I Korea ska det tydligen pratas i nyheterna om den amerikanske politikern Richard Armitage. Och, då googlar man och finner en helt annan - och i mitt tycke - bra långt bättre Richard Armitage.
Och, då blir det minst sagt förvirrat.   

@RAnetdotcom #richardarmitage is on Korea News! He is not a 'that' Richard Armitage! lol pic.twitter.com/4vN0Lkxez3

— Jea eun (@sekert1) November 2, 2013

Jag är med i en grupp på Facebook där vi varje månad stickar sockor efter ett givet mönster.

November innehåller inte mindre än 3 olika att välja mellan, eller att sticka samtliga.

Ett av dessa mönster ser lite tokigt ut, då det bara ska läggas upp 32 maskor för damstorlek, vilket blir så pyttelitet att det knappt blir till barnstorlek.

Jag gjorde därför en egen variant, där jag la upp 48 maskor. Detta visade sej bli en bättre storlek för mej.

Det ska bli en tubsocka (och ett par då sen nästa socka är klar, förståss). Och, den blir lite dubbelt skruvad då garnet ger en skruvad effekt, medan mönstret skruvar den åt andra hållet.

Ska bli intressant att prova dom på sedan.

Jag var förr så rädd för sjukhus att jag inte ens kunde vara inne på ett sjukhus för att besöka någon som låg inne utan att drabbas av panikattacker och en stark skräckkänsla av att jag var hotad av alla sjukhusets kirurger, som alla var fokuserade på att skära i mej.

Var denna skräck för sjukhus hade sitt ursprung kan jag ta i ett annat inlägg.
Nu handlar detta om det faktum att jag idag, senast, kände det som att jag lika gärna kunde vara på ett galleri.
Jag gillar att Danderyds sjukhus har en massa konstverk lite varstans, som man kan se och bli glad eller på annat sätt beröras av.

Och, jag gillar den lugna och lite mysiga amosfären i flertalet väntrum jag besökt på nyss nämnda sjukhus.

Idag var vi på hjärtkliniken, där sambon skulle få sin "dom" av läkaren... som faktiskt berättade att han i dagsläget inte bedömdes som hjärtsjuk.

Han hade för drygt 1 år sedan förhöjda värden på blodfetter, och läkaren uppmanade sambon att försöka få husläkare att kolla upp hur det ser ut idag.

Han sa också att det sambon kände av då han åkte in på akuten var riktiga och allvarliga symtom, som skulle åkas till akuten för.

Och, händer det igen så ska han omedelbart till akuten, förståss.

Men, idag är han "friskskriven" från hjärtsjukdom. *känns bra*

Ny mössa på G.
Då den snart är klar så funderar jag redan på vad jag ska göra härnäst.

Tror att jag tar och lägger in lite effektiv basfärg med nästa nystan av den här färgkonstellationen.

När jag rasade in i väggen... blev utbränd... i augusti 1989... så blev jag på nolltid fånge i mitt hem för de följande många åren fram till hösten 1998.

Jag levde (eller existerade) med 15 - 18 panikattacker per dygn, och utöver dessa så var jag så slut och förlorade extremt fort minsta uns av självkänsla, och orkade inte kämpa för min rätt till vård.

Min sambo jobbade för att försörja oss - och var därför inte hemma så värst många timmar per dygn. Då han var hemma så sov han mest.

Min mamma hjälpte till och såg till att våra räkningar blev betalda - något jag skött, men nu bara tappade.

Min sambos mamma hjälpte till att handla (tillsammans med sambon) och lagade en hel del jättegod mat, som jag åt... och ibland kunde jag inte få i mej något.

Det mesta av dessa år är fortfarande höljt i dunkel. Svarta partier, där mitt minne inte når in.

Nånstans halvvägs, då jag för länge sedan hade gett upp om att nånsin komma tillbaka till ett liv utanför den lägenheten. Ett socialt liv med kontakt med andra människor.

Ett liv med vänner... Nä, det fanns inget hopp om detta för mej.

Då upptäckte jag en "figur" på TV... som sambon sett en del gånger redan, men som jag inte alls sett eller noterat innan.

Den människan betedde sej knäppare än vad jag nånsin skulle kunna göra - tyckte jag - och jag minns att jag kände att "om hon är accepterad och har ett liv där ute bland folk och har vänner... då borde jag också kunna få det.."
Och, en kväll hörde jag i slutet av ett avsnitt hur hon sa: "Man kan inte bromsa sej ur en uppförsbacke!"

Min första respons inom mej blev: "Jag vet!" Och, så åkte jag kana (inom mej) baklänges.

Men, jag hade fått upp ögonen för "en kompis", som jag orkade med att se på TV... och för varke gång jag såg denna serie, och hörde slutorden så blev jag starkare.

Det tog ytterligare år, och händelser... och ras rakt ner i becksvarta mörkret... innan jag slutligen tog steget ut i "verkligheten" (utanför mitt hem) genom direktsänd TV (där jag som "sidekick" åt Täppas blev först i Sverige att sitta som en länk mellan TV-showen och tittarna via internet).

Men, Sally blev och var kompisen som under en tid puttade och drog mej framåt/uppåt.

Jag fick en chans, för några år sedan, att träffa Maria Lundqvist. Och, det första jag ville... och faktiskt gjorde... var att berätta för henne om hur mycket Sally betytt för mej då jag var i sånt dåligt skick.
Och, jag tackade henne för detta.

Hon blev riktigt glad, och rörd, av att få höra det.

Och, det gladde mej att jag fick chansen att berätta. Att låta henne få veta!

Än idag känner jag som då: Hon är en Underbar människa!

Idag fick Óskadís nya skor.
Hon stod och sa en del saker riktigt tydligt, medan jag filmade henne.

Nu vill jag ge DEJ chansen att berätta (eller gissa) vad det är hon säger.

Den som kommer närmast eller gissar bäst vinner ett fint pris.

Deadline är midnatt den 31 oktober 2013.

Lämna ditt bidrag som kommentar. 

Kom inatt på att det var ett bra tag sedan jag var med på EFIT. Kollade in på EFIT's site, och konstaterade att det skulle vara EFIT-dag idag.

Så, då fick det bli så. Eller, så gott det gick, i alla fall, då minnet svek när solen gick ner.

Vid 2-tiden:

Konstaterade att det var helt rätt tidpunkt att komma ihåg EFIT.

9-tiden:

Äter frukost, och konstaterar att buketten jag fick av Pelle & hans matte inte vissnat fullständigt ännu.

10-tiden:

Den årliga obligatoriska hösstäddagen har inletts.
Vi mockar rent hagar.

11-tiden:

Vi fyller sista kärran i den hagen och går till nästa 2 hagar för att mocka rent även där.

12-tiden:

Lunchen, som hyresvärden bjuder på, består av en enormt god smörgåstårta. Till det drack jag hallondricka, som också var väldigt god.

Bonusbild:
 

Så här såg det ut från en annans kameravinkel.
Jättemysigt att sitta utanför stallet där min Óskadís bor, i solen och trevligt sällskap, och äta god smörgåstårta.

Jag gillar städdagarna - och skulle välkomna flera dagar då vi hittar på trevliga saker tillsammans.

13-tiden:

Sambon (vi var 2 som städade för 1 häst) gick tillbaka ut i hagarna och mockade rent i timmarna 2 - till dess städdagen enligt schemat skulle sluta. Under tiden mockade jag de boxar som för dagen var mitt jobb. Och, pratade en del med trevliga stallkamrater.

14-tiden:

Solen är redan på väg att försvinna för idag.

15-tiden:

Sambon blev ombedd att, på sin lediga dag, köra fram hösilage. Det har gått åt en hel sån fyrkantsbal från lördagens kvällsfodring (då sambon öppnade den innan) och fram till nu.

16-tiden:

Vi är hemma och fikar, innan det är dags att gå ut, i mörkret, och hämta in hästarna.

Insläppet missade jag att fotografera. Mörkt. Och, jag hade ont i hela området där bältrosen härjar.

19-tiden:

Kollar in flyget som jag trodde att Sögn och Disas Matte o Husse e med på från London. Men, fick sen sms som gjorde mej uppmärksam på att även England ställde tillbaka klockorna inatt, och fortfarande är en timme efter oss.

Flyget ska lyfta efter 20.

20-tiden:

Äter middag. Orkade inte göra något avancerat idag.

21-tiden:

Stickar på sambons senaste raggsockor.

Missade att fota då vi kvällsfodrade, och därmed får min EFIT-dag vara till ända.

Lämna gärna ett avtryck så jag vet vart jag ska gå och spana in din dag.   

Så var sambons mössa klar.

Den matchar raggsockorna jag stickade klart innan jag sen kompletterade med mössan, av garnet som blev över.

S  

För den handarbetsvän som undrar vad det är för garn kan jag berätta att det är Järbo garn's Raggi.