Härom kvällen, då jag upptäckte att jag blivit bestulen på mitt träns, ur den gemensamma sadelkammaren, så var det illa nog...
Nån timme senare slog mitt immunförsvar till och satte igång att slå på mej.

Att detta händer då jag blir stressad, trängd osv... vet folk som känner mej.

Och, andra som har samma erfarenheter av att ha en autoimmun sjukdom.

Det är illa nog att stjäla från mej... men, att dessutom nära på kosta mej mitt liv...?

Hela dan igår var jag matt och hade ont i magen, eftersom inflammationen i tunntarmen blommat upp, och förträngningen blivit nära på totalt stopp.
Jag fick inse mej besegrad under eftermiddagen, och lägga mej i sängen... där blev jag sen kvar hela natten, med feber och magsmärtor. På morgonen hade jag dessutom huvudvärk.

Just nu är magen någorlunda lugn. Men, jag är matt och svag.

Knappt 1 år sedan jag låg i 2-3 veckor... och därigenom tappade 10 kg och fleralet muskler.

Jo, jag kan höra det skadeglada fnittret... och, det enda jag kan se framåt... är inte vackert.

Ser ingen trevlig väg ut ur det här.

Jag blir så trött på folk som inte kan skilja på "mitt" och "ditt"!   

Är stallet försäkrat så att jag nu kan få ett nytt pannband, tro... *funderar lite*

För, att köpa ett nytt i det här läget känns lite "si så där"...   

Vi träffades, några hagkompisar, ikväll... gick ut i sommarhagen och mockade nån timme.
Hade trevligt, och fick väldigt mycket gjort. Drygt 2 skopor med Avanten körde vi bort från hagen.
   
Efter detta skulle jag och Dís' (fux) matte ut på kvällsritt. Det var ett tag sedan nu, eftersom hon varit bortrest.

Eftersom min Óskadís inte kan gå förbi hingsten, utan att "flyga i luften", så bestämde vi att vi skulle ta en sväng åt andra hållet.

Gick in i sadelkammaren, för att hämta sadel och träns... men, på tränshängaren fanns endast nogrimman... Jag insåg genast att JAG aldrig skulle hänga in endast nodgrimman. Någon har tagit tränset!

Så... nu är detta träns alltså ett minne blott...   

Min första spontana tanke var att jag ju lånat tyglarna... sen blev jag ledsen för att mitt gröna bling-pannband nu är borta.

Lite senare blev jag sur... 

Som en ängel hade Viljas matte, just innan upptäckten om stölden, kommit till mej med en present från Vilja till Óskadís...

...så, när jag berättade för henne att mitt träns inte hängde i sadelkammaren, och inte heller någonstans i stallet eller inne i skåpet... så fick jag låna ett bett av henne... så, vi kunde ta den där ridturen, ändå.

Tack, snälla snälla!!!   

Óskadís trivdes jättebra med både tränset och bettet.
Och, jag gillar verkligen fullängden på tyglarna!
Och, jag gillar VERKLIGEN färgen!   

Fast... jag skulle GÄRNA vilja ha tillbaka mitt pannband!!!   

Det blev en kortare (efter sökandet efter tränset) ridtur, men absolut en riktigt trevlig en.

Ikväll kom jag till ett vägskäl i livet...   

Fick en stor pappkasse full av "godis" igår, av någon som hade massor av inspiration en gång och som sen tappade det mesta av det, då det blev för jobbigt att ta sej över trösklar och hinder.

Jag la först kassen i bilen, då rummet är fullt då jag är mitt i att röja och städa. Men, det gick ju inte att sova... så då gick jag ut till bilen och hämtade kassen.

Vilken massa godis!!!   

Känner mej för att ha liten stickskola med den av de 2 tjejerna som vill!   

Massa TACK till Tina och tjejerna!!!   
 

Det gick väldigt fort. På mindre än 12 timmar från upptäckt till slut.

Åkte igår iväg igen för att hämta hö. Detta var 2:a gången som jag var med till just den här gården.

Och, att besöka den här gården har båda gångerna gett mej positiva upplevelser.

1:a gången som vi hämtade hö där så upptäckte jag, vid framkomsten, att vi var mycket nära stället där jag och Akela kursade och där "mitt flygplan" bor.

Det var en väldigt trevlig överraskning.

Igår, då vi packat bilen med de 80 höbalar som får plats, så gick vi in i kostallet och pratade lite (berättade bl.a hur många höbalar vi fick med på bilen osv).
Jag passade på att fråga lite om korna. (inne i stallet stod ett antal ursöta kalvar och åt)

Dessa kor är mjölkkor. Det är Arla som hämtar (säljer) mjölken. Och, "dom blir senare köttfärs", enligt bondmoran jag pratade med.

Dom här korna mår bra!
Dom bor och lever gott!
Dom får vara ute. Dom har tillgång till gott bete, friskt vatten och skugga.
Dom är mjuka och fina i hårremen. Och, dom är harmoniska.

Jag fick veta att mjölk med den röda kon på är svensk mjölk, från svenska kor.

Jag hittade på nätet en artikel om de här korna, den här gården. Och, det känns riktigt trevligt att nu ha fått göra ett besök hos en lokal mjölk- (och kött-) bonde!

Även fast jag faktiskt egentligen var där för att lasta hö!

Jag har uttryckt många gånger att min erfarenhet sedan jag började blogga och chatta 1997 har mer och mer, genom åren, blivit att... ju fler vänner du har online, desto mindre socialt liv har du.

Det har i alla fall varit fallet för mej.

Och, ikväll såg jag något hos någon annan (på min vänlista) som berättar att det nog är fler som har folk på sin vänlista än vad den har i sin egentliga vänkrets.

För... är det verkligen fråga om vänskap då det tar ca 5 månader för den ena vännen att upptäcka att den andra vännen har dött?

Det jag såg i mitt flöde var:
"Det var ju flera som var vänners vänner, och en del jag inte vet var de kom ifrån, en var död rent av upptäckte jag, dog i februari ..."
~Anonym~

Hur många på din vänlista på Facebook är dina vänner... egentligen?

För några veckor sedan fångade vi in katten som drivit omkring här på gården i några månader... gått här och gråtit och varit fusen och hungrig.

Efter att vi fångat in honom satte jag ut foto och efterlysning av nuvarande och ev. tillkommande ägare genom facebook.

Mitt inlägg delades 150+ gånger... Men, gav exakt NOLL svar i form av intresse för att ge honom ett kärleksfullt hem.

En mycket vänlig och medkännande veterinär, som vi känner, kom hem och kastrerade katten... som nu fick namnet NISSE... och han fick en vaccinering också.

Det var, självklart, inte gratis. Utan det betalade jag och sambon.

Sedan dess har Nisse varit hos oss. Men, vi har inte riktigt vågat utsätta varken våra tidigare eller honom för stressen att sätta ihop dom här inne. Och, våra katter får ju inte gå ut så här års...

Därför har det blivit lite "meckigt". Men, finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Så, det har ju ändå gått. Om än lite väl jobbigt och känslomässigt riktigt smärtsamt ibland.

Den vänliga veterinären hade, via kliniken, kontakter med ett katthem. Hon hörde sej för med dom... och, dom kunde ta in Nisse.
Så, idag packade vi in honom i bilen, efter att han och jag varit på vår eftermiddagspromenad - i sele - och åkte till veterinärkliniken - där han skulle genomgå en besiktning, samt chipmärkas.

Jag lämnade honom där... klarade inte av riktigt att säga "hejdå"... och då jag kom ut till bilen kändes det nästan som det brukar göra då man lämnar veterinären efter att man avlivat sitt djur.

Sorgligt att "mista" honom. Men, samtidigt desto mera glädjande och med stor lättnad, för att man kunnat hjälpa honom till ett liv hos människor som älskar honom.

Senare, då vi sågs i stallet (och vi fick tillbaka våran kattbur), så fick vi veta att det redan på kliniken dykt upp ett par som nyligen fått säga adjö till en älskad katt och som nu fick syn på Nisse och föll som furor för honom.
Dom åkte med till katthemmet, för att anmäla intresse för att ge Nisse ett hem.

Så... vem vet... Det kanske inte tar så lång tid innan han faktiskt får ett kärleksfullt hem!