Blev väckt av sambon klockan 6... lyckades ta mej upp ca 45 minuter senare... Jättetrött.

Har nu ätit frukost, och ska ta och gå ut och mocka 5 boxar och 1 hage, innan det är dags att ta tag i dagen.

Känner mej för att hugga in på garnet som jag fick med mej hem ifrån ICA Maxi igår.

Det blir troligen en mössa. Eller kanske ett pannband.

Eller en tubhalsduk....

Svårt att bestämma sej...   

Jag minns än idag första mötet med Nokia, en svart liten häst, som bara dök upp bakom oss då vi tog in - vad vi trodde var - sista hästen ur hagen...
Vi visste inte att den lilla svarta tjejen fanns i hagen. Och, då hon plötsligt slöt upp vid min sida, där jag gick bakom sambon och den häst han tog in, så undrade jag till henne "vem är du?".

Hon var så söt... hon märkte att vi tog hennes sista kompis... att vi lämnade grinden öppen (som vi gjorde på den tiden)...och beslutade sej för att helt enkelt följa med till stallet.

Mitt första möte med Nokia's stora matte - som jag minns det - var kort innan deras goldenvalp, Charlie, och min unghund, Balto, ville leka... och Charlies matte verkligen inte ville att Charlie skulle bli lerig.
Lerig var något som Balto, för övrigt, älskade att vara.

Jag minns också hur jag ofta mådde så mycket bättre då vi kom hem, jättetrötta efter lång dag på Hogsta, och då jag nätt och jämnt kunde hålla mej vaken på vägen hem... och vi kom in hemma på gården, stannade vid brevlådan... och vid uppbindningsplatsen stod ofta Nokias lillmatte och log sitt soliga och glada leende och vinkade till oss.

En riktigt liten ängel! Och, jag kände mej genast glad och med mer energi igen.

Jag minns inte exakt vilket år det var som Nokia kom till gården.

Men, mötet mellan Balto och Charlie var nog kanske 2003... då Balto föddes 2002.

Jag minns inte heller vilket år Nokia fick resa till himlen, och då Glitfaxi kom...

Men, jag kommer att minnas dessa personer. För, i mitt hjärta har dom liksom flyttat in.

Och, idag, då Glitfaxi och hans stora matte flyttade, för att bo på en annan gård... så kändes det inte alls lika soligt och glatt som det gjorde dom där kvällarna då man kom hem och möttes av lillmattens leenden.

Alla hästar som jag engagerar mej i släpper jag in i mitt hjärta!

Inte alla människor som kommer i min väg lämnar trevliga fotspår i mitt hjärtas sand.

Men, dessa människor har gjort det!

Jag kommer att minnas er!

Och, sakna er!   

Ha det jättebra på nya stället!

ICA Maxi har ÄNTLIGEN fått in nya färger i Big Verona!!!   

Jag kunde ju förståss inte låta bli att ta med ETT nystan hem - trots att jag idag varit med dottern till garnboden (jag var med i telefonen) då hon köpte utgående MK Carolina garn för min räkning.

8:-/nystan... gick ju bara inte att låta bli!   

...så skulle nog den här "frisyren" vara nåt.

Musklerna som skadades i måndags bråkar fortfarande med mej.
Jag kommer inte ur sängen utan mycket stor och smärtsam ansträngning. Och, då jag jobbar så lyder inte riktigt benen... och det värker i högersidan.
Men... det känns som att det går åt rätt håll - mycket långsamt.

Igår ombads jag att idag städa efter hovslagaren, då han skott x antal hästar.

Jag vaknade med en jävulsk huvudvärk... kämpade i ca 20 minuter för att ta mej ur sängen... hann sen inte äta frukost, innan hovis, som skulle vara här vid 9.

Så, jag gick ut före frukost... gav honom första hästen... stod kvar medan hon skoddes... städade efter honom, och släppte ut henne.

Sen gick jag hem och åt frukost.

Kom sen ut lagom tills hovis åkte, och gick då och sopade upp efter skoning av 2 hästar till.

Sen var det dags att mocka dagens 9 boxar. Undre tiden hörde en hästägare av sej och bad om mockhjälp... så då hade jag 10 boxar att mocka idag.

Då jag var klar med mockningen gick jag hem för att äta lunch. Och, fick då ännu ett sms där jag ombads mocka och även ta in hästen sen.

Så, efter lunchen blev det till att mocka ytterligare 1 box.

Startade insläppet tidigare idag, i hopp om att få vla kroppen sen.

Men, det blev inte riktig så.

För, efter jobbet ställde jag mej och tillagade kalops och ris.

Men, nu ska jag lägga mej i sängen... och, hoppas kunna komma ur sängen lite lättare imorgon bitti.   

Vad det än var som hände inne i min kropp igår, då det smällde till i högersidan, så är det värre idag. Dessutom har jag fåt en enorm muskelvärk på framsidan av låren. Båda två.

Detta resulterar i att jag har svårt att röra mej. Ungefär som för ca 1 år sedan, då jag tappade muskler under 2½ - 3 veckor i sjuksäng.

Jag hoppas verkligen att det inte behöver bli ännu värre innan det blir bättre.

*tycker inte synd om mej själv - men känner att detta är både smärtsamt och jobbigt*

Jag plockade av en bukett blommor, av de blommor som jag sådde i våras och som under sommaren vuxit här i den blomsterrabatt som jag gjort iordning till mammas minne.
Det blev några lejongap och ett par av några som jag inte kan namnet på.
De orangea mina vallmon som växer och frodas här, och verkligen lyser upp rabatten kunde jag inte ta några av, eftersom dom stänger igen sej då solen inte syns. Och, igår var det mulet och regnigt då vi åkte hemifrån.

Men, det blev en rätt fin bukett ändå.

Just innan vi kom fram, så slutade det att regna.

Vi ställde bilen utanför hemma hos lillasyster, och tillsammans gick vi 3 (jag, sambon o lillasyster) till graven. Jag gick in på blomsteraffären, på vägen förbi, och köpte med oss ett gravljus.

Vi 3 var först.

En liten stund senare kom storasyster och svåger.

Sen kom kvinnan från kyrkogårdsförvaltningen, med mamma (urnan).

Kvinnan lämnade oss ensamma en stund, och vi 5 hade en gemensam stund (på våra egna villkor).

Lillasyster filmade bl.a då storasyster och jag sänkte ner urnan i graven, sedan vi alla kände att det var dags.

Storasyster la de första spadtagen, över urnan. Och, sedan fick jag ta vid och begrava den helt.

Jag kände att det var precis vad jag behövde. Det kändes bra. Och, då urnan var täckt, och jag tänkte några tankar riktade till mamma, så kände jag inom mej hur jag blev varm, lugn och lättad (svårt att förklara).

Lillasyster mindes att mamma ofta brukade ta tillvara vackra löv på hösten, och ka därför ner ett stort höstlöv ovanpå jorden som täckte urnan.
Då jag uppmärksammades om detta så tog jag ett annat löv som låg precis vid graven och la ner. Och, ett par minuter senare såg jag ytterligare ett löv, som storasyster satte foten just intill. Jag sa till henne att ta lövet och lägga ner det, hon också. Även detta kändes mycket bra.

Vid ett tillfälle upptäckte storasyster att det gick en liten snigel över den sten som hon köpte och la på graven samma dag som mamma somnat in. Och, vi såg alla hur snigeln tog sej ner från stenen och styrde rakt på hålet. Den gick över kanten och trillade ner i hålet.

 
Jag såg att den försökte ett par gånger att ta sej upp, och sträckte mej därför ner och lyfte upp den.
I det ögonblicket var det någon muskel i min högra sida (utmed revbenen) som small till. Och, jag har sedan dess enormt ont.

Hur som...

Vi tände 2 gravljus (storasyster hade ett med också) och storasyster planterade en medhavd växt.

Jag satte mammas blommor i vas vid gravstenen.

Först att lämna var min sambo. Han frös, och gick i förväg tillbaka hem till lillasyster.

Storasyster och svåger lämnade sedan. Och jag och lillasyster fick en ensam stund, innan även vi... lite motsträvigt... lämnade graven.

Nu är dom 5 personer i familjegraven:
Mammas farföräldrar
Mammas föräldrar
Mamma

Och, någon mer än vi 5 levande var närvarande,,, och fastnade på bild.

Senare på kvällen tände jag ett ljus för mamma, som stod och brann hela natten, i hennes blomsterrabatt, här hemma.

Vad ska närmast anhöriga göra då deras syster formligen skriker på hjälp och samtidigt vägrar ta emot något uns av detta, men samtidigt kastar anklagelser om att det är systrarnas fel om hon tar livet av sej?

Vem mår sämst i detta?

Här kommer bakgrunden till mina funderingar... och trots att dessa personer är människor som jag känner så står jag utanför och ser in, genom den av dessa som står mej närmast.
Alla namn är fingerade!

Eva har på nätet träffat kärleken. Detta var för ca 1 månad sedan.
Han har en sida på facebook, som i stort sett "alla andra", där hans namn inte är detsamma som Eva uppger till sin syster Emma att han heter.

Emma anar oråd, och reagerar på att killen har 87 vänner, alla tjejer... han uppger att han bor i Paris, att han är från New York... att han studerat i Kalmar och Helsingborg, samt att han arbetar i London.

Eva har ännu inte träffat killen face to face, men uppger till Emma att dom är ett par.

Eva berättar för Emma att hon ska åka hem till killen, som enligt Eva bor med sin syster i Västerås.

Emma blir orolig för Eva, och försöker att få henne att inte träffa killen i någons hem första gången, utan hellre på en neutral plats och gärna i Evas egen hemstad.
Emma lägger fram grunderna för sina misstankar om att detta inte är helt OK. Att killen inte är det han utger sej för att vara, Eva blir upprörd, och hotar Emma att hon tänker bryta kontakten om hon inte slutar försöka tala henne ur detta.

Eva skriver i en status på facebook och häver ur sej sin frustration över dom som inte tillåter henne att få bli älskad och få ha en pojkvän... Emma ringer till Eva, för att försöka förklara att hon är rädd om sin syster.
Eva trycker bort Emmas uppringningsförsök ett stort antal gånger, och sms'ar slutligen och ber om ursäkt för att hon är hennes syster. En stund senare skickar Eva en bild föreställande ett vattenglas, några tabletter och en burk, på ett bord, och orden att hon nu tänker ta sömntabletter och avsluta sitt liv.

Emma ringer 112 och ber polisen om hjälp, då dom bor alltför många mil ifrån varandra för att Emma ska hinna dit per bil.

Sedan hör inte Emma något mera förrän dagen därpå, då hon hör efter med Fia om hon hört av Eva.
Fia har inte hört av Eva alls... Men, återkommer sedan till Emma, då hon tagit kontakt med Eva för att höra sej för om hur det är med henne.

Det framkommer att polisen mycket riktigt sent på kvällen åkt hem till Eva. Dom hade tagit med henne till psykakuten.
Hon hade lämnat psyk vid 3:30 på morgonen.

Eva hade uppgivit för Fia att hon inte tagit några sömntabletter, för att hon inte vågat. Men, hon ville också klargöra att om dom fortsatte att motsätta sej hennes förhållande med killen som hon ännu inte träffat på riktigt, så kommer hon att ta sömntabletterna. Och, hon ville att systrarna skulle förstå att det då är på deras ansvar som detta sker.

Detta är saken...

Nu till den stora och svåra frågan: Hur agerar man i detta?

Eva mår helt klart mycket dåligt!
Hon söker med ljus och lykta efter att få bli älskad.
Men, hon förstår inte att det är just kärlek då hennes syster, Emma, blir oroad och vill att Eva ska vara försiktig.
Eva ser inte de "varningssignaler" som Emma ser om killen.

Så, den stora frågan är nog...
Vad ska Emma göra?