpar jag vidare mot Bältrosen och en djävulsk spänningshuvudvärk som pulserar och smäller på högra sidan av huvudet.

Och... försöker jobba vidare på att ställa in mej på att klara MR-röntgen den 5 nov.

Har inte ätit på ett dygn. Har inte sovit på ett dygn.

Ser fram emot då jag kommer hem igen, och får äta frukost - nån gång runt lunchtid *hoppas jag* (eller före)

En koloskopiundersökning är inte precis en "promenad i parken".

Men, det har gått bra alla tidigare gånger som jag varit med om det. Så, jag utgår ifrån att det gör det nu med.

Men, ditt stöd behövs ändå!

Ska vara där ca 9:30 och ett par 3 timmar framåt... eller så.