Den 11 november 2014 kom lilla Bella till oss. Upphittad ute och utan hem.
Här öppnades hemmet. Och, vi fick en jättefin, gullig och rolig kompis, som under de följande månaderna växte till dubbel storlek, vilket sa oss att h*n var mycket ung i november.

Hussen i huset fick snabbt lära sej att hörsamma att lilla Bella ville ha uppmärksamhet, genom att det stänktes vatten på honom. Bella satte helt enkelt tassarna i vattenskålen och stänkte på hussen... som genast fick komma och servera mat eller bara gosa, beroende av vad som önskades.

Bella fick bo inne hos oss eftersom det var vinter då h*n kom och helt klart inte hade någon vinterpäls.
Någon hade bara släppt ut den här kaninen, och ingen vet hur många flera, till ett öde i vinterkylan.

Men, inne i våran värme fick h*n bo till sommaren, då uteburen skulle få en boende till... och en utbyggnad, för ytans skull.

För ett par veckor sedan märkte vi att Ninen (som jag kommit att kalla h*n) inte ville äta. Vi trodde det var kolik, pga för mycket kraftpellets, som innan varit favoritmaten. Så, den togs bort... och 2 dagar senare åt h*n igen, men med sämre aptit än innan.

Sedan har vi "trugat" med sallad, godispinnar osv men trots att det gått ner så har h*n tuggat i luften och gnisslat med tänderna mera.

Vatten dracks med en något för god aptit, kände jag.

Jag fattade beslutet att ta kaninen till veterinär för att kolla tänderna osv, och beställde tid till idag.

Vid en första koll i munnen såg tänderna bra ut, men det fanns varbildning i tandköttet på ett ställe.
Magen var ordentligt gasig och öm. Och, vi gick med på att få hela Ninen röntgad, med 3 bilder.

Veterinären konstaterade fort, genom röntgen att njurarna var ordentligt skadade.

Vi frågade vad som kunnat göra detta, och undrade om vi bidragit eller om vi kunnat göra annorlunda.

Svaret kom snabbt: Vi har inte gjort fel!
Många kaniner blir ansatta av parasiter.... som i flera fall kommer redan vid födseln... Dessa parasiter bosätter sej gärna i njurar, hjärna och lungor... och, njursvikt - som vi nu hade som diagnos på "Ninen" kommer då som ett brev på posten.

Det finns ingenting som kunnat göras för att undvika detta.
Hade h*n inte tagits in utan levt ute, så hade detta hänt ändå... och utgången hade blivit så mycket mera plågsam än vad den blev nu.

Ska nu också berätta att veterinären också såg (då jag pekade på det) att kaninen vi hela tiden sett som en hon var en han.
Så Bella blev Bellman under sin sista timme här på jorden.

Hade lämnat Gucci ute, för att gå in en stund ensam... hörde Gucci "larma" och gick ut för att se efter vad det var...

Får genast se vad det är som Gucci skäller på/om...

En stackare som vaknat alldeles för tidigt, och som nu fryyyser...

Jag fotade och filmade... sen la jag fleecefilt och tidningspapper över h*n... och en stund senare hade h*n gått iväg.
Nu hoppas jag verkligen att h*n sover ett tag till och mår bra sen, när det är dags att vakna på riktigt!

Här är låten som jag letat efter... som var en av de bästa i mellodeltävlingen. Utom tävlan, förståss.

Tänk om alla hålor i Sverige hade såna här turistinformationsvideor....   

Efter en lång natt så var det dags att bege sej till Danderyds sjukhus, för koloskopi-undersökningen.

Då jag kom ut hemma, såg jag solen genom molnen. Så, den var inte mera skymd än så.
Framme vid sjukhuset kollade jag igen, och såg att ingen solförmörkelse syntes ännu, trots att klockan passerat 10.

Jag ropades upp ganska precis kl. 10:15 - 15 minuter innan tiden då jag skulle vara där. Dom vill att man ha 15 minuter innan, för att byta om osv.

Jag var helt matt och lite vimsig då jag gick in i omklädningsrummet.

Jag klädde av mej och satte på mej de blå pappersshortsen, de vita knästrumporna och den vita mjuka bomullsrocken.

Sen tryckte jag på klockan, så systern kom tillbaka. Hon gick in för att stänga av larmet, och såg då att jag missat att låsa in mina kläder.
Jag hade hängt in ordentligt i skåpet, men missat att låsa.

Så hon låste åt mej och gav nyckeln till min sambo, som ju var med.

Sen fick jag gå en bit till ett litet "bås" där jag fick lägga mej på en säng. Systern satte en port i armvecket på mej, men stack lite fel... så hon fick sätta den i handleden, just vid tummen, istället.

I den porten skulle lugnande och smärtstillande in om det behövdes.

En stund senare kom systern som skulle vara med vid undersökningen och hämtade mej.
Hon och den första systern hjälptes åt att köra sängen, så jag slapp gå.
Det var jag glad för... för, jag var alldeles för vinglig, kände jag.

Läkaren var samma kille som för 1½ år sedan. Han kom ihåg mej, och undrade hur jag mått sen sist.

Jag berättade att det blivit mycket sämre. Att jag har problem varje dag, och att det bara blir värre för var dag.

Han sa att det inte förvånade honom, baserat på vad han såg för 1½ år sedan.

Undersökningen gick inte helt friktionsfritt.
Ca 10 minuter in så började det krångla, då tarmen slingrade sej och inte tillät slangen att komma igenom.
Läkaren och systern jobbade ett bra tag på och smärtorna i min högra sida tilltog och tilltog... Systern frågade om jag ville ha morfin, men jag avböjde.

Jag vill inte känna mej drogad.

Jag frågade om dom knappt ens kommit in... eftersom det var så tidigt i undersökningen som det krånglade... Men, fick då veta att dom var nästan framme.

Då smärtorna avtog och han slutligen var framme vid tunntarmen så tittade jag på klockan och konstaterade att "episoden" med smärtorna och "bråkandet" varat i drygt 15 minuter.
Det kändes som minst det dubbla.

Väl framme konstaterade läkaren att tunntarmens ingång är trängre än förra gången, och att det är ordentligt ärrat och bulligt där.

Han sa att han rekommenderar operation.

Då jag sen var tillbaka i omklädningrummet hade det inte ens gått 1 timme ännu sedan jag kom dit.

Vi gick in på Pressbyrån och köpte en banan och en trisslott till mej, och sambon fick en burk Coca Cola och en påse bilar.  

Då vi kom ut från sjukhuset kollade jag upp mot solen, och såg att månen var på väg att lämna.

Knäppte en bild, eller två.
   
Det första att landa i min tomma mage, var en banan... som jag åt medan vi åkte hemåt.

Väl hemma tog jag dagens mediciner och 3 mackor o 1 kopp te.

Satt länge vid datorn och försökte se Days of our lives... huvudet kändes som att jag skulle tuppa av "närsomhelst", så till sist fick jag inse att jag inte skulle klara av att gå ut och jobba, utan la mej på sängen... och vaknade med ett ryck då sambon kom hem.

Då han fikat så gick han ut och tog hand om mina för dagen 8 boxar och tog in alla hästarna.

Under tiden piggnade jag till så pass att vi sedan kunde åka till Maxi och proviantera.

Det gick ju inte igår, då jag inte fick äta.

Till middag ikväll - efter att vi trixat lite, då spisen gick sönder mitt under matlagningen - blev det makaroner och bacon.

Jag hoppas jag sover gott inatt!
Och, att Du gör det, med!   

Och, solförmörkelsen... Den kan man se genom att snälla människor filmat.
T.ex detta... Från Sundsvall:

Lagom till Vårdagjämningen så kommer det "vintrigare" väder igen.

Det tycker jag känns lite onödigt, faktiskt.

Vi såg en fjäril i trädgården igår. Och, i vårt lusthus har massor av flugor fest (funderar på att spraya där, faktiskt) Men, än så länge har inte blåsippan visat sej, som jag tog hem från sommarstugan i somras, och satte i Mammas blomsterland.

Solförmörkelsen, som tydligen ska starta vid 9:52 och vara som mest vid 11, kommer jag nog att missa... även om molnen (som just nu ligger över Stockholm) skingras.

För, jag ska vara på Danderyds sjukhus och koloskopi från 10:30 och ett par timmar framåt.

Tarmsköljningen gick lite bättre den här gången.

Jag började dricka strax efter 13 igår - då jag hade fastat sedan midnatt. (13 timmar tidigare)

Det tog ca 3 timmar att dricka varje liter, pga mättnaden som uppstod då det inte tog sej igenom förträngningen fort nog.

Och, i 6 timmar satt jag på toa... och väntade mest...

Vid 2-tiden inatt la jag mej under täcket. Då var jag ordentligt frusen och jättetrött.

Har slumrat lite, och gick upp vid 7-tiden igen.

Jag är jättetrött, och hoppas att tarmen är tillräckligt ren, trots att det tagit så lång tid att skölja den.

När jag är klar på sjukhuset ser jag fram emot att åka hem och ÄTA, och sedan lägga mej att vila.

Jag behöver allt stöd jag kan få idag. Så, var gärna med mej i tanken, med lugn och trygghet.

Det uppskattas mycket!

Ska Du se solförmörkelsen?
Var jätterädd om dina ögon! Se inte mot solen med blotta ögat!
Solglasögon räcker INTE som skydd!

Då jag kommit hem på onsdagen så tog jag en felix paj till frukost/lunch. Jag blev mätt efter mindre än halva, men tvingade i mej resten, eftersom jag vanligen inte alls blir mätt på så lite.

Mättnadskänslan nu kom pga att jag druckit knappt 1 flaska kontrast på Sabbatsberg.

Efter att jag ätit pajen kom jag på att jag inte tagit medicinerna, och skyndade att ta dom.

Sen gick jag, på ostadiga ben, ut och mockade 5 av mina för dagen 9 boxar.

Den 5:e boxen (min egen/Oskadis') kämpade jag rejält med, då det kändes som jag skulle rasa ihop på golvet, så trött var jag.

Jag gick hem efter 5:e boxen, och la mej på sängen.

Där blev jag kvar, medan sambon tog de resterande boxarna + tog in hästarna från hagarna.

Jag vaknade ett par gånger och insåg att jag sovit/slumrat.

Helt klart är det nåt som inte är som det ska med mej, då jag är så trött.

Jag hoppas att det BARA är ansträngningen pga Crohn.

Ikväll, då det var dags att kvällsfodra hästarna så gick jag med ut.

Försökte få se lite av det där norrskenet som var igår och inatt.
Men, jag såg inget alls - förståss. *trist*

Men, jag fixade att gå med runt på nästan hela rundan innan kroppen började värka igen.

Åkte i god tid in till stan, och kom fram till Sabbatsbergs sjukhus 1 timme innan jag skulle vara där.
Vi satt kvar i bilen och tittade på folk och trafiken tills det blev dags att gå in.

Han som skulle utföra undersökningen var försenad, så vid 11-tiden kom han med 3 flaskor kontastvätska som jag skulle dricka. 1 flaska per 20 minuter.

Under följande timme lyckades jag få i mej knappt 1 flaska.

Det smakade rätt märkligt, och min mage fylldes upp och jag kände mej mätt.

Strax efter 12 var det dags att gå in i magnetkamerarummet, efter att jag klätt av mej till T-shirt och leggings.

Jag frågade om sambon kunde få sitta där inne med mej, och det fick han.

Det var helt OK att lägga sej på britsen och få nål i armen, för kontrasten och det andra medlet, och sen blev det jobbigare, då jag skulle skjutas in under taket.
Jag trodde att jag skulle få ligga med huvudet utanför... men, det gick inte, då magen ju måste vara mitt inne i den. Så, huvudet var också inunder.

Men, jag kunde ju vrida huvudet lite och se ut... och sambon satt på andra änden och höll mej i min ena fot.

Ca 20-25 minuter pågick det "andras in, andas ut, sluta andas" och "dunk. dunk, dunk"...

Sen slog oron tag i mej, då magen började bullra och värka, och jag inte kunde göra något för att få lindring.

Under 2 bildtagningar stålsatte jag mej, sen ringde jag på klockan, med bollen jag fått att ha i handen.
Han frågade då om han kunde få fortsätta med den bild han just då höll på med, och jag sa att det var Ok.

Sen kom han in och lyssnade med mej om vad det var som hänt.

Jag berättade att jag kände mej yr (jag låg med huvudet mycket lägre än vad jag brukar, och får då ofta "yrsel-känsla") och jag berättade hur jobbigt det kändes att ligga stilla, och inte kunna röra mej.

Jag frågade hur långt vi kommit.

1 bildserie av 10 var klar.

Jag hade legat 1 tiondel av tiden???

Där fattade jag beslutet att jag inte skulle klara 10 till såna... långa... för, jag upplevde att jag legat länge.

Så, vi avbröt. Och, jag känner mej misslyckad!

Då vi sen kom ut och tittade in på rummet där han skötte allt ifrån så fick jag veta att vi startat 12:15 och skulle hållit på till 13:00. Nu var klockan 12:50.

Hon var nog ca 12:35 då jag avbröt.

20 minuter... av 45.... klarade jag.

Men, inte allt!

Och, inte det viktigaste!

Då vi kom hem ringde jag och pratade med systern på endoskopi på Danderyd dit jag ska göra ett nytt försök att ta mej på fredag, för koloskopi.

Jag berättade vad som gått fel gången innan, då jag inte kunde tömma och skölja ren tarmen i tid.

Hon föreslog att jag ska börja tarmsköljningen redan imorgon förmiddag. Ca 1 dygn innan jag ska vara på sjukhuset.

Så, nu får vi väl se hur det går då.

Men, jag känner på många olika sätt att det blir sämre o sämre...   

Idag får Du gärna vara med mej i tanken, och stötta mej med lugn och trygghet (baserat i vänlighet).

Klockan 11 (och ca 2 timmar framåt) har jag tid för MR-kamera-röntgen av tunntarmen.

Ska dricka kontrast och sen ligga i MR-kameran.

Och, kontrast i blodet.

Jag är inte så stursk just nu.

Så, jag skulle uppskatta allt stöd jag kan få.