Och, även fast det nu gått en tid - och inlägg inte kommit ännu - så känner jag dessa dagar att det är dags att skriva lite om dagen, och mina känslor om den.

Den här bloggen skrivs ju, trots allt, utifån mina känslor (inte direkt någon annans).   

Det har aldrig varit en självklarhet för mej att räknas in, ingå, höra till osv. Så, då inbjudan kom så blev jag så glad, och kände mej utvald och accepterad. Jag kände mej priviligierad.

Priviligierad över att få vara en av dom som ingår, och som får vara med.

Jag ville göra något personligt. Och, inom kort började ett smycke ta form i huvudet.

Så, jag testade lite för att se om det var möjligt att få till det... och sen hörde jag mej för om detta var ok.

Jag la till lite blått med. Och, visst var det välkommet. Det var t.o.m uppskattat.

Vad jag talar om är dotterns bröllop!

Och, det armband som jag skapade till henne.

Jag satte det sista på armbandet kvällen innan. Och, då det var klart så skapade jag deras gratulationskort.

ICA-kortet är här laddat med 1000:-.
Det kändes som en helt OK summa för en bröllopspresent. Det är ju inte varje dag som dottern gifter sej.
Och, då vi haft det så skralt ekonomiskt under hennes uppväxt, och inte kunnat ge henne ens hälften av allt det vi velat kunna ge henne, så... den summan kändes helt rätt.

Fick lite senare veta att det mesta av pengarna på kortet gått till mat. Och, även dessa:
 

Det är jättebra!

För, då kunde lite av deras andra pengar istället läggas på resan till Visby t.ex.   

Kyrkan där vigseln ägde rum hade vi besökt tidigare, då dottersonen döptes. Och, både på det dopet och även detta bröllop så tände jag och sambon varsitt ljus - för våra mammor.

Då vi kom till kyrkan så var jag lite nervös. Jag ville ju att hon skulle bära armbandet under vigseln. Och, dom hade inte kommit till kyrkan ännu. Dom var och blev fotograferade innan.

När dom sen kom (sist av alla) så gömde sej bruden för alla vittnena, och jag smet fram till dörren där jon tryckte... jag sa hej och småpratade lite. Lugnade henne med att ingen av de andra kunde riktigt se henne. Satte på henne armbandet. Och, skylde henne så hon kunde ta sej in genom dörren utan att ses av övriga gäster. Allt detta utan att riktigt titta på henne.

Jag är så glad för att jag fick vara med och bevittna och sedan fira detta bröllop.

Dom var tillsammans redan som tonåringar. Och, cykeln på bröllopstårtan var tänkt att symbolisera den mopedtur som dom gjorde i sin "ungdoms dagar", som nära på kunde ha kostat både sveda och värk.

Då dom sen kom ut så hade dottern tipsat mej om att vi, istället för ris, kunde kasta strössel. Eftersom ris kan attrahera fåglar, som kan dö av att äta för stora mängder av det... och strössel smälter i regn och går ner i jorden.

Sagt och gjort, vi köpte en liten glasburk med hjärtformat strössel som vi hade med oss.

Vid dörren delade älsta dottersonen ut jättegulliga små såpbubbleflaskor till vittnen som gick u. Och, då brudparet kom ut så blåstes det såpbubblor över dom... och jag o sambon kastade våra strösselhjärtan.

Visst blev det en och annan förvånad reaktion från gruppen av såpbubbelblåsande gäster. Men, dottern berättade genast att det var hennes egen idé och förslag.

Och, det kände jag tacksamhet för.

Jag har inte varit på bröllop sedan min stora syster gifte sej i början av 80-talet.

Barnen gillade våra hjärtan!
Jag tror faktiskt att varenda ett plockades upp och antingen åts (det är ju socker/tårtdekoration) eller sparades för senare lekar.

Det landade ett rosa hjärta i håret på bruden. Och, det var jag snabb att fotografera.

Och, då vi - på mitt initiativ - ställde upp oss... 2 mammor och bruden mellan oss... för att fotograferas ihop (jag kände att det vore helt underbart om bruden kunde få ett foto på sina 2 mammor (som under hennes uppväxt inte precis varit bästisar) tillsammans med henne... i ett foto som andades massor av kärlek och glädje...

...så...avbröts fotandet ett litet ögonblick då dottern upptäckte att det landat ett hjärta även i en av blommorna i brudbuketten.

Fotot som knäpptes då blev en bild som jag verkligen älskar!   

Jag lägger inte ut den bilden, då jag inte fått OK av den "andra mamman" om att visa upp den.

Men, här hemma har bilden snart en mycket speciell plats!

Och, hela denna dag har i min minnesbank sorterats in i en mycket speciell avdelning!   

Jag har väl alltid varit en person som automatiskt tagit parti för den som är i underläge. Jag har alltid varit en person som värnat om rättvisa - även då jag själv alltför sällan inte fått så mycket själv av den varan.

Mobbing är något jag avskyr - både då det drabbar mej själv (vilket det gjort under alltför stor del av mitt liv) och då det drabbar andra människor. Oftast står jag maktlös och kan bara stötta den som är utsatt, på bästa sätt jag förmår, fast jag helst skulle vilja ta tag i den som mobbar och få den att fatta hur fel den beter sej.

Under en tid nu har jag återigen varit åskådare, på avstånd, till då en person som står mej mycket nära blir verbalt och känslomässigt misshandlad och näst intill tillintetgjord.

Detta har skett ett flertal gånger under de senaste 30+ åren, och det får hända igen och igen, för att människan får nya chanser.

Nya chanser till att göra rätt. Nya chanser till att finnas där.

Men, varje ny chans missbrukas, och resulterar i nya tårar, ny uppgivenhet, ny själslig och känslomässig smärta, nya blödande sår i magen både bildligt och bokstavligt talat.

Nu har det alltså hänt igen...

Det har kastats omkring med känslor, anklagats och fördömts, för att slutligen hotats om total avskärmning och sedan anklagelser om händelser som inte skett... och total tystnad. Totalt mörker.
Bortvald - igen.

Hade det rört sej om en kattunge... så hade den med största säkerhet bott här nu.

Nu rör det sej om en vuxen människa - som redan innan 1 års ålder flyttade in i mitt hjärta.

Det gör ont att bli ratad. Det gör ont att få veta att man inget är värd.

Det vet jag av egen erfarenhet.

Så... nu ser vi framåt. Låter den som låste dörren stå sitt kast.

Och, jag vet inte för hur många gånger i ordningen, slickar vi såren ihop...
Och, jag får ytterligare en anledning att se mej som Bonus... då endast 9 månader av fysisk börda hindrar från att jag är Mamma.

*suckar lite uppgivet* och *undrar varför vissa aldrig ändrar sej till det bättre*

Nu ska tydligen tyg med "rasistiskt" pippi-motov dras tillbaka från affärerna.

Men... alltså... Jisses!!!

Vad är det för problem?

Att det figurerar 2 tjejer med brun hy och svart hår?

Varför får dom inte vara med? Är inte DET rasistiskt om nåt?

Eller är det för att dom håller palmblad vid Pippi som sitter med kungakrona på sitt huvud?

Menar de omvända rasisterna också att Astrid Lindgrens böcker ska skrivas om???

Nu får det faktiskt räcka!

Pippi Långstrump-gardin med rasistiskt motiv dras tillbaka från butiker http://t.co/R7yfm7xs2m pic.twitter.com/yXXnNuaWAe

— Aftonbladet (@Aftonbladet) September 8, 2014

Den stod vid höet. Långt ifrån stallet.

Anar att min boxgranne, som själv mockade sin box igår (jag brukar annars mocka där) råkade ta med grepen, med kärran, och ställa ifrån sej den då höpåsarna skulle packas, och sedan glömma den där.

Man blir lite extra uppmärksam då saker "försvinner"... då man nyligen råkat ut för stöld.

Ganska naturlig reaktion, tror jag.

Inte nog med att man inte kan ha sitt träns i den gemensamma sadelkammaren utan att bli av med det... Ikväll upptäckte jag att något saknades ifrån mitt stall, med.

Är jag blind?

Ser du en grep?

Jag gör det inte!

Mitt skåp rymmer inte allt. Inte mitt hem heller.

Imorse vaknade jag och hade ONT i magen. Det spände och sprängde, och kändes som det gjorde då det var stopp i tarmen, innan jag gick tillbaka upp på 3 tabletter av kortisonet.

Men, eftersom jag inte brukar ha det så här på full dos kortison, så undrade jag massor (och undrar än) om det möjligen är en biverkning från nya medicinen... som jag f.ö blev tillsagd, igår, att ta 2 tabletter av nu.

Under dagen blev magen värre och värre.

Och, idag skulle vi ju påbörja tvätt och målning av boxen där Fursti & Kurt bor.

Efter att jag mockat mina för dagen 6 boxar så gick vi hem och åt frukost.

(jo jag var ute redan vid 7:30... och missade precis dom som lastade hästarna och åkte iväg på kurs över helgen)

Efter frukosten gick sambon ut och började tvätta box.

Jag kom efter då jag ätit klart min frukost.

Det flöt på bättre än förväntat, trots att jag var tvungen att sätta mej och vila ibland.

Ett tag satt jag och sprutade vatten med högtryckstvätten, medan sambon skurade med såpa.

Då vi tvättat klart gick vi hem och åt lunch.

Efter lunch var det torrt nog i boxen för att vi skulle kunna måla.

Och, målade gjorde vi idag... innan det var dags för insläpp av hästarna.

Och, jisses vad FINT det blev!!!

Inatt får Kurt sova i en annan box, medan Fursti är på kursen.
Så, kan dom flytta in ihop imorgon.

Färgen behöver ju torka helt!

I höstas/vintras fick jag en hel del beställningar på raggsockor, som jag stickade. Och, jag trivdes så mycket att jag producerade flera par i veckan, och önskade nästan att vintern skulle bli lång (vårälskare som jag ju annars är).

Sen tog mammas död (på min födelsedag) "lite" knäcken på mej, och jag tappade taget fullständigt om raggsockor och en hel del annat, varpå sista beställningen blev liggande här.

Under sommaren har jag tänkt ta tag i dessa sockor. Men, det har varit alldeles för varmt för att ens hålla i ett par yllesockor.

Men, nu har jag kommit igång igen... även fast stickorna inte går varma lika intensivt nu som förra hösten. Och, jag har en dotter som sporrar, peppar och inspirerar. Och, som jag i min tur också sporrar, peppar och inspirerar. Vi gillar verkligen då vi delar med oss av erfarenheter och kunskaper.
Där har vi verkligen levande exempel på då delad glädje är dubbel glädje!

Och, både hon och jag har nu blivit väldigt poppis att följa.
Våra alster följs med stort intresse från flera håll. Och, det är bara roligt, och ännu mera inspirerande.
Även då det - tyvärr - också dykt upp lite illvilja, avundssjuka mm från en och annan stalker.
Det är ju dessvärre sånt som liksom följer med då man blir kändis eller populär, och det finns de som inte tål detta.

Men, men... smyckena jag började med i samband med dotterns bröllop på svärmors födelsedag - 20 maj 2014 - då hon på sin bröllopsdag fick mitt första... blir sakta flera. Och, jag har massor av idéer och designer som ligger och väntar på att få bli till. Så spännande!

Och, även flera andra alster kommer snart att få se dagens ljus.
En ledtråd... Det blir hästmotiv!

Det enda jag har att "klaga" över i allt detta är: Tiden räcker inte till för allt som jag vill göra!

Och, nu har strax dotterdotterns ena fot en socka, med.