Igår hände det en del utanför här.
Flera hundra cyklister passerade här, under loppet, som hörde ihop med det stora event som höll till på Friends arena i Solna.

För första gången gick cykelloppet Gran Fondo i Stockholm.

Jag hoppas detta händer igen nästa år.
                                                 
Vad är detta? Är det någon som såg mej?
 
Upptäckte det nu, då jag såg bilderna i datorn. Hej, hej tillbaka!   
   

Såg den här på Facebook, och kände mej för att dela med mej detta "ögongodis" här på bloggen, då jag tycker att detta är ett lyckat collage.   

...då jag läste Lina Baldenäs krönika idag!

Första gången som jag såg henne var bara ett par månader sedan, då hon var med i SVT's Debatt, och berättade om hur hon har fått kämpa för att få den vård som hon behöver.

Det berörde mej redan då eftersom jag senaste året haft Cancern så nära, sedan min mamma fick sin diagnos om Malignt Melanom (hudcancer).

Då satt Lina i TV-studion i Göteborg, med sin man vid sin sida, och berättade för politiker och sjukvårdsledning hur illa ställt det är med sjukvården, då patienter själva måste söka runt hela landet, och utanför, efter den vård som dom behöver.

Idag skriver hon sina krönikor från sin sjuksäng, på den palliativa vårdavdelningen som hon nu är inlagd på.

Hon beskriver hur hon mår, och hur hon känner. Vad hon upplever...

Och... jag blev så ledsen idag, då jag läste ord som kunnat vara min mammas.

Min mamma berättade inte hur hon egentligen mådde. Ibland "läckte" hon ut att hon var ledsen, rädd och orolig. Och, sista kvällen - då sjukvårdspersonalen på Sös sagt att hon skulle skickas hem "i övermorgon bitti" - så sa hon att hon kände att hon skulle dö... att hon inte skulle klara sej till min födelsedag... och, att hon hade ont i vänstra sidan "i midjan".

Lina har Malignt Melanom.
Min mamma hade Malignt Melanom.

Jag har inte kommit över det trauma som det sätt som min mammas situation hanterades...

Kommer nog aldrig att komma över det, "av mej själv". Jag känner starkare och starkare för varje dag som går att jag behöver få prata med dom som vet hur det verkligen förhöll sej... och som kanske kan förklara för mej hur det kunde bli som det blev.

(Jag tänker nu på hur dom kunde "behandla" min mamma så... (i mina ögon ILLA)... bl.a på Sös... och genom Färdtjänsten, som parkerade henne nere i porten och lät henne själv hasa sej upp och ner för trappor (hon bodde 2 trappor upp), då bilen inte var utrustad med trappklättrare (varför tillkallade inte chauffören... eller redan sjukpersonalen... en trappklättrare?)
Och... VARFÖR tog det typ 9 timmar på akuten, då ASIH skickade efter ambulans och sände in henne till Sös... tydligen utan info om varför... och VARFÖR hette det att hon var på fel avdelning för sina symtom, och att det inte fanns plats för henne... och därför skulle hon (enligt beslut 8 januari) skickas hem 10 januari... Och, VARFÖR informerades vi inte om att hon faktiskt inte skulle klara natten den 8 januari...

Jag har så många frågor... och jag känner att jag bara blir mer och mer ilsken mot sjukvården... och speciellt hela Sös får nu ta mitt agg... (fast jag gillade sjuksyster Nina och hennes kollega som jag träffade första gången jag besökte mamma på Sös - men det är också det enda jag ser positivt på).

Jag vill inte känna så. Men, jag behöver nog få hjälp att räta ut alla frågetecken.

VARFÖR skulle min älskade Mamma behöva dö ensam - då vi lurades av sjukvårdspersonalen att tro att hon var frisk nog att åka hem den 10 januari.... då hon i själva verket dog nån gång före 8 på morgonen den 9 januari???
Inte ens personalen vet hur dags!!! För INGEN var med henne!!!

Allt detta vaknade till liv igen inom mej idag, då jag läste Linas krönika.

Jag blir så ledsen också för hennes skull.

För hennes barns skull. För hennes mans skull.

!!! F U C K * C A N C E R !!!

I den stora vackra eken brukar det hända saker.
Havsörnarna brukar sitta i den.
Ja, kråkor och kajor med.

Förra sommaren satt ett par änder i eken... på nedersta grenen.

Och, idag landade 4 hägrar (1 häger, flera hägrar?) och nej det var inte hägringar.

Fast... riktigt så ovanligt kanske det inte är, ute i den stora världen (utanför gården där jag bor)... för där kan man tydligen se getter i träden, med.

...och detta trots att sambon inte träffat någon läkare.
Väntetiden var så lång att han inte hade kommit i kontakt med någon läkare förrän långt efter att hästarna skulle ha väckts och släppts ut, och efter att VC öppnat.
Vi satt där i 5½ timme, och återigen blev jag väldigt illa till mods då jag såg och hörde människor som mådde så dåligt, och som väntat i 5 timmar innan valet blev att åka hem... och som väntat i 7 timmar och ännu ingen träff med en läkare.

Då vi väntat i 5½ timme och sambon frågade hur lång tid dom trodde att han hade kvar att vänta blev svaret att det var 7 patienter före honom... vilket pekade på att det troligen rörde sej om ytterligare 4 timmar - förutsatt att inga ambulanser kom in, då.

För, då hade det tagit ännu längre tid.

Dom kollade åtminstone EKG och dom tog blodprov.
Men, svaret på proverna fick vi aldrig se, eftersom vi valde att åka hem 3:30... för att få ett par timmars sömn.
Syrran som släppte iväg sambon (han fick skriva på papper om att han lämnade på egen risk) sa att han kunde få lindring med hjälp av receptfria medel på apoteket. Och, hon rådde honom att ta kontakt med husläkaren.

Det ska han göra så snart hästarna släppts ut.

En annan sak som berörde mej mycket, då vi var på sjukhuset, var att först höra på nyheterna på TV'n i väntrummet om killen som blev ihjälslagen i Helsingborg... för att kort därpå få höra av en kille som väntade på läkare att hans fru's bästa väninna är sambo/maka till killen som blev ihjälslagen i Helsingborg.

Killen var från Upplands Väsby, 42 år, hade 2 biologiska- och 2 styvbarn och älskade fotboll så mycket att han åkte långt bara för att se en match, oavsett vilket lag som spelade.

"Den här gången var det Djurgården!", sa killen till oss där i väntrummet.

Det är rent förjävligt att en sann och äkta fotbollsfan ska bli ihjälslagen av fotbolls"huliganer" ute på stan.

Och, det är sjukt hur liten världen är.

Nu ska jag lägga mej i sängen... och hoppas få lite vila innan klockan ringer, om mindre än 2 timmar.

Sambon sover... till synes lugnt...

Ikväll, då vi var på väg hem efter att vi kvällsfodrat hästarna, så kollade jag upp på månen (som f.ö inte är full förrän imorgon) och såg något jag inte så ofta ser. Den hade en regnbåge runt sej!
Häftigt!

Jag gjorde vad jag kunde för att fota... och det blev bättre än förväntat:

Jag var i hagen för att medicinera Ljósfari, då plötsligt smågrabbarna i hagen intill kom springande in ifrån fältet. Jag såg att bussen stod på vägen, och att busschauffören var ut en sväng, innan den åkte igen.

Då bussen åkte såg jag att trafiken rörde sej väldigt långsamt på motorvägen utanför. Och, ibland såg jag rök, som om en bil brann.

Jag gav Ljósfari medicinen, och gick sedan ut mot motorvägen, för att se vad som hänt.

Redan innan jag lämnade hagen kom först ambulans, tätt följd av brandkåren.

Framme vid muren mellan "lokalgatan"/gamla vägen och motorvägen kunde jag konstatera att det var 2 bilar som krockat. En ljus bil hade kört in i baken på en mörk bil. Och, långt fram på motorvägen stod en mörk skåpbil och blinkade med 4-vägs/varnings-blink. Om den varit inblandad eller endast vittnat vet jag inte. (ja, föraren alltså... bilar ser inte mycket...)

Medan vi stod där (jag o sambon... sambon var där före mej) så kom polisen.

Ambulansen hade blåljus och sirener då den kom. Men, nu hade den stängt av blåljusen, och stod kvar.

Vi kände en lättnad i att ambulansen inte verkade behövas. Att alla inblandade klarat sej utan skador.

Men, nu tror jag att vi kan ha haft fel. (jag hoppas verkligen att vi inte hade fel)

Nu, då jag tittar på dom bilder som jag knäppte så ser jag att det fattas en förare på bilderna.

Ambulansen åkte, utan blåljus, innan bärgningsbilen kom.

Kan det vara så att föraren av den ljusa bilen låg död i ambulansen? *hoppas verkligen inte*