Jag gillar Danderyds sjukhus!

Dels för att jag hittills bara träffat trevlig personal där. Men, också för att det är så trevligt med alla konstverk som pryder lite varstans inne på sjukhuset.

Egentligen har jag faktiskt varit på sjukhuset idag för att träffa dietisten.

Jag vägdes idag, igen. Och, jag har gått upp i vikt. *jippie*

Förra gången som jag var där - då jag var riktigt sjuk, men i bättre skick än jag varit de föregående 3 veckorna - (jag tror det var 23 september) så vägde jag 57kg.

Jag hade då rasat i vikt från att den 22 augusti ha vägt 66kg.

Idag vägde jag 63kg.

Så, det går helt klart åt rätt håll.

Hon berättade att vi kan räkna med att 3kg är vätska som kommer av att jag går på höga doser kortison.

Vi pratade om det där med mitt låga järnvärde - som jag ska lämna in nya blodprover för att kolla upp ordentligt nu.

Och, vi pratade om mina näringsdrycker - som hon skickar in en ny beställning av åt mej.

Och, vi pratade om mitt nyvaknade intresse för matlagning.

På det stora hela ett mycket trevligt besök på Danderyds sjukhus och dess "konstgalleri".

Det blev lite "vimsigt" först, då vi kom. För, först var det fullt på parkeringen. Och, så kö till biljettautomaten (där jag f.ö såg en kvinna som var skrämmande lik en av hatarna som jag gjorde missen att ta hand om hästen åt här för ett par år sedan *ryste*).
Sen var hiss Q, som vi skulle åka med, avstäng för nån form av reparation. Och, vi hänvisades på en lapp att ta hiss R istället. Men, dom hade glömt ange var man skulle hitta hiss P.
Men, min sambo är lite smartare än jag i såna lägen. Så han hittade hissen... på andra sidan om väggen - vilken vi nådde efter en liten promenad ännu längre in i kulverten.

När vi sen kom till Gastro, för att anmäla att jag var där, så var deras receptionist sjuk, o kassan stängd.
Fick då ta kontakt med en av de underbara syrrorna på IBD... som antecknade att jag var där... innan jag med hiss P åkte till dietisten.

Och, vilket underbart vackert väder vi har idag! *gladväder och D-vitaminspray*

Ska därför gå ut och gå med Oskadis nu. ...så snart jag mockat de 5 boxarna jag har idag.

Jo, jag tycker nog att det känns mera lönsamt för naturen och för att våra lokala bonder ska ha en chans att överleva. Förutsatt att dom inte använder gifter och/eller behandlar djuren illa, förståss.

Jag blev kraftigt fundersam häromdan då jag på ICA Maxi fann detta i köttdisken.

Det står inte att det varit fryst, utan det ser ut som att det ska vara färskt kött.

Men..? Hur lång tid tar det att frakta köttet från andra sidan jordklotet?

Är det verkligen färskt då det kommer fram?

Och, varför ska vi importera kött från Australien och Nya Zealand?

Kan någon berätta det för mej?

Jag har, ända sedan långt innan koloskopin, jobbat på att ställa in mej mentalt på att klara av MR-kameran, trots att jag har både panikångest och cellskräck.

Jag har också känt mej stark och levnadsglad, tack vare alla underbara stallkompisar - och andra - som stöttat sedan jag brakade igenom i mitten av september.

Sen är ju inte jag så grundstark. Och, det drar ju vissa nytta av. Och, sedan några dar tillbaka var min styrka, livsglädje, framtidstro osv kraftigt nedsatt... och, jag kände inte längre någon "nytta" med att vare sej laga mat eller att genomgå undersökningar, operation osv.

Försökte att prata med mej själv - såsom en viktig ängel på andra sidan Atlanten ibland gör - och det hjälpte så pass mycket att jag åtminstone fastade från 21-tiden igår kväll.

Åt inget. Drack inget.

Sov inget, heller.

Låg i sängen och föreställde mej att jag låg i MR-kameran. Försökte intala mej själv om att det var trångt, och kände efter hur lugn jag var.

Då det var dags att åka hemifrån var jag mycket skör och känslig. Och, då jag kom fram till röntgen... fick mitt frikort som nu gäller till nån gång i augusti 2014... så kändes det rätt OK.

Jag kände att "Nu ska det ske! Och, sen får jag åka hem!"

Den jättetrevliga sköterskan E kom med drygt 1 liter kontrast som skulle drickas. Så mycket som möjligt av detta skulle jag få i mej under 40 minuter.

Jag fick i mej ca hälften.

Sen var det dags att läggas in i MR-kameran. Och, där började det halka utför.

Jag skulle in med fötterna före - vilket var tur... för annars hade det inte gått alls.

Jag lyckades ligga där inne, med näsan nån cm från taket, under EN fotografering. Blev så torr i munnen (pga analkande panikattack) att jag bad om att få tas ut (tänkte att det skulle hjälpa att känna tryggheten i att veta att jag får komma ut om jag behöver). Svaret från syrrorna blev "Nej, det här går bra. Nu fortsätter vi!" Och DÅ bröt panikattacken ut. Jag skrek och tårarna sprutade. Jag tog med händerna på trumman och försökte häva mej ut - vilket inte gick.

Sköterskan G halade ut mej fort, och berättade samtidigt för mej att det inte skulle gå att genomföra detta, då jag inte klarade av det.

Så, jag befriades från alla remmar och tyngder som hållit mej på plats på britsen medan sköterskan E gick och pratade med lite annan röntgenpersonal (det lät som hon skulle prata med nån läkare också).

G visade mej "buren" som man sätter kring huvudet om patient ska röntga huvud, nacke osv. Och, hon förklarade att DET är bra mycket värre än vad jag just försökt klara av.

E kom tillbaka och berättade att om jag kunde dricka upp all den resterande kontrasten rätt snabbt så skulle det gå att köra röntgen i DT istället. Dom skulle då klämma in mej mellan 2 patienter där.

Jag drack med glädje resten fort som attan.

Syster K (som jag kände igen sedan jag 2009 röntgade tunntarmen och fick kontrasten genom en sond i näsan) kom och lät mej få titta in på DT-röntgen, och frågade, med ett soligt leende, om jag tyckte den såg lättare ut. Jag utbrast lättad att den där ser ju riktigt kul ut!

Medan jag satt i väntrummet, och drack resterande av kotrasten, så hände något obehagligt i korridoren utanför en bit bort. Jag hörde röster, och fick det till att någon svimmat.

Den tumult som uppstod kring det gjorde att jag kände mej ordentligt skakig. Just så känslig var jag just då.

Och, det jag såg, då jag en bra stund senare tittade ut i korridoren, bidrog till att jag kände mej illa till mods. (Jag är så himla "överkänslig" i min empati...)
 

Just innan det blev min tur att komma in fick jag springa på toa o kissa en halv ocean. (och det var tur jag gjorde det innan... du förstår snart varför...)

Syster K var skojfrisk och lättsam. Och, jag kände mej trygg med henne.

Jag lät henne spruta in tarmavslappnande utan tanke på biverkningar. Och, då hon sa att hon mitt under undersökningen skulle spruta in kontrast i blodet så godtog jag det också.

(men jag kan säga att jag är glad att jag inte låg i MardRömskameran då kontrastvätskan sprutades in i blodet - som dom sa där att även dom skulle göra halvvägs in i plåtandet... du förstår snart varför...)

DT var verkligen plättlätt i jämförelse. En vid RING att åka igenom ett par gånger.

Och, hade jag inte haft mardrömmen innan så hade nog kontrasten in i blodet kunnat utlösa en panikattack. Men, nu var det annorlunda.

K sa att det skulle kännas varmt neråt och uppåt då kontrasten gick runt i blodet. Hon sa att det skulle kännas som att man kissar på sej, och värmen skulle spridas ända upp i halsen.

Precis det hände! Och, det kändes märkligt och hemskt på samma gång.

Det VAR tur att jag kissat just innan!

Och

Det VAR tur att jag inte låg in den trånga MR-kameran då detta hände!

Jag fixade alltså INTE MR-kameran!

Har man cellskräck så har man.

Men, röntgen genomfördes - i DT (datortomografi)!

Och, nu hoppas jag att det blev bra bilder. Och, att dessa inte påvisar några inflammationer eller annat som kräver operation med buköppning och annat otrevligt.

Operationen känns fortfarande så avlägsen - pga att jag helt blockerar tanken på den i verkligheten.

Och, just nu har jag fortfarande inte framtidstro och livsglädje nog att se nyttan med en operation.

Men... jag ska försöka återfå glädjen i att laga mat idag, tänkte jag.

Jo, jag är i en rejäl svacka just nu.

Trots att ängeln från NYC igår gav mej lite ljus och önskningar.

Jag var förr så rädd för sjukhus att jag inte ens kunde vara inne på ett sjukhus för att besöka någon som låg inne utan att drabbas av panikattacker och en stark skräckkänsla av att jag var hotad av alla sjukhusets kirurger, som alla var fokuserade på att skära i mej.

Var denna skräck för sjukhus hade sitt ursprung kan jag ta i ett annat inlägg.
Nu handlar detta om det faktum att jag idag, senast, kände det som att jag lika gärna kunde vara på ett galleri.
Jag gillar att Danderyds sjukhus har en massa konstverk lite varstans, som man kan se och bli glad eller på annat sätt beröras av.

Och, jag gillar den lugna och lite mysiga amosfären i flertalet väntrum jag besökt på nyss nämnda sjukhus.

Idag var vi på hjärtkliniken, där sambon skulle få sin "dom" av läkaren... som faktiskt berättade att han i dagsläget inte bedömdes som hjärtsjuk.

Han hade för drygt 1 år sedan förhöjda värden på blodfetter, och läkaren uppmanade sambon att försöka få husläkare att kolla upp hur det ser ut idag.

Han sa också att det sambon kände av då han åkte in på akuten var riktiga och allvarliga symtom, som skulle åkas till akuten för.

Och, händer det igen så ska han omedelbart till akuten, förståss.

Men, idag är han "friskskriven" från hjärtsjukdom. *känns bra*

När jag rasade in i väggen... blev utbränd... i augusti 1989... så blev jag på nolltid fånge i mitt hem för de följande många åren fram till hösten 1998.

Jag levde (eller existerade) med 15 - 18 panikattacker per dygn, och utöver dessa så var jag så slut och förlorade extremt fort minsta uns av självkänsla, och orkade inte kämpa för min rätt till vård.

Min sambo jobbade för att försörja oss - och var därför inte hemma så värst många timmar per dygn. Då han var hemma så sov han mest.

Min mamma hjälpte till och såg till att våra räkningar blev betalda - något jag skött, men nu bara tappade.

Min sambos mamma hjälpte till att handla (tillsammans med sambon) och lagade en hel del jättegod mat, som jag åt... och ibland kunde jag inte få i mej något.

Det mesta av dessa år är fortfarande höljt i dunkel. Svarta partier, där mitt minne inte når in.

Nånstans halvvägs, då jag för länge sedan hade gett upp om att nånsin komma tillbaka till ett liv utanför den lägenheten. Ett socialt liv med kontakt med andra människor.

Ett liv med vänner... Nä, det fanns inget hopp om detta för mej.

Då upptäckte jag en "figur" på TV... som sambon sett en del gånger redan, men som jag inte alls sett eller noterat innan.

Den människan betedde sej knäppare än vad jag nånsin skulle kunna göra - tyckte jag - och jag minns att jag kände att "om hon är accepterad och har ett liv där ute bland folk och har vänner... då borde jag också kunna få det.."
Och, en kväll hörde jag i slutet av ett avsnitt hur hon sa: "Man kan inte bromsa sej ur en uppförsbacke!"

Min första respons inom mej blev: "Jag vet!" Och, så åkte jag kana (inom mej) baklänges.

Men, jag hade fått upp ögonen för "en kompis", som jag orkade med att se på TV... och för varke gång jag såg denna serie, och hörde slutorden så blev jag starkare.

Det tog ytterligare år, och händelser... och ras rakt ner i becksvarta mörkret... innan jag slutligen tog steget ut i "verkligheten" (utanför mitt hem) genom direktsänd TV (där jag som "sidekick" åt Täppas blev först i Sverige att sitta som en länk mellan TV-showen och tittarna via internet).

Men, Sally blev och var kompisen som under en tid puttade och drog mej framåt/uppåt.

Jag fick en chans, för några år sedan, att träffa Maria Lundqvist. Och, det första jag ville... och faktiskt gjorde... var att berätta för henne om hur mycket Sally betytt för mej då jag var i sånt dåligt skick.
Och, jag tackade henne för detta.

Hon blev riktigt glad, och rörd, av att få höra det.

Och, det gladde mej att jag fick chansen att berätta. Att låta henne få veta!

Än idag känner jag som då: Hon är en Underbar människa!

Hade ingen aning om att sambon gått med på att jobba på sin enda sovmorgon i veckan. Och, sambon hade inget minne av det, heller.
Så, chefen ringde vid 7 och väckte honom, och påminde om att han skulle jobba.

Jag kände en uppgivenhet... för att de viktiga planerna återigen skulle få slås omkull fullständigt - då jag uppfattade det som att han skulle jobba fredag i utbyte mot den semesterdag han tog ut i onsdags, då jag behövde stöd genom och efter koloskopin.

Men, sambon förklarade sen att han inte tagit semesterdagen... utan han hade istället bytt, så att han kunde vara ledig onsdag eftermiddag emot att han skulle jobba fredag morgon.

Och, alltså vara ledig resten av fredagen.

Så, då fick jag slippa behöva ändra fredagens planer. Och, det var bra!

Vi åkte hemifrån strax efter lunch. Åkte vägen förbi ICA Maxi och inhandlade en fin blombukett, som jag glömde fota.

Jag filmade däremot då min mamma öppnade blombuketten (som jag slagit in i blompapper), och då hon packade upp 2 fleecefiltar och 1 sån mysig filt med ärmar, som man har på sej som en filt med ärmar.

Videon åker in i familjealbumet.

Det blev en trevlig och glad eftermiddag hos mor&syster, då vi firade min mammas födelsedag några dagar tidigare, eftersom vi jobbar och inte kommer ifrån den dag som hon fyller.

Att hon fick mysfilten och fleecefiltarna var för att hon behöver dom.

Hon fryser något oerhört, och enligt min erfarenhet finns ingen filt som värmer så bra som just fleece.

Åkte hemåt i rusningstrafiken, och kom hem lagom till det var dags att ta in hästarna ifrån hagarna.

Det var trevligt att träffa mor&syster igen. Och, att komma hemifrån ett par timmar.

Blev uppringd för en stund sedan av en sköterska på KS. Hon berättade att lättakuten på Danderyd hade remitterat mej till henne.

Jag blev lite förvånad.

Hon frågade om jag kan gapa, tugga, svälja... Jag blev helt kall inombords, och tänkte att "dom symtomen har jag inte känt av än... ska man få såna besvär också av bältros?"

Då, sa hon... Du har skadat käken?

"Nej!", svarade jag. "Jag sökte för Bältros!"

Nu är det så att mina ögon och öron är inte avstängda då jag är ute och rör på mej. Och, jag uppfattade vem det var som var inne hos doktorn före mej. Det var en blond tjej, yngre än mej. Hon log då sambon försökte komma upp ur stolen då vi skulle gå (för hon satt kvar i väntrummet då). Jag sa till henne - om sambon - "gammal man gör så gott han kan!"

Den tjejen var in till doktorn före mej. Jag hörde hennes namn, men minns det inte.

Efter en stund kom doktorn ut och han o sköterskan ringde någonstans. Han sa till sköterskan att "Om du tar det här så kan jag fortsätta jobba!"... och gick tillbaka till patienten, medan sköterskan fortsatte att ringa.

Sen kom den unga tjejen ut, och satte sej i väntrummet igen. Ett par minuter senare kom doktorn och ropade in mej.

Medan jag var inne hos doktorn kom sköterskan och sa nåt om "Karolinska" och läkaren svarade "käkakuten".

Och, idag ringer det från KS om att jag? (hon hade MITT personnummer och MITT mobilnummer - som jag inte uppgav på DS igår - och MITT namn)

Dom blandade helt klart ihop mej och den unga tjejen med varann.

Sköterskan på KS som ringde mej reagerade på detta med oro och sa att "så får man ju inte göra".

Hon skulle genast ringa upp lättakuten och se till att dom letar upp rätt patient.

Jag hoppas verkligen att dom hittar rätt på detta, så tjejen får den hjälp hon behöver!