För 14 år sen eller mer så tyckte jag att det var jätteroligt att skapa bilder digitalt med hjälp av PhotoShop. Och, jag gjorde några år i rad personliga julkort till dom som betydde lite extra mycket för mej, som jag la upp på min hemsida (dold för allmänheten) och skickade ett mail med url till kortet.

Jag hade satt tracker på kortsidorna för att kolla då dom lästs. För, jag var ju så spänd på reaktionerna...

Men, några reaktioner kom inte... Inte ens ett tack...

Och, då jag kollade av trackerstatistiken... så visade det sej att korten inte ens visats.

Inte så rolig upptäckt att det som jag tyckte om att skapa (från mitt hjärta till denne speciella person) inte ens togs emot...

Vid ett tillfälle, ett par försök senare, så "tog jag pulsen" på detta genom att prata med en av dessa mottagare av de speciella kreationerna. Och, då fick jag veta att det inte var något roligt att få såna julkort över nätet, och att det var anledningen till att man aldrig ens tittade på dom.
Man uttryckte att det betraktades som "massmail". Fast... hade man tittat på det jag skickade så hade man sett att det var högst personligt skapat.
Varje mottagare.... och dom var ytterst få... hade fått ett alldeles eget kort, som var högst personligt skapat från mej till denne speciella person.

Jag har sett några dagar nu, på facebook... och i flera år tidigare, dessutom... att personer sätter ut bild som dom skrivit "God Jul" på i sin status... och detta ser ALLA som finns på dennes "vänlista". SAMMA bild!

Så, nu är det tydligen OK att göra så.

Även där var jag 14-15 år före min tid, tydligen.

Och, "tystades"... eftersom det inte uppskattades... 

Det är svårt att följa strömmen, och bli "ok"...

Så, jag får fortsätta att vara jag... även fast det ofta gör ont.

Det här är inte sista gången som du får läsa om detta:   

Message from Richard Armitage, 19th December 2013

"Hi everyone,

Well I just wanted to come on line and wish everyone a Happy Christmas (Turkey Day or Holiday, depending on your preference) it’s been another wonderful year, which has been full of hard work, fun and surprises. Thank you for your continuing support of my work, I hope you never underestimate what that means to me personally. Seeing so many at the LA premier (sorry about the un fan-friendly red carpet) Berlin, London, Madrid is really the highlight of the year. I am very proud to have such a dedicated community of ‘well wishers’ (better word than fans…right?) Proud because of the dignity and decency with which you communicate with each other and document your ideas. It’s always illuminated with positivity and support for each other, unlikely friendships forged through a common interest. That makes me proud, and brings me to my real reason for the message. To say a huge thank you to Annette Gill, who has worked so hard on her web pages, doing exactly what I just described in a very elegant way. I think she is truly a wonderful journalist and archivist and I would like to thank her personally for all the time she spent creating and updating the site.

I wanted to wish you love and happiness for 2014, thank you for the generous gifts and the donations to the ‘Just Giving’ pages I think our totals are looking very healthy.

Without getting into a pulpit or onto soap box, (cynics tune out now!) I want to say that for me especially as I get older, this time of year becomes more about making the journey to be with family or friends and sitting around a table which hopefully has some good food on it, however bountiful that is. But for those who don’t have very much or are alone, I wish them at least a sense of peace for a day. I know that I am happiest when I can be useful, which usually involves giving time and effort towards something. That gives me peace. (Guess who’s making the gravy this year!!,)

This quote isn’t meant to be maudlin, because I actually find it uplifting, but it expresses what I mean. It’s Sonya from Chekhov’s Uncle Vanya.

What can we do? We must live out our lives….we shall live, Uncle Vanya. We shall live all through the endless procession of days ahead of us, and through the long evenings. We shall bear patiently the burdens that fate imposes on us. We shall work without rest for others, both now and when we are old. And when our final hour comes, we shall meet it humbly…. we shall enter on a bright and beautiful life. We shall rejoice… A tender smile — and — we shall rest. We shall hear the angels. We shall see heaven shining like a jewel. We shall see evil and all our pain disappear in the great pity that shall enfold the world. Our life will be as peaceful and gentle and sweet as a caress. I have faith…we shall rest.

fumblingly sent from my iPad"

Det är sorgligt att så många människor som inte klarar av att ta hand om djur skaffar på sej dom och sen dumpar dom, så dom får försöka klara sej på egen hand - vilket oftast leder till svåra plågor.

Här är 2 hundar i USA som hade turen att träffa på djurvänner:

...or should I say... that I today recieved a taste of England...   

This was truly My Cup of Tea!   

Thank You SO MUCH, Erica!   

När inte jag vågar åka till England    så skickade jag en hälsning till London med Erika då hon åkte dit.
Och, så kom detta med henne hem... till mej!