Idag har det varit fantastiskt fint väder.

Sambon väckte mej tidigt - typ vid 7:30 - men, jag somnade om, och vaknade igen ca 1 timme senare.

Direkt efter frukost åkte vi till lillasyster för att hämta bil som inte längre ska stå kvar på p-platsen där.

Syrran skulle på banken och betala räkningar, så vi träffades där, och åkte sedan hem till henne.

Tog 2 bilar hem... och syrran åkte med som sällskap till mej, vilket var bra. För, jag är så ovan att köra bil ensam, och var ytterst nära att få panikattack vid minst 3 tillfällen under den ca halvtimmen som resan tog. Det hade blivit så mycket jobbigare om jag varit ensam i bilen.

Syrran höll sedan sällskap medan jag mockade mina, för dagen, 11 boxar. Och, sen åt vi lunch (vid 14:30-tiden).

Medan vi satt och åt kom sambon och frågade om vi ville ha mera jobb - vilket vi mer än gärna ville. Så, efter vi ätit klart följde ca 1½ timme hagmock, då vi mockade helt rent i en hage.

Efter att vi sedan tagit in alla hästar fråna hagarna gick vi hem och åt middag.
Och, sedan skjutsade vi hem syrran.

Är vädret lika underbart fint imorgon så gör vi en repris på den här dan!

Nu ska jag soooova!

*tröött*

Jag hoppas Du mår toppen!

Så, nu har vi lite påskfint här på gården!   

Före:

Efter:

Dom små påskliljorna som jag och sambon köpte för ett par veckor sedan och satte i blomhållarna utanför stallet där Óskadís bor blommar nu.

Dom har inte direkt fått några stjälkar att tala om. Men, det gör inget. Då blåser dom inte omkull, i alla fall.  

Gick till brevlådan, då jag varit ute och jobbat, och var på väg hem för att inta lunch och välbehövlig vila.

I lådan låg ett brev utan avsändare, om kändes lite annorlunda. Det var något hårt inuti.

Jag kunde inte hålla mej, utan öppnade kuvertet redan på väg hem... och blev jätteglad då jag fiskade upp och läste på en liten lapp som låg i kuvertet:

Jag ilade genast hem och packade upp skottet, och fick det i vatten, medan jag letar upp en kruka och jord.

Vilken GLAD överraskning!!!
TACK JANE!!!
Du gjorde mej mycket glad idag!

Vad snäll du är!!! (((kram)))   

Var på möte på begravningsbyrån som har hand om bouppteckningen osv för dödsboet efter våran mamma. Vi var med alla 4 syskonen, och mötet kändes bra.

Mycket bättre än vad det känts på vägen dit, och innan vi gick in, då jag hade lindriga panikattacker och stark oro. Det är ju inte precis en lätt sak att ha möte om mammas tillgångar osv... då man helst av allt bara vill ha tillbaka sin mamma.

Det som gjorde mej sorgsen var det som hände en stund efter att vi avslutat mötet på begravningsbyrån.

Vi stannade till vid Västerhaninge kyrka (där jag f.ö är döpt, och där mina båda föräldrar gifte sej - samma präst vigde dom och döpte mej, fast inte vid samma tillfälle), där min farfar och farmor är begravda.

Det var så länge sedan jag senast besökte graven, och tänkte att det självklart skulle ske nu, då vi ändå passerade förbi.

Hittade först inte graven. Mindes fel om var den låg.

Men, efter en stunds sökande fann vi den, några tiotal meter bort ifrån där jag först trodde den var.

Och, då jag såg graven kände jag mej sorgsen.

Varför?

Jo, för att den var till synes övergiven.

Inget fanns i form av planterade eller på annat sätt smyckande växter. Jordbiten framför stenen är igenvuxen av gräs och mossa.
Och framför stenen satt en skylt - som såg ut att ha suttit ett tag, med tanke på att den var lite trasig - som uppmanade anhörig eller närstående till gravsatta att höra av sej till kyrkogårdsförvaltningen.

Graven löper alltså nu risk att tas bort.

Jag ringde genast då jag kom hem.

Mannen jag skulle tala med satt i sin bil, och bad mej återkomma vid 14-tiden.

Och, det ska jag göra nu.

Mina älskade farföräldrar förtjänar så mycket bättre än att bli "bortglömda" så här!

Mina ljus och blommor jag har här för dom... och dom tankar jag ägnar dom flera gånger om året... räcker inte då graven inte tas omhand.

Det har inte varit mitt ansvar att ha hand om graven. Jag var 7 år då farfar dog och 12 år då farmor dog.

Men, nu kan jag! (om jag får)

(jag tog bort den gröna skylten, precis som det stod på skylten att man skulle göra)

Redan vid lunchtid upptäcktes att Manadis (som jag nämnt tidigare, och som stått på boxvila 1 månad osv) inte mådde riktigt bra. Hon har varit småhängig ett par gånger senaste veckan, men rätt snart piggat på sej igen. Idag ville hon inte äta sitt lunch-hö i sjukhagen.
Jag mockade hennes box, och upptäckte att hon inte rört sitt vatten sedan nån gång igår eftermiddag, och att hon lämnat ca halva frukosten.
Hon hade bajsat under natten, och det såg normalt ut.

Då jag mockat klart och gick för att titta till henne så stod hon och åt av sin lunch. Så, jag lät henne vara, och mockade klart de övriga boxarna innan jag gick för att hämta in henne.
Just innan jag gick till henne berättade sambon att hon låg. Då jag kom fram hade hon rest sej.

Väl inne i boxen började hela hon att skaka, och jag upplevde det som att hon närsomhelst skulle ramla omkull.
Jag tog av henne grimskaftet, sprang ut, stängde boxen och sprang ut och ropade på vår hyresvärd - som kom. Då hade Manadis slutat skaka.
Vi kollade av henne tillsammans, och kände båda att hon inte alls mådde bra.

Jag gick hem för att äta lunch (klockan hade blivit ca 16-tiden) och ringde Manadis' matte, som egentligen hade hästledig dag.
Sen ringde jag Distriktsveterinär, medan matte ringde veterinären på Ultuna (där Manadis varit och är patient).
Vi stämde sen av med varann och kom fram till att hon skulle komma ut, vi skulle köra (i snöstormen) Manadis till Ultuna. Om inte distriktsveterinären hann komma innan.

Medan matte körde hit skyndade vi att ta in alla hästar, och vara redo att åka.

Men, innan vi kom iväg var distriktsveterinären här.

Hon agerade snabbt, då hon redan hade bakgrundsinfo från telefon. Gav lugnande och kramplösande - som verkade väldig fort.

Hon kände av tarmen genom att föra in armen i ändtarmen, och kände tydligt att det var rejält förstoppat, en lång bit. Detta kände hon genom tarmen på en annan del av tarmen.
Hon förberedde genast för slangning.

Matte fick hjälpa till med att hämta ljummet vatten i en hink, och sedan hålla slangen.

Jag höll Manadis.

Efter att ca 12 L vatten och parafinolja samt salt slangats ner i magen fick hon dropp.

Veterinären åkte vidare till nästa patient medan droppet gick, och då påsen var tom så kopplade jag bort den, helt enlig instruktion som veterinären gav mej innan hon åkte.

Nu hoppas vi att proppen släpper, och att vi inte tvingas åka in med henne.

Ikväll vid nattningen fick hon medicin (allt utom metacam) enligt veternärens råd, och jag ställde in betforvattnet som vi förberett tidigare.

Hon hade inte rört vattnet. Men hon hade lagt en stor hög.

Helt säker känner jag mej inte än, eftersom hon fortfarande är smärtstillad.

Jag går upp till stallet igen om ett par timmar, för att kolla till henne.

Det var ett tag sedan himlen bjöd på konstverk senast. Men, i eftermiddags - som en final på en riktigt skön vårdag - så fick jag en bild på en sån där vacker solnedgång.

Fast den var inte riktigt samma med blotta ögat.
Där var den ljusare, och gulare.

Snödropparna, som redan fanns planterade på södra gaveln av vårt lilla underbara hus då vi flyttade hit för 12½ år sedan, blommar för fullt. Så, nu är våren här!

Mars är dessutom 1:a vårmånaden, enligt almanackan.