I onsdags åkte vi till Hudiksvall. Vilken urmysig liten stad det verkar vara.

Jag gick på toa på ICA Maxi, innan vi åkte fram till Storgatan och Centreumhuset, där vi skulle träffa mäklaren, och hämta ut nyckeln, för att själva åka till Yttre och titta på huset där.

Det var verkligen jättemysigt där.

När vi sett klart så åkte vi och lämnade tillbaka nyckeln hos mäklaren och la ett bud. Så, nu är vi ledande i budgivningen. Och, sambon har redan massor av planer med det stället.

Det har jag också. Fast, jag som är så känslig för förändringar har inte lika lätt för att kasta mej in i drömmarna.

Men, jag hoppas att det blir vårt eget smultronställe.

Jag har funderat ett tag på det där med att begränsa sej i skrivande och på annat sätt dokumenterande av sitt liv. Och, jag kom fram till att ge den här bloggen en ny uppgift...: Att ta de inlägg som jag vill skriva, men som i dagsläget inte går att visa upp öppet för precis alla läsare.

Jag har känt mej hämmad och begränsttad, då jag inte kunnat skriva fritt pga att det finns vissa som inte kan hantera det de får veta via min blogg. Och, det då skulle kunna skada mej och "de mina"!

Jag skriver ju om mitt liv. Och då känns det inte helt OK att "censurera" mej pga andra människor.
Jag vill skriva under resan, om läsas under resan, och på så sätt få lite sällskap på vägen. Och, jag vill också kunna lämna kvar min historia låååångt efter att jag inte längre vandrar på Jorden.

Så, då får det bli så här, nu när jag har så mycket "hemligt" i mitt liv!
Och, du som FÅR följa med även här, får ju lösenordet!   

Och, jag hoppas att Du lämnar en kommentar, så det blir en dialog här!   

Jag har bara testat en av mina andra bloggar (jag har ju massor av olika bloggar), och jag har nu kommit fram till att den här bloggen kommer att finnas kvar, med mestadels låsta inlägg.
Fotoutmaningarna kommer fortsätta att vara öppna, och även en del andra inlägg.
Men det kommer nog att bli en del låsta inlägg här.

Den som vill läsa dessa behöver en kod som man får om man ber mej om det, och jag vill lämna ut den.

Vill man läsa det jag skriver på den andra bloggen, så är adressen dit: http://nouw.se/Livsturisten

Tänk om man ens kom i närheten av att kanske kunna göra nåt liknande...

För ett tag sedan kändes det hoppfullt, då min läkare blev så upprörd över att jag i 26 år saknat rättighet till sjukersättning.
Han remitterade mej till kuratorn, och hon tog tag i det.
Han skrev intyg och hon hjälpte mej med ansökan till FK.

Det var inte så länge sedan.
Idag kom AVSLAGET!
FK bemödade sej inte ens med att prata med mej den här gången.

På torsdag ska jag träffa kuratorn igen.

Då ska hon få se brevet från FK.

För den som missat min story (eller en del av den) så kommer ett "sammandrag" här:

Jag gick in i väggen 1989 och husläkaren, som på den tiden var den första och enda vägen till vård sa att hon skulle stjälpa mej mer än hjälpa om hon sjukskrev mej. Hon skrev i min journal att jag var matt och såg sjuk ut men att hon tyckte jag var hypokondriker för alla blodprover såg bra ut.

Där lämnade hon mej och följande år satt jag isolerad hemma med 15 - 18 panikattacker per dygn och var i övrigt helt slut.
Min självkänsla gick i botten och jag insåg snabbt att jag saknade rätt till vård.

1998 kom jag ut lite och började så smått komma ut i ett liv, men kunde fortfarande inte söka en anställning, då panikattackerna fortfarande kom när som helst.

Jag sökte sjukersättning med hjälp av en psykoterapeut som jag 2004 fick kontakt med och som jag gick hos ett tag.
FK ansåg att jag 2004 var frisk baserat på den dåliga kontakt jag haft med vården 1989 - 1991.

Jag fick då också veta att jag aldrig kommer att få gå i pension.
Så varje gång de orangea kuverten kommer så känner jag mej hånad.

2009 ställdes diagnos - Crohns - och nyligen fastställdes att jag haft denna sjukdom sedan tidiga tonåren, på 70-talet.
Nu har min gastroläkare insett att jag under alla dessa år utan anstälning också varit utan sjukersättning och han o kuratorn tog tag i det.
Idag kom FK's avslag.
Dom bemödade sej inte ens att prata med mej.

Jag får nog ge upp nu...

Hur lång tid ska man hålla på innan man inser att man inte har nån plats i det här samhället?

Vi måste sälja av en hel del grejer, om vi ska få plats att leva senare. Och, vi måste ha in en hel massa pengar, om vi ska ha råd.

Så, vi åkte till Täby galopp och spanade in bakluckeloppisen.

Innan vi åkte dit bestämde vi oss för att inte handla. Men, det gjorde vi ändå.

En stor picknick-korg för 20:-, en jättefin kopparkittel för 30:-, 4 rosa stolsdynor för 20:-, en kakform för... *minns inte* Men inte stora pengar. Och, en stor backspegel för 40:-.

När vi kom hem började vi plocka ihop det vi ska försöka sälja nästa helg.

Jag var sugen på en stor fin klocka, som såg ut som ett vykort.

Men, det fanns inga batterier i klockan, och ingen prislapp.

Idag, för 1 år sedan, somnade Kasper in, efter en natt fylld av ångest och vånda.

Katten som veterinären inte trodde skulle bli 1 år, kämpade på och levde ett rikt liv (för en handikappad katt) i drygt 6 år.

Och, han är ännu saknad av oss.

(inlägget den dagen finns här)

Jobbet som han tog på sej - att hålla matte på fötterna, så hon inte sitter still för länge - har nu Chess tagit över.
Så, jag får fortfarande inte sitta still för länge.

Antingen knackar han och vill in i rummet eller så ringer han i klockan och vill ut. Och, jag får resa mej och gå varje gång.
Går jag inte genast så blir signalerna ihärdigare och mer intensiva.

Så, jag slipper inte.

Precis så var Kasper också.

Han knackade då han ville in.
Sista åren kunde han inte jama - något var fel i halsen på honom, och ibland kunde han inte svälja ordentligt. Men, på Albano hittade dom inget trots röntgen med kontrast, och allt. Så, det hängde nog ihop med hjärnskadan han fick då han var 1 av 5 ungar som insjuknade, och han var den enda att överleva - 5 dygn med hög feber.

Då han ville ut ur rummet så gick runt min stol och till dörren. Nästa tillsägelse samma runda. Men, för varje varv så KLAMPADE han högre och jag KÄNDE i hela rummet hur bestämd han var.

Kasper var en riktig kämpe!
Han gav aldrig upp!
Och, han accepterade inte att han inte kunde hoppa, eller använda bakbenen som andra katter.

Han utvecklade en egen stil.
Han höll balansen med svansen, som ett roder i golvet då han sprang mellan rummen här.

Och då han ville upp i sängen så reste han sej på bakbenen (sittande först och sen ställde han sej med svansen som stöd) och tog tag uppe i sängen med framtassarna. Och, så hävde han sej upp.

Han hade en riktigt musklad bringa, av dessa "armhävningar".

Jag glömmer aldrig min underbara KASPER!