Torsdagen 11 september kursdag på gården då bästa ridläraren kommer till gården, och 10 ekipage (fast igår var det 12, tror jag) rider 2 pass.

Vaknade med en bråkig mage. Kom inte iväg till KS pga magen, och får ringa och försöka få ny tid till mammografiundersökningen.
Kände mej ledsen hela dan. Det är inte så lätt att lura sej själv och hålla masken hur länge som helst, då det bara fyller på hela tiden av sånt som gör en ledsen.

Jag hade sett fram emot att vara på KS vid lunchtid, och då ha något annat för mej. Men, nu blev det ju inte så. Istället fick jag tid att mocka alla boxar under tiden då de övriga kursarna (+ några till) åt lunch ihop. Och, sen hämtade jag Óskadís i hagen, och umgicks med henne ett par timmar.

Det var varmt och lagom soligt hela dan. Så, kursarna hade tur med vädret.
Bästa turen med vädret hade Helen (läraren) som förra kursen fick stå i ösregn hela dan.

Jag garderade mej och frågade Yhlva om hon ville rida mitt pass, på Óskadís, om jag inte orkade. Och, det gjorde det lite lättare för mej att klara av det då jag visste att jag hade en "stand in". Så, då det blev dags för mej och Óskadís så red jag själv.

Och, då regnade det!   
På "åskmolnet - jag".

Gårdagens lektion blev rolig och som alltid skickade den mej framåt i utvecklingen.
Man blir så himla duktig inombords då man rider för Helen! Hon är verkligen den i särklass bästa ridläraren som jag haft!

Och, Óskadís orkade mycket mera än vad jag först trodde hon skulle göra.

Det var intressant sen, då en person uttryckte till mej att hon aldrig sett mej rida och tölta förrut.

Att jag inte är så synlig då jag rider har ju flera olika förklaringar.

Jag fotade Yhlva då hon red. Och, hon fotade mej då jag red.

Det är ju inte så ofta som jag ser mej själv rida, heller!   

Helen tyckte att Óskadís var fin i sitt nya pannband. Och, det gjorde mej glad, en dag som igår.   

Det känns tryggt att rida för Helen. För, utöver att hon är en otroligt bra ridlärare, som bara plockar fram det bästa ur häst och ryttare, så känner hon också min häst.

Det var nämligen hon som såg till att Óskadís kom till Sverige. Och, det är hon som utbildade henne - innan hon såldes till den person som för knappt 2½ år sedan gjorde mej så himla glad då hon erbjöd mej att få köpa henne.
Min Önskehäst!
Hästen som jag, från den första gången som jag såg henne, önskat att få äga!
Och, som jag gått in med ifrån hagen varenda dag i flera år... och viskat till henne att jag önskar att hon vore min...

Óskadís = Önskans Gudinna!

Hon är världens finaste och underbaraste (ja, det tycker väl alla om sina) och hon är för alltid MIN och bara MIN!   

Och, nu har jag fått ny energi!

... på en del olika saker...

bl.a 1:a dagen i september... sålunda 1:a dagen på hösten (enligt almanackan), och det känns...

Och 1:a dagen på det som givit mej magkatarr under senare delen av sommaren.

Men, också 1:a dagen med lite nya planer.

Fast, främst - naturligtvis - 1:a dagen på resten av mitt liv!

Och, idag är magen bråkig - igen. *sucka uppgivet*

Idag är det dags för ny fototriss. Så, det kommer det inlägg om senare.

Och, idag ska jag ta 1:a steget på nytt videoprojekt och videobloggsprojekt.

Nyfiken? Det är bra! För, det här ska bli kul.

Ska starta upp nytt alster med stickor o garn med... och återkommer om det senare.

Idag har 8 månader av det år gått som jag bestämde mej för skulle bli mitt år. Året då jag växte, då jag blev bättre omtyckt, då jag blev gladare, då jag fick större "gemensamhetskrets" osv...

3 kvartal... 2 3:e-delar...
Hittills har det gått åt motsatt håll, eller stått kvar på som det var innan (2012).

Men, skam den som ger sej!

Så länge det finns liv finns det hopp! Right?

En fråga till Dej, som läser:

Om jag ska satsa på att samla alla utspridda kunskaper i 1 hund för att kunna träna o tävla Rallylydnad med denna hund...

Vilken hund ska jag satsa detta på?

Jisses vad dålig jag var igår. Lyckades inte ta mej ut ur huset förrän vid strax före 15... först då hade magen lugnat sej så pass att jag kunde vara borta från toaletten längre än en kvart.
Och, inget hade jag lyckats äta eller dricka fram till dess.

Mockade, så gott jag kunde, de 7 boxarna, innan jag gick hem igen. På vägen hem tog jag in Fjölis. Och, väl hemma igen hade jag varit ute i 1½ timme... och jag var så trött i hela kroppen, och benen var som gelé.

Efter att jag med hjälp av sambon tagit in hästarna från hagarna sen, så åkte vi till ICA Maxi och handlade lite. Det gick rätt bra att vistas där, med minnena från senast.

Och, på parkeringen träffade vi en gammal bekant som vi bytte några ord med.

Väl hemma åt jag sen fiskgratäng... och magen kändes nöjd med det.

Men, vid kvällsfodringen var jag mer sovande i hela kroppen. Det kändes så läskigt att gå omkring och med ren viljekraft ta sej framåt ett steg i taget, trots att hela kroppen och knoppen bara ville somna.

Men,allt som skulle göras blev gjort - inklusive en extra mockning osv som kom in sent - och hemma igen vid 23:30 stupade jag i säng.

Blev väckt vid 1 av Gucci som ville gå ut. Ställde ut honom på trappan (ja, i snöret, alltså) och gick in o la mej en stund, tills han skällde o ville in en timme senare.

Sen fick jag sova till sambon gick upp... och igen efter att han gått ut... och har nu nyss ätit frukost.

Det känns bättre idag. Hoppas det bara går åt rätt håll nu.

För, nu ska jag ut och flytta hästar, fodra hästar, och mocka en hel massa boxar... innan jag har ett telefonmöte som du kommer höra mer om sen.

Önskar Dej en toppenfin dag!

Mådde bra i magen igår...ända fram till en stund efter att vi ätit middag - påvärmd korvstroganoff och makaroner.

En stund efter jag svalt sista tuggan började det gurgla nåt infernaliskt i magen. Och, med tiden började den blåsa upp sej.

Från vid 2-tiden inatt har den ömmat och varit gasig, och inget kom ut. Den bara blåser upp... Och, värkte massor, förståss.

Men, så, vid 8-tiden blev det tvärtom... Det bara sprutar o rinner ut... Och, jag har inte vågat äta frukost ännu. *sitter med te o ett par mackor nu*

Jag är ganska säker på att det var korvstroganoff'en som magen reagerade på.

Men, nu vill jag vara ok i magen, så jag kan gå ut och jobba!

Känner mej febrig, frusen och matt också. Men, det är väl naturligt, med tanke på övrigt.

*funderar massor på hur man ska kunna motverka fortsättning på detta*

Och, vågar man äta?

...med några riktiga ljusglimtar... blev det idag.

Sambon skulle börja lite senare idag, eftersom han jobbade över då vi var och hämtade hö i förra veckan. Så, vi bestämde oss för att åka och handla innan dess.

Vi hade 10% storköpsrabatt att utnyttja på ICA Maxi, så vi passade på att köpa plantjord (till växterna vi fick i söndags) och storhandla lite mat.

Kruxet var "bara" att jag precis innan vi skulle gå in på maxi fick känning på en panikattack som var i antågande. Och, hela tiden inne på Maxi var jag vinglig och extremt yr.

Vi plockade åt oss ett USB-minne som blev 10% billigare med storköpsrabatten, också.

I självscanningskassan orkade jag inte stå o vänta, utan gick sakta på vingliga ben mot utgången, medan sambon betalade och fick USB-minnet avlarmat.

Då vi plockat in varorna i bilen gick jag tillbaka med kundvagnen... Väl hemma upptäckte vi att USB-minnet inte var med hem. Sambon hade lagt det under plastbrickan på vagnen (där man sätter barn) och jag hade inte sett det.

Jag blev ledsen... mest pga att jag inte fungerar då jag mår dåligt. Att jag inte klarat av att ta hand om det hela.

Vi åkte tillbaka, och hoppades att ingen tagit vagnen ännu... men, den turen hade vi ju inte, förståss.
Någon hade funnit ett USB-minne och säkert blivit glad över det.

För oss var det borta. Och, jag bestämde att det blev det sista i USB-minnesväg jag inhandlar. *så det så*

Väl hemma igen gick jobbet i slow motion idag. Matt och andfådd mest hela dan.

Järntankningen känns inte av som någonting uppiggande än.

Efter att jag i ca 2 timmar tagit in 8 hästar (så sakta gick jag ... på "högfart"...) så åkte vi till Hööks för att handla vinterskor åt mej. Yhlva och Linus följde med också.
Det blev ett par svarta sköna vinterkängor, ett halsband till Loke och / eller Akela (hade redan ett men behöver ett till varje hund, ju) och ett pannband till Oskadis, också.

Sen gick färden till CityGross där 3 spånbalar inhandlades, så jag klarar mej med boxen för Oskadis i september.

Utflykten var glad och skrattig, som den brukar bli då Yhlva är med.

Hittade en liten, liten blåklocka i hagen då jag hämtade Fursti.

Så kort, så kort... Men, blommar gör den!

"Skam den som ger sej"!!! 

Pga att jag har Crohn får jag ca 1 gång per år lämna in blod- och avföringsprover för att det ska hållas koll på mej.
Senaste provtagningen visade på att mitt järnvärde var lågt. Det har jag känt av, med trötthet och så.
Och, därför skulle jag idag komma till mottagningen och få järn i dropp.
Detta för att tarmen inte tar upp allt som den ska då den är inflammerad. Och, för at det går snabbare att få upp nivån genom dropp, och för att tabletter ofta förvärrar magen.

Jag fick veta idag att det tar ca 4 veckor från att jag fått järnet till dess att dom med nya blodprover kan se om värdet är i nivå med där det ska vara. Om inte, så får jag komma och få lite mera.

Eftersom jag har min oro och rädsla för allt som kan vara obehagligt så var jag naturligtvis orolig även inför detta. Det är ju inte helt omöjligt med biverkningar, även om det är ovanligt.

På väg till mottagningen gick vi igenom korridorer som påminde om kulvertarna under Huddinge sjukhus som jag lekte i som tonåring. De gav mej känslan av "skyddsrum", också.

Väl på mottagningen blev jag väldigt väl omhändertagen. Dom är toppen på Danderyd!

Och, helt utan biverkningar / reaktioner blev det inte.
Ca 5 minuter in på behandlingen blev jag torr i munnen, fick en slemkänsla i halsen och en svag kvävningskänsla samtidigt som det hettade i bröstkorgen och jag började svettas ymnigt.

Sköterskan stängde av droppet, gick för att tala med en av läkarna och kom tillbaka. En stund senare mådde jag bättre, och vi satte på droppet igen fast på långsammare fart. Och, då gick det bättre.

Sköterskan satt kvar under hela tiden, och vi pratade om hur det var då jag gick in i väggen 1989, satt isolerad o ignorerad hemma till 1998, då jag bröt mej ut i direktsändning i TV... och sedan påbörjade läkningen på den här gården.

Jag frågade om det finns några restriktioner nu ang. jobb för min del idag. Och, det gjorde det inte. Jag kan jobba på precis som vanligt.   

Det är inte helt säkert vad min reaktion egentligen var. Om det var pga järnet, eller om det faktiskt var en svag panikattack.
Metallsmaken i munnen kom mycket troligt av järnet. Men, det som sedan följde i reaktionsväg kan ha varit pga järnet. Men, det kan också ha varit en panikattack som kom pga metallsmaken.

Hur som så antecknade sköterskan i min journal så att de vet i framtiden att ge mej dropp med lite lägre fart.

Nu ska jag äta lunch... och se om jag kan fixa min födelsedagsvideo till dagens mycket speciella "födelsedagsbarn".

Sen är det hög tid att gå ut och jobba.

Tack till alla som i tanken var med och stöttade!
Det uppskattas massor!   

Dags att åka iväg till sjukhuset.
Ska idag vara med om något jag aldrig gjort förr.
Jag ska få dropp. Järn i droppform.

Jag har ingen aning om hur det kommer att vara, hur jag kommer att må... Men, sköterskan sa i telefonen - då hon sa att detta skulle sku pga den låga järnnivån jag har i kroppen - att biverkningar är ovanliga, och att jag kommer att må bättre efteråt än innan.

Men, det hindrar inte mej ifrån att vara rädd och orolig.

Så, lite stöd är mycket välkommet!

Jag ska vara på sjukhuset mellan 9-10 ca.

Jag vet inte om det är enbart ett skov av Crohn eller om det också är så att den extremt låga nivån järn bidrar, men idag var 2:a dagen då jag blev andfått för i stort sett ingenting.
Sov länge både igår och idag. Och, det krävdes verkligen att jag rörde mej lugnt och metodiskt för att inte bara trilla ihop i en liten hög ute i en hage.
Både igår och idag var det närmast övermäktigt då jag skulle hämta Óskadís i hagen.

Och, då vi åkte en sväng till ICA Maxi hade jag god lust att sätta mej i kundvagnen, så trött och matt var jag i benen.

Det jag har att göra för att få resten av tillvaron att fungera kan jag inte klara just nu, då jag mår så här.
Det finns ingen människa som inte redan vet vad jag kan som nånsin skulle ge mej en chans i det skick jag är nu.

Så, jag hoppas verkligen att järndroppet på torsdag gör en avsevärd skillnad till det bättre i mitt mående.

Då jag inte mockade 6 boxar eller hämtade hästar så satt jag antingen vid datorn och tittade på senaste avsnittet av Devious maids eller så låg jag ute i baden-baden - ungefär som jag gjorde för drygt 4 år sedan, då läkarna ännu inte visste vad det var jag hade i min kropp, som gjorde att jag mått så här sedan tidiga tonåren.

Jo, jag lyckades faktiskt rädda Elvis också. Men, även det tog ordentligt på krafterna.

Vi var uppe vid Óskadís' stall, där vi fick hjälp att få lite svetsat på min hästtrailer, då vi såg Elvis springa utanför staketet nere i hagen.

Jag tog med grimman från stallet och vi skyndade oss igenom 2 hagar för att ta oss fram till honom. Han var riktigt skärrad över att det var ett staket mellan honom och kompisarna.

Jag gick ut till honom och tog tag i flughuvan och ledde honom emot diket, så att han kunde komma under staketet som sambon stod och höll upp.

Det krävdes en del övertalning i lugna ord och ett steg i taget i riktning emot under tråden.
Men, till sist vågade han gå in under... och, sen satte han av i en faslig fart, ut till kompisarna igen.

Vi gick utmed staketet för att se om vi kunde hitta var han tagit sej ut. Och, vi hittade stället ovanför den branta backen *pustade gjorde jag som en blåsbälg där uppe*

Det visade sej att det låg en bit av en björk och tyngde ned staketet. Så, där var det bara varsågod att gå ut.

Lagning skedde genast.

Och, jag hade med råde gjort mej förtjänt av att ligga i baden-baden och titta på min häst då hon gick och åt i sin hage här hemma.
Hade tänkt borsta och sen gå en promenad med henne. Men, jag orkade bara inte.
Hela kroppen var som gele... eller nåt...
 

Imorgon ska jag orka en dag till!