Den är inte klar än... men det blir nog faktiskt en mössa.

En fråga:
Skulle det finnas intresse för att bära en sådan här mössa?
(om än i annan färg)

"Risken" finns nämligen att det blir fler.

Men, som med allt annat jag skapar så finns det aldrig 2 lika!

Hade ju inte bestämt riktigt än...
Skulle det bli en del av en pläd?
Eller kanske ryggbiten på en kofta?

Eller en mössa?

Jag har en stark känsla av att alstret vill säga mej något om vad den vill bli:

Gick ut och mockade de 3 boxar som för dagen är mitt jobb. Kroppen värkte, och benen var matta.

Men, solen sken, och färgerna på träden var så vackra. Fick några bilder, och hoppas dom inte blev alltför suddiga - då mina händer inte är lika stadiga nu som de var för nån månad sedan.

Det är tur att hösten är en vacker årstid. Annars skulle man väl bli deppig över att vi går emot mörker och kyla.

Satt och åt lunch, och tittade ikapp på Debatt från i torsdags, då sambon kom in. Med sej hade han en vit papperskasse som han höll rätt högt och sa att detta var till mej.

Jag tog emot kassen och tittade ner i den. Kände genast hur jag blev alldeles varm inombords.

I kassen låg en bukett vackra rosor och ett kuvert.

Öppnade kuvertet, som innehöll ett jättegulligt och sött kort, och texten som avslöjade avsändaren.

Pelle & hans matte ville ge mej denna solstråle och värme, med önskan om att jag ska fortsätta att krya på mej.

Ofrivilligt kastades jag känslomässigt in i framtiden och den, för mej, ännu okända tiden kring och efter den operation som ska ske.

Då kommer jag att ligga kvar på sjukhuset i några dygn... och kommer att vara ännu längre bort än vad jag är nu. Jag ser inte fram emot den tiden.

Jag blev så jätteglad för denna gest, och för de underbara rosorna samt kortet!

Buketten har fått bästa tänkbara plats!

Stort och varmt TACK!!         

Vad det blir då det blir klart, det vet jag inte än.

Men, jag kände igår kväll att nu var det dags att ge sej på att testa detta.

Jag börjar i mitten och jobbar utåt... Så länge jag ökar en maska i taget så blir den som en duk eller liknande.... kanske en del till en pläd eller något plagg...

Slutar jag öka, så börjar den bygga på höjden... och kan då bli en mössa... en väska... eller liknande...

Det känns spännade att se var detta slutar.

Jag har sedan i våras burit på en stark oro och en stor sorg. Något jag inte kunnat prata om.

Det har naturligtvis tärt på mej.

Det började med att min lillasyster ringde och berättade att våran mamma åkt ambulans till sjukhuset efter att ha varit extremt andfådd hemma i 2-3 dygn. Till sist gick hon med på att låta min lillasyster ringa min storasyster - som i sin tur larmade ambulansen.

Mamma blev inlagd i ca 1 vecka, och under tiden på sjukhuset mådde hon bättre än på många år... sedan hon fått rätt mediciner för hjärtat.

Hon hade vätska i ena lungan, tillföljd av att hjärtat inte slagit som det skulle. Det var otätt på en klaff.

Men, med vätskedrivande och med rätt hjärtmedicin blev hon bra igen.

Däremot hittade dom en förändring i lungan, som dom gick in för att ta reda på vad det var.

Efter diverse provtagningar... och nu hade det gått ett par månader... så konstaterades att det hon har i lungan är en metastas från den hudcancer hon haft i hårbotten, och som opererats bort i vintras... och som dom efter det kollat o sagt "Den har inte spridit sej"

Jag undrade redan då hur dom kunde veta att den inte spridit sej då dom inte kollat igenom hela henne.

Tänk om dom hittat metastasen i lungan redan då?

Nu hittades den pga att hjärtmedicinen inte längre funkade, och hon åkte in pga det.

Jag har haft så dåligt samvete i flera månader nu. För, mamma vill ha min hjälp att sälja bilen... och jag har inte hunnit... och senaste månaden har ju jag varit så sjuk själv att jag inte vågat ringa och höra mej för om hur det är med henne.

Idag ringde mamma. Hon hade varit hos en av alla läkare. Den enda som tydligen är rak och ärlig med henne.

Han hade berättat för henne att hon har max ett halvår kvar att leva. Att inget finns att göra.

Hon har fått problem med sina fötter pga att blodkärlen är blockerade på flera håll. Fötterna värker ständigt och dom är extremt svullna och såriga samt en tå på varje fot är svart...

Läkaren sa att man kan amputera båda fötterna, men att det möjligen endast förlänger hennes liv med nån vecka, om alls.

Min lillasyster är arbetslös och bor fortfarande hemma.

Hon tar hand om mamma dygnet runt.

Och, den dag vår älskade mamma inte längre finns kvar på denna jord så får min lillasyster ett helvete - då hon blir bostadslös... och chanslös...

Vad för jobb kan hon söka, då hon aldrig haft någon riktig anställning, och är född på 60-talet?
Nån som kan tipsa?

Jag mår verkligen inget vidare... Jag är så ledsen...

Satt och läste kallelserna till koloskopin och MR-röntgen, som jag ska på den 23/10 och den 5/11.

Koloskopi har jag gjort några gånger redan, och varje gång har jag klarat av det utan att behöva få lugnande. Så, jag är inte jätteorolig för den.

Däremot blev jag ännu mer orolig än var redan var ang. MR-röntgen.

Jag tycker redan att det känns otäckt att bli inputtad med huvudet före in i en trång tunnel, eftersom jag har cellskräck. Jag får panikkänsla bara jag tänker på det.

Vad jag nu läste i pappret i kallelsen la på ytterligare på det: Jag ska i 45 minuter innan röntgen dricka kontrast!

DET hade jag inte räknat med!

När jag för några år sedan skulle röntga tarmarna så fick jag kontrasten genom en sond som fördes ner via näsan och sen fick jag ligga på en brits med en kamera nån halvmeter ovanför mej.

Nu ska jag DRICKA kontrasten???

Och, sen dessutom köras in i en trång tunnel och ligga där i typ 45 minuter???

NU känns det inte ens i närheten av överkomligt längre!