...men, även om jag är fullständigt oresonligt envis ibland, och vägrar att sluta bry mej... så, kommer till sist dagen då jag börjar inse at jag inte ska bry mej...
Den dagen har redan kommit... och jag har envist ignorerat den, eftersom jag är så dum, som fortsätter att bry mej..

Jag har skäl att bry mej.
Jag vet att min omsorg kommer från ett gott ställe.

Och, tyvärr vet jag också att flertalet av dom som jag hjälper genom min omsorg samtidigt idiotförklarar mej.

Och, varför fortsätter jag att bry mej, då jag ändå vet att de flesta inte förstår mej...?

För att jag bryr mej!
Jag bryr mej om djur!
Jag bryr mej om människor!
Jag vill / menar väl!

(och samma orsak har min sambo)

Men, hur länge ska vi tjata på folk om att komma ihåg att sätta för snöret vid bakdörren av stallet?

Hur länge ska vi bli betraktade som jobbiga idioter för att folk inte förstår varför vi envisas?

När snöret på FRAMSIDAN är BORTA....

DÅ ger JAG upp!!!

Det snöret har åtminstone jag inte haft någon anledning att tjata om.

Där har det verkat som att alla förstår vitsen med att ha det där.

Men, nu vet jag inte...

Kom upp till stallet ikväll för att fodra...

Snöret var inte för... ovanligt, kände jag.

Gick in och sträckte mej efter snöret, för att koppla upp Gucci i det, som jag brukar göra på kvällen... Och, upptäckte att det inte satt kvar ALLS.

Det är BORTA!!!

Jaha...

Dåså...

Min häst står inte i det stallet.

Så, jag får väl ta min omsorg och hålla den till MEJ och de MINA, då!

Stephen Hunter (Bombur i The Hobbit-trilogin) gör reklam för Toyota.

Det har jag erfarit några gånger i livet... som t.ex då jag var 6 år och var mycket nära att dö i en drunkningsolycka. Jag minns än idag hur det kändes att vara under vatten i flera långa minuter, andas in djupt, skrika, svälja, svälja, svälja vatten i ren panik och i försök att få slut på vattnet.

Idag har jag en gång (hur många fler det blir vet jag inte än) varit så nära att kvävas, då jag inte får luft pga slem i halsen som inte går att hösta bort.

Jag har så ont i bak i ryggen (lungorna) och under armarna, och hostar och hostar på nätterna och dagarna. Och, nu behöver jag något som hjälper till att lösa slemmet.

Idag gav jag mej på sambons receptutskrivna medicin. Den han fick just för att den var slemlösande.

Jag hade att välja på det eller att sluta andas (och dö).

Jag har svårt att andas nu med. Men, nu andas jag i alla fall.

Då fick jag varken in eller ut luft. Panik!

Men, det är inte bra att ta medicin som jag inte vet om jag tål. Jag vet ju inte om den krockar med de mediciner jag redan äter mot Crohn.

Läkaren som skrev ut den till sambon hade sambons medicinlista framför sej och kollade dom medicinerna noga.

Så, nu tar jag inte mer av sambons medicin.

Jag hoppas att vi istället ska kunna få tag i Quilla, som jag tagit förr, och som receptfri på apoteket.

Men först måste jag ut och mocka. Och, sambon ska ju jobba klart. Tror han slutar vid 16.
Om vi inte kan få ta en tur till apoteket under arbetstid, förståss.

Håll dej undan från förkylningsvirus!!!

Det här är inte roligt!

Och, jag hoppades på att jag skulle vara bättre idag än igår... och det ter sej som att det fortfarande går utför. *suck*

...och kommit igenom 3 boxar av 5 (de övriga tog sambon hand om). Jag fick lite uppskattad hjälp av Draumurs lillmatte med.

Och, då Oskadis fick sina vårskor idag, hade jag tänkt fota. Men, jag orkade nätt o jämnt med att prata med hovis, och berätta att Draumurs matte får boka vår nya tid, och att sambon kommer och betalar. Sen gick jag hem.

Det tar rejält på krafterna att vara så genomförkyld. Stora svårigheter att andas. Och, all energi går ju åt för kroppen att kämpa mot viruset i kroppen. Så, min ansträngning utöver det blir "för mycket".

Jag hoppas det går åt bättre imorgon, så jag kan ta och göra ett behövligt telefonsamtal.

Jag minns fortfarande hur sjuk jag blev förra gången som jag fick en påhälsning av förkylningsvirus. Det var i september 2013, och jag däckade fullständigt. Blev liggande i 2½ vecka, visste inte tid och rum, kunde inte varken äta eller dricka då allt jag stoppade i munnen gav mej känslan av "fotogen", "vaknade till och mindes min häst o mina hundar nån gång ibland... gick ner ca 10 kilo, och tappade muskler i massor i armar och ben.

Det tog sedan ca 2-3 veckor för mej att lära mej gå igen.

Jag vill inte bli så sjuk igen. Och, därför hoppas jag att jag nu är på väg mot tillfrisknande igen.

För, med tanke på hur slut jag blev idag av att gå till stallet... av att hosta och nästan trilla omkull... av att gå med runt kvällsfodringen ikväll... så, får det inte bli sämre.

Jag har varken lust, ork eller tid till det.

Jag tänker ofta på min mamma, då jag känner mej riktigt sjuk... och tänker att "det är i alla fall inte cancer"... och ibland tänker jag att "det här kommer inte döda mej".
Men, det vet jag inte helt säkert. För, eftersom jag har en autoimmun sjukdom, eller två (struma och crohn) så ger sej mitt superstarka immunförsvar på mej med full kraft, då jag får in ett enkelt förkylningsvirus i kroppen.

Det är ju därför som jag blir så sänkt.

Inatt ska jag försöka att ta tag i det som rör sej i drömmarna (som jag haft de senaste 3 nätterna) och fråga lite saker, tror jag.

Jag hoppas att DU mår bra!   

Sov och slapp mardrömmar?

Mycket som bidrar till mardrömmarna är väl förkylningen som härjar i min kropp.

Men, också den depression som jag anar... som kommer som en del i sorgen efter min mamma. Och, alla frågor, dåligt samvete osv...

Och, just nu... då jag inte riktigt står stadigt på jorden... så ska jag fixa med värderingen av sommarstugan, och försöka hålla nere kostnaderna - och skydda min lillasyster från det värsta som kan hända.

Jag orkar inte med att alltid vara den som måste ansvara och fixa, och ha på mitt samvete hur det blir.

Veckans tema i Fototriss är Gult.

Och, här är mitt bidrag:

Den här
 

Plus den här
 

Blir lika med den här
 

Tanken är att det ska bli en filt.   

Vi som har hundar och vill lära dom olika saker...
Det här är en utmaning, verkligen!