Personligen blir jag väldigt illa berörd av att passera tiggare vart jag går. Utanför ICA Maxi, utanför Jula, utanför sjukhuset... osv...
Jag har hela tiden känt att det vore bättre både för dom och för mej (och andra) om dom ansträngde sej lite mera... t.ex skulle hon som sitter på marken utanför ICA Maxi och säger "hej hej... tack sa micke" utan att förstå vad hon säger kunna leta pantflaskor och burkar i papperskorgarna och panta dom istället.
Eller ställa iordning kundvagnarna och ta de 5:or och 10:or som folk lämnar i vagnarna.

Jag gör det!
Så, även en tiggare skulle kunna göra det!

Men... då vore h*n inte tiggare längre, förståss.

En kille på facebook, som själv är från rumänien gjorde mej - och fler - uppmärksam på att många av de tiggare som kommer hit faktiskt inte vill jobba.

Någon i tråden på facebook visade upp den här videon, om hus 20 - Hotell Paradiset.
Huset byggdes för att dessa människor skulle få hem.
Vad gjorde dom?
Jo, dom tog ut inredningen och sålde.

Dom bor nu i lägenheter utan inredning... utan fönster osv... för det har dom sålt.

Dom kastar soporna rakt ut genom fönstret... och råttorna är många.

En kille fick prova att jobba. Han skulle plocka grönsaker.

Efter en stund berättade killen att "Det var fysiskt ansträngande. Han måste böja sej. Det var inget för honom"

Kan man bli annat än trött på tiggarna här då man ser hur dom väljer att leva i hemlandet?
Då man ser att "gökungen" utanför ICA Maxi inte orkar anstränga sej?

Om Sverige ger tiggarna hem... så kommer det se ut som hus 20 inom kort.

Detta är ohållbart!

Det blev ingen fiskgratäng igår. Vi nöjde oss med at värma potatismoset, koka fisken occh äta det så.
Med KETCHUP på moset! *GOTT*

 
Nu vet jag att jag när jag ska göra fisk i ugnen ska lägga tomatskivor å fisken. Det kommer att bli smaskigt!

Idag har vi ätit våfflorna som inte blev av att vi åt den 25 mars (våffeldagen).

Det var gott. Men, jag föräter mej lätt på våfflor.

Så, nu dröjer det till nästa gång.

Nu funderar jag på vad jag ska "svänga ihop" för god maträtt av kycklingfiléerna som ligger och tinar i kylskåpet.

På nyårsafton 2014/2015 blev Helge rädd för fyrverkerier, och sprängde sej ut ur sin hage, tillsammans med sin kompis.

Båda hästarna kom tillbaka en stund senare, men var för stressade, och flydde därför igen.

Kompisen återfanns lite senare på en väg i närheten.

Men, av Helge fanns inte ett spår.

Han efterlystes via Facebook, och et riktig pådrag blev det i sökandet efter honom.

Även "mediala" personer hörde av sej och framförde att han mådde bra och att han var vilsen osv...

Så länge han inte återfunnits så har det ju ändå funnits hopp om att han ska dyka upp nånstans.

Nu har han "dykt upp"... och inte blev vi så glada för det.

Han har nu hittats i sjön Limmaren, död.

Välbevarad... troligen pga att vattnet ju varit så kallt.

Han har alltså gått ut på isen, och gått igenom... och drunknat.

Stackars Helge!

Kommunen har tydligen gett sitt tillstånd till att Helge får begravas på en specifik plats.

En plats där det INTE kommer att avfyras några fyrverkerier!

Vila i frid, fina Helge!

(bilderna är respektfullt lånade från facebook)

Då jag var liten så fick jag (och alla andra barn) lära att det skulle sparas energi genom att man släcker lampan då man lämnar ett rum. Alltså, att det inte skulle stå tänt i ett rum där ingen befann sej.

Detta sitter hårt i mej... och jag tror fortfarande på att det spar el då man släcker där ingen är.

Om inte annat så sparar det in pengar som jag (och sambon) då inte behöver ödsla genom att ge dessa till elbolaget.

Nu har det gått en tid sedan jag var barn... och, nu är det Earth Hour som gäller.

1 kväll per år uppmanas vi (invånare) på hela planeten att släcka under 1 timme.

Oavsett vad man tycker om effekter osv av detta, så skadar det ingen att faktiskt vara med och bidra.

Så, ikväll mellan kl. 20:30 och 21:30 är det dags!

Är Du med och släcker?

Jag är det!

Magen mår annorlunda idag från igår kväll.

Och, kroppen är matt.

Vilken tur att jag bara har 4 boxar att mocka idag.

Nu till matlagningen jag behöver tips om...
Jag tänkte ta potatismoset som blev över igår och lägga det runt ett block torskfilé... och göra fiskgratäng.... typ...

Och, nu undrar jag:
Ska jag koka fisken först? Innan jag skjutsar in allt i ugnen?
Och, hur gör jag såsen som ska hällas över fisken, innan ugnen?

Tar tacksamt emot tips!   

För 1 vecka sedan var det koloskopi. Efter det har jag mått hyfsat bra... ända tills ikväll.

Nu värker magen igen och jag känner mej uppsvälld... för att det inte går igenom hela vägen.

Det slog till medan jag stod vid spisen och kokade potatis, som skulle bli mos...

Så, när sambon kom in ifrån insläppsrundan (som jag avstod så jag istället kunde laga mat) så var jag så trött i kroppen att jag hängde mot överskåpen. Jag orkar inte stå rak då det blir så här.

Efter att jag suttit och vilat en stund tog jag ett krafttag och stekte hamburgare, medan sambon dukade.

Sen gjorde jag potatismos av potatisen.

Tog med min tallrik och satte mej vid datorn och tittade på senaste Chasing life.

Men, jag orkade inte sitta upp... förstod inget av vad som hände i serien... så jag la mej på sängen och tittade på TV...

Först Would I lie to you på BBC Entertainment, sen på Skavlan.

När jag sett och lyssnat på Jimmie Åkesson som ännu är fullständigt oresonligt rasistisk så gjorde jag ett nytt försök att äta upp min portion. Och, det gick bra.

Jag hoppas verkligen att det här bara är ett tillfälligt bakslag.

Följer du Glamour (The Bold and the Beautiful)?
Har du varit med ifrån början?

I så fall är detta nostalgi för dej.

Seriens absolut första avsnitt 1987:

På kvällarna brukar jag ta en stund, sittandes i sängen, och spela Wordfeud, innan jag lägger mej ner.

Igår kväll var inget undantag.

Jag visste att min fina FB- och bloggvän, Elisabeth, skrivit flera gånger senaste veckan att hon var så trött, så trött (jag fasade, då jag ännu minns hur t r ö t t min älskade mamma var)... och, jag tyckte inte det var så konstigt kvällen innan att Elisabeth inte svarat på WF.

Men, igår kväll... då jag såg att det stod "48 timmar" (sedan sist hon svarade) så sände jag henne en tanke och hoppades att hon "bara" var trött, samtidigt som jag var rädd för att det skulle vara värre.

Vad jag inte visste då... var hur "rätt" min rädsla hade.

För, tidigt i förmiddags kom ett meddelande på Facebook, på Elisabeth's konto, från någon av barnen.

Elisabeth somnade in igår kväll, vid kl.20:50 (ett par timmar innan jag såg wf)

Hela dagen idag har jag känt mej tom... kall... jag har gråtit... jag har tänkt på Elisabeth, som i så mycket var en sådan källa till inspiration... Hon var så oändligt stark, som försökte leva som vanligt trots att Cancern härjade så obärmhärtligt i hennes kropp, och hon mådde så dåligt... och var så trött.

Hon var så duktig på att sticka! Och, hon älskade garn!

Hon blev så lycklig var gång som någon spontant sände henne garn i gåva per post.

Och, att hon orkade sticka var ett tecken på att hon trots allt var OK.

Det var inte mycket som fick henne att avstå från stickningen, som gav henne så mycket.

Jag är så glad för att hon hann få vara matte rakt igenom till sin lilla älskade Sissi, som hon längtade så mycket efter, och då det såg mindre ljust ut där ett tag, just innan Sissi kom hem.

Då jag fortfarande inte läkt förlusten av min Mamma, som Cancern tog i januari 2014, så känner jag väldigt starkt med Elisabeth's barn och barnbarn. Och, även hennes make.

Och, jag känner hur hon saknas här... inom mej!

Många har idag på Facebook uttryckt hur ledsna dom är, och alla många kommentarer visar hur älskad och uppskattad hon verkligen var, även för människor som aldrig mött henne face2face.

Familjen startade imorse en minnesinsamling till Cancerfonden i Elisabeth's namn, med målet att samla in 10.000:-

Under dagen idag har det målet nästan nåtts, genom gåvor från Elisabeth's Vänner och Familj.
Just nu har det inkommit 6800:-.

Jag vill tro och tänka att Elisabeth (som många sagt på FB under dagen) sitter på ett fluffigt moln med sin stickning, och mår bra nu.

Jag tror inte riktigt på det där molnet... Men, jag är nära på säker på att Elisabeth nu är fri från sina monster. Att hon inte längre mår dåligt.
Att hon är fjäderlätt och fri.
Och, att hon finns hos sina barn, sina barnbarn och sin man...
Så lätt lämnar hon dom inte!
Men, stickar... Ja, det gör hon säkert!

Jag kommer att sakna Dej, Elisabeth!

Jag bad för dej och hoppades på bättring... och var gång som jag sagt det till dej så kom beskedet dagen därpå att du mådde sämre.

Till slut vågade jag inte säga till dej att jag ville att du skulle få må bra.
Men, kramar sände jag - alltid!

Och, hjärtan... från värmen av mitt hjärta.

Jag hoppas att Du visste och kände hur omtyckt och uppskaddad du var (och ännu är) av så många fb- och bloggvänner!

Vila i Frid du Fina, fina Elisabeth!