På kvällarna brukar jag ta en stund, sittandes i sängen, och spela Wordfeud, innan jag lägger mej ner.

Igår kväll var inget undantag.

Jag visste att min fina FB- och bloggvän, Elisabeth, skrivit flera gånger senaste veckan att hon var så trött, så trött (jag fasade, då jag ännu minns hur t r ö t t min älskade mamma var)... och, jag tyckte inte det var så konstigt kvällen innan att Elisabeth inte svarat på WF.

Men, igår kväll... då jag såg att det stod "48 timmar" (sedan sist hon svarade) så sände jag henne en tanke och hoppades att hon "bara" var trött, samtidigt som jag var rädd för att det skulle vara värre.

Vad jag inte visste då... var hur "rätt" min rädsla hade.

För, tidigt i förmiddags kom ett meddelande på Facebook, på Elisabeth's konto, från någon av barnen.

Elisabeth somnade in igår kväll, vid kl.20:50 (ett par timmar innan jag såg wf)

Hela dagen idag har jag känt mej tom... kall... jag har gråtit... jag har tänkt på Elisabeth, som i så mycket var en sådan källa till inspiration... Hon var så oändligt stark, som försökte leva som vanligt trots att Cancern härjade så obärmhärtligt i hennes kropp, och hon mådde så dåligt... och var så trött.

Hon var så duktig på att sticka! Och, hon älskade garn!

Hon blev så lycklig var gång som någon spontant sände henne garn i gåva per post.

Och, att hon orkade sticka var ett tecken på att hon trots allt var OK.

Det var inte mycket som fick henne att avstå från stickningen, som gav henne så mycket.

Jag är så glad för att hon hann få vara matte rakt igenom till sin lilla älskade Sissi, som hon längtade så mycket efter, och då det såg mindre ljust ut där ett tag, just innan Sissi kom hem.

Då jag fortfarande inte läkt förlusten av min Mamma, som Cancern tog i januari 2014, så känner jag väldigt starkt med Elisabeth's barn och barnbarn. Och, även hennes make.

Och, jag känner hur hon saknas här... inom mej!

Många har idag på Facebook uttryckt hur ledsna dom är, och alla många kommentarer visar hur älskad och uppskattad hon verkligen var, även för människor som aldrig mött henne face2face.

Familjen startade imorse en minnesinsamling till Cancerfonden i Elisabeth's namn, med målet att samla in 10.000:-

Under dagen idag har det målet nästan nåtts, genom gåvor från Elisabeth's Vänner och Familj.
Just nu har det inkommit 6800:-.

Jag vill tro och tänka att Elisabeth (som många sagt på FB under dagen) sitter på ett fluffigt moln med sin stickning, och mår bra nu.

Jag tror inte riktigt på det där molnet... Men, jag är nära på säker på att Elisabeth nu är fri från sina monster. Att hon inte längre mår dåligt.
Att hon är fjäderlätt och fri.
Och, att hon finns hos sina barn, sina barnbarn och sin man...
Så lätt lämnar hon dom inte!
Men, stickar... Ja, det gör hon säkert!

Jag kommer att sakna Dej, Elisabeth!

Jag bad för dej och hoppades på bättring... och var gång som jag sagt det till dej så kom beskedet dagen därpå att du mådde sämre.

Till slut vågade jag inte säga till dej att jag ville att du skulle få må bra.
Men, kramar sände jag - alltid!

Och, hjärtan... från värmen av mitt hjärta.

Jag hoppas att Du visste och kände hur omtyckt och uppskaddad du var (och ännu är) av så många fb- och bloggvänner!

Vila i Frid du Fina, fina Elisabeth!