För knappt 1 vecka sedan gjorde sambon illa sin tumme då han skulle koppla bort ett släp från våran bil. Och, då det inte slutat värka, och det gjort ont då han stött i tummen under arbete de senaste dagarna, så åkte vi till akuten direkt efter insläppet av hästarna igår.

Jag tyckte vi gjorde en taktisk variant  om vi åkte till lättakuten, eftersom dom betar av pateinterna där snabbare än på stora akuten... men, väl framme på lättakuten hade deras röntgentid stängt, och sambon erbjöds en bokad tid på röntgen till idag. Men, då läkaren tittat på tummen, så ringde han över till stora akuten (ortopeden) och hörde sej för om han kunde remittera sambon dit genast, och det gick bra. Så, sambon fick en remiss och uppmaning av läkaren att gå direkt till röntgen, och sedan skriva in sej i kassan på akuten.

Sagt och gjort. Vi gick upp till röntgen. Där var det tomt på patienter, och 5 minuter senare var vi nere i inskrivningen på stora akuten.

Sambon berättade vad som hänt, och att han varit på lättakuten, som remitterat honom dit. Killen bakom luckan skrev in honom och sa sedantill oss att följa blå linje till ortopeden. (Jo, vi hittar dit... efter alla besök där senaste halvåret och lite till)

Framme vid ortopedakuten anmälde sej sambon vid disken. Undersköterskan bakom disken hittade honom inte på datorskärmen, och ringde ut till killen vid entrén, och ett par minuter senare bad hon sambon (och mej) att sitta ner i väntrummet.

I väntrummet 3 patienter, och en stund senare kom det 3 till... nån timme senare kom  en av dom som var där innan in.

(i alla bås i närheten av inskrivningsdisken var det väntande patienter såg vi då vi anmälde oss)

Ca 2½ timme senare kände vi att det började bli svårt att få ihop detta. Hästarna hemma skulle kvällsfodras, och inget hade hänt ännu vad gällde sambon. Ingen mera patient i väntrummet hade kallats in, heller.

Så, vi gick till disken för att frågan hur lång tid det var kvar tills sambon skulle kallas in till sitt första möte med en sköterska (dom brukar först kolla blodtryck osv och sen får man vänta ytterligare på läkaren, men det första hade inte hänt ännu)

Sköterska bakom disken - hon som ringt ut till entrén 2½ timme tidigare - kunde fortfarande inte se sambon på sin skärm. Därför hade inget hänt ang. honom ännu.

Hon sökte runt en stund via sin dator, och hittade honom... på Medicin!!!

Hon flyttade honom över från medicin till ortoped... och så börjad han att "köa".

Men, nu var ju klockan så mycket... och vi behövde fodra hästarna hemma... Efter lite övervägande, och då en sjuksköterska tittat på sambons röntgenbild och meddelat honom att han har en fraktur i tummen, så lät syrrorna honom få åka hem för att fodra hästarna och sen komma tillbaka.

Så, vi åkte hem... tog ut hundarna, kvällsfodrade hästarna... tittade till en häst som väntades föla när som helst och en annan häst som hade kolik... nattade hundarna... och så åkte vi tillbaka till akuten.

Väl tillbaka på akuten hade inte något alls hänt i väntrummet.

En kille där hade väntat sedan 18-tiden.

Jag hade med mej en stickning... som växte rejält under tiden som vi väntade.

 
(så här långt stickade jag under natten)

Killen som väntat sedan 18-tiden kom in vid 3-tiden.

Den enda tjänstgörande läkaren fick under tiden som vi var där in 3 akutfall, varav 1 gick till operation och läkaren följde då med dit.

På medicin var det fullt i varenda bås och rum samt i väntrummet då vi kom tillbaka efter att vi varit hem och kvällsfodrat.

Då det bara var sambon och 2 patienter (med varsitt sällskap - vi var då 6 pers i väntrummet) så började vi prata med varann. Då blev väntan lite lättare.

Jag lyckades byta kanal på TV'n... från tråkig SVT1 till en lite roligare kanal med "According to Jim".

Syrrorna, undersköterskan som skrev in sambon och sjuksköterskan som kollade hans röntgenbild, kom förbi med lite lägesrapportering ibland om hur kötiden såg ut. Och, sambon och en kvinnas sällskap (hennes man) fick varsin kopp kaffe.

Till sist (sist i kön) och inga nya hade kommit in (till väntrummet) efter oss så fick sambon komma in till läkaren.
Jag satt kvar i väntrummet och pratade med kvinnan, som skadat sitt knä och sökte för att underbenet svullnade, och hennes man.

Vi hade en riktigt trevlig pratstund... tills kvinnan blev inkallad till läkaren för 3:e gången, och sambon kom tillbaka med gips på vänsterhanden.

Äntligen fick vi åka hem!

Klockan 05:17 klev vi utanför dörren. Solen var på väg upp.

Och, genast som vi kom hem gick sambon för att frukostfodra och släppa ut hästarna.

Nu ska han tillbaka 12 maj för att röntga och kolla att det läker ihop rätt.

Läkaren lyckades nästan få benet på plats då hon drog och vred i tummen.

Brottet var så att benet gått av och benbitarna låg intill varann... så tummen var ca en ½ cm kortare. *aj*

Det är så trevligt att ha en häst som är som en kameleont. Det är nästan som att ha 2 hästar - fast med samma personlighet.

På vintern är hon ljus och på sommaren är hon mörk.

Så, då man nu ser att hon börjar mörkna i pälsen... så får man känning på analkande sommar.

 
(December 2013)

Sånt här väcker en hel del tankar och känslor...

När jag såg den här videon kände jag först: Varför står folk bara där? Varför flyttar dom inte bilarna?
Sen kände jag, under videons gång: Varför blev det så här?

I slutet av videon insåg jag hur pyttesmå vi är!

Vad känner Du då du ser detta?

I adis abeba i Etiopien... har dom inga trafikljus... och både bilister och gångtrafikanter lever nog på hoppet om att överleva i de stora korsningarna.

Skickligt att ingen krockade eller blev påkörd... under den här videon... i alla fall.

Minns inte nu när jag fick första symtomen på förkylningen. Det var säkert nån månad sedan nu.

Ett tag hade jag jättesvårt att andas, för allt slem i luftrören.

I ca 2 veckor nu har jag haft ont i vänstra sidan av överkroppen. Först i armhålan och nedanför, på både fram- och baksidan.

Från ca i förrgår sitter värken "bara" nedtill, typ innanför revbenen. Och, det har rätt länge nu gjort ont att ligga och sova på den sidan.

Men, idag är det sämre.

Under hela förkylningsperioden har jag känt mej småfebrig till o från.

Jag hostar inte längre.

Men, jag är hes... sedan ca 2 veckor tillbaka. Väldigt ansträngt och jobbigt att prata, både i rösten och i luftrören i övrigt.

Och, så har nu värken i vänstra sidan, typ "innanför revbenen" blivit kraftigare.

Jag har förstått - genom de många besöken vi gjort på akuten med sambon - senare tiden, att akuten inte är så stor idé att åka till.

Och, nån husläkare har jag inte.

Får hoppas att vårdcentralen har öppet imorgon, och att dom anser att jag är viktig (sambon uppmanades ju att "avvakta ett par dagar"... och skickades sedan till hjärtkoll, då han sökte igen efter att han talat med sin privata sjuksköterska på danderyd (som han fått tack vare alla hans besök på akuten).

Det börjar nämligen kännas rätt svårt att leva med detta.

Och, då min farfar dog i lunginflammation... och då jag genom min mammas bortgång fick tillbaka min rädsla för sjukvården... så känns det rätt hopplöst.

Jag har tänkt att det bara är muskulärt... och värken under armen (i armhålan) har ju försvunnit. Men, den värken som finns kvar tilltar ju och blir värre. Och, det är ju inte bra.

I den stora vackra eken brukar det hända saker.
Havsörnarna brukar sitta i den.
Ja, kråkor och kajor med.

Förra sommaren satt ett par änder i eken... på nedersta grenen.

Och, idag landade 4 hägrar (1 häger, flera hägrar?) och nej det var inte hägringar.

Fast... riktigt så ovanligt kanske det inte är, ute i den stora världen (utanför gården där jag bor)... för där kan man tydligen se getter i träden, med.

Förra sommaren flyttade hen hem till oss. Vi fick besök varenda kväll, då hen kom för att äta, dricka och träffa Rabalder och Gucci.

Då hösten kom så hoppades vi att hen skulle hitta något bra ställe att övervintra på.
Och, en kväll kom hen inte längre...

Nu är hen tillbaka!!!

Möttes första gången i stallet hos Óskadís & Dís.

Sedan hemma i trädgården.

Igår kväll kom hen gående då vi var och kvällsfodrade.