Idag är det dags för vårens sista kurs här hemma. Och, de 5 tidigare har jag varit anmäld till, men inte kunnat vara med, av olika anledningar.

Idag ska Óskadís och jag vara med.

Och, inatt har jag drömt en hel massa om inför kursen.
Hur både Vidar o Manadis matte, Dis matte och andra "skuggfigurer" peppat och försökt lugna mej.

Dis' matte (stallkompisen) tog mej "under sin vinge" och sa nåt i stil med: "Försök att inte fästa dej så mycket vid vad alla säger! Vi gör det här tillsammans!"

Det handlade, i drömmen, om en långritt eller något.

När jag vaknade så vägrade kroppen att vakna.

Nu... ca 1 timme senare, har jag ätit frukost, och kroppen är fortfarande inte helt vaken.

Varför ska jag behöva bli så nervös varenda gång som jag ska upp på ryggen, på världens snällaste och goaste häst?

Kasterades igår.
Idag fick han vara ute en stund i sele.
Först tyckte han det var riktigt konstigt att inte bara få gå iväg dit han själv ville gå.

Men, då vi slutade för dagen hade han funnit sej tillrätta, och låg på rygg och lät mej smeka honom på magen.

Den här videon togs i början:

För varje dag som går blir det svårare att skiljas ifrån honom.

För 1 vecka sedan fångade vi in den lilla hankatt som i flera månader gått här på gården och varit ledsen.
Jag satte ut bild på Facebook, och hoppades att ägaren eller en ny ägare skulle kunna hittas den vägen.
Drygt 150 delningar... och inte något napp alls, den vägen.

En person som tidigare fiskat upp en katt här, som då drivit bort hemifrån och hamnat här, kontaktades. Personen hade (haft) en katt som stämde med signalementet på denna, som drivit bort hemifrån för "ett tag sedan". Men, han var inte välkommen hem igen.

Igår eftermiddag fick vi högst uppskattad hjälp av veterinär (inte gratis förståss) att få honom kastrerad.
Så, nu läker han... och söker efter ett varaktigt och kärleksfullt hem.

Han är urmysig. Gosig, trevlig, snäll.
Och, hemlös.
 
(Han sover, och jag ansvarar för att hålla ögonen fuktiga)

Tänkte filma då småpojkarna (unghingstarna) skulle ut på sitt sommarbete. Men, det blåste så hårt att det mest blev suddiga och flaxiga bilder, som man blir 1000-falt "åksjuk" av att se.

Så, de videoklippen får kanske ingå senare i någon större samling klipp.

Här kommer istället några av de foton jag lyckades få till:

     
(Óskadís och hennes dotter Dísa tittar på då småpojkarna busar runt i hagen intill deras)

Ikväll följde jag och Óskadís med Dís och hennes matte på en skogsrunda igen.

Och, ikväll fick jag och Óskadís vara modiga och visa att det inte var något farligt att gå förbi en liten buske vid sidan av vägen, där Dís bara ville vända... och då det inte gick backade rakt in i mej och Óskadís.

Vi tog samma tur som förra gången, och den här gången hade liljekonvaljerna blommat ut.

Det som det däremot fanns massor av var mygg.

Jag tog ett par bilder, och så fortsatte vi hemåt.

Det blev inte precis Nationaldagsfirande för min del. Och, det berodde inte på att jag räds bli kallad rasist om jag hyllar mitt eget land.
Utan, det blev istället att fira mitt eget liv... med varje andetag som jag överlevde.
Vaknade och upptäckte att värken i mellangärdet fanns kvar, sedan kvällen innan.
Tog mej, med stor smärta, ur sängen. Svalde 2 kortisontabletter.
Tog mej ut i stallet, för att mocka 8 boxar och flytta 2 hästar från hage till hage.

Skickade ett videovykort åt Sögn till hennes matte, med.

Då detta var klart gick jag hem, och satte mej i min baden-baden.

Vid 12-tiden försökte jag få i mej 1 ostsmörgås, 1 kopp te och 3dl verum drick-yoghurt.
Det gick "halvbra".

Resten av dagen tillbringades i baden-baden, med smärtor, stickning, smärtor, bok, smärtor, kameran, smärtor...

Vid 18-tiden släpade jag mej ut och (med sambons hjälp) tog in hästarna.

Sen kände jag mej så pass bra att jag åt en portion ärtsoppa till middag.

Här kommer lite av min 6 juni i bilder:

   
Min blomsterrabatt... (mycket av den präglas av minnet och sorgen av min mamma)
 
Varje knopp blir en glädje men också en påminnelse om att Mamma inte får se... Vresrosorna fick jag för ett par år sedan av min mamma. Hon tog sticklingar på sommarstugan, och gav mej.
 
Här tillbringades största delen av Sveriges Nationaldag, för min del...
   
Här skulle egentligen Óskadís gå en timme eller två...
Ser du vad som döljer sej här?
 
...eken som min mamma tog upp (som bara ett par cm lång) på sommarsugan, och gav till mej.
Min egen ek!!!
 
Medan jag satt här... så gick sambon fram med "röjaren", bakom min rygg...
  
...så nu ser man eken lite bättre!

Han klippte fram min Kastanj också.
Den fotade jag efter insläppet av hästarna: