Så var det då dags för Datortomografin idag.

Jag mindes DT'n som något "plättlätt", sedan senast... då jag fick ta den istället för MR-kameran.
Men, idag var det inte alls lika lätt.

Kontrasten gick ner... Lite för långsamt, så dom tog in ett par emellan, medan jag drack upp.
Men, sen...
Jisses vad trångt det kändes att ligga i den ringen idag.
Inte alls så lätt som sist.

Men, jag klarade det!

Däremot fick jag skumma biverkningar av medlet jag fick för att tarmen skulle slappna av.
Jag blev matt och fick dålig balans.
Det satt i flera timmar.

Nu återstår svaret...

Tänk om dom säger något om det "troliga myomet" som dom såg senast?
Tänk om det vuxit?

Jag hoppas att tunntarmen är fin, så att det bara blir titthål, och inte ett större snitt och flera kapningar i tunntarmen.
Då vet jag inte vad jag gör.

Kanske är det bra att magen krampar just idag, då jag ska gå igenom datortomografin?

Kanske ser dom då varför det krampar?

Men, jobbigare än nödvändigt är det ju för mej.

Det är tillräckligt jobbigt att sitta och dricka kontrast.... och sedan få kontrast i blodet, vilket inte är så jättebehagligt. Den minuten som känslan pga det sitter i kroppen går väääldigt långsamt.

Men, jag ser fram emot att få komma hem vid 16-tiden, och ÄTA... och VILA.

För den VÄNLIGE kan jag berätta att jag ska vara på sjukhuset kl. 13:40... och då dricka kontrast i 50-60 minuter.
Därefter ska jag ligga i DT'n i 10-30 minuter.

Så, goda, trygga tankar riktade mot mitt håll, och "cyberhållna händer" uppskattas mycket.

Idag har jag nästan bara varit hemma och pysslat.

Hade bara 3 boxar att mocka, så det var gjort på mindre än 1 timme.

Mammas blomsterland har fått lite rensat. Och, jag satte en av jordgubbsplantorna där, under hennes japanska blodlönn.

Jag satte lite lökar, som det blir spännande att se om vi får se några blommor av sen.

Sambon grävde ur jordgubbslandet, som nu blivit helt översållat av ogräs.
Det var vad vi kunde göra för att rädda de få jordgubbsplantor vi har kvar.

Jag satt en del i min hänggunga, och stickade på koftan.

Den är verkligen bra den gungan. Hela kroppen kan vila i den.

Läkaren på osteoporosmottagningen sa att sill är fet fisk, och att fet fisk är bra för mej att äta.
Så, till mellis idag tog jag 2 brödskivor med tomatsill på. Till det drack jag en näringsdryck.

Imorgon väntar DT på eftermiddagen.
Endast 2 veckor kvar till "O-day" (operationsdagen) och 2 veckor kvar av detta livet.
(överlever jag operationen så ska jag se till att leva ett bättre liv, då jag fått en 2:a chans)

Så tog det gråa garnet slut, och vi fick lov att söka reda på lite mera. Lyckligtvis fanns det mera på ICA Maxi då vi kom dit. Så, koftan blir nog klar, i alla fall.

Alla andra garner, utom det grå, är rester från då jag stickade raggsockor på beställning vintern 2013.
Jag har försökt att hålla mej, någorlunda, till liknande nyanser.

Men, restgarnskofta skulle det bli. Och, restgarnskofta ser det ut att bli.
Och, med 2 ärmar, dessutom.

Tanken är att jag ska ha den på sjukhuset, istället för morgonrock.

Om den hinner bli klar till dess, alltså.

Jag har en hel del kvar att göra här hemma.

Ser lite taight ut med tiden.

En liten video som berör den sjukdom som jag har (en av dom / den som hela livet just nu kretsar kring).

En liten video som kanske kan ge lite ökad förståelse för hur jag kämpar...

Under hela vintern och en första bit av våren har jag kämpat och jobbat med mer än vanligt under tiden som jag varit tungt belastad av skov som verkligen inte varit att leka med.
Under den perioden insåg jag att det inte finns något annat att göra än att gå igenom operationen, där den skadade biten av tarmen tas bort.
Den biten (i slutet av tunntarmen) som inte tar upp någon som helst näring, och som pga alla år av ärrbildningar är så trång att maten ibland inte kan passera.

Jag har känt, på min väg mot operationen (som folk säger att jag kommer att överleva... fast jag inte är så säker) att det vore himla tråkigt om jag kämpar mej igenom att utföra massor av jobb medan jag knappt kan stå på benen... och sedan, då jag mår bättre än nånsin (vilket min läkare lovat mej) så står jag utan jobb...

Att "snubbla på mållinjen" är något jag gjort nästan hela livet, med det mesta.
Och, till viss del ser det mer o mer ut som att det kan bli så även denna gång.

Den största praktvurpan på mållinjen vore om jag faktiskt inte överlever.

Jag känner att jag behöver ha något att se fram emot... och att jag behöver känna att jag har vänlighet och välvilja omkring mej...

Så, jag får koncentrera mej på det jobb som jag har, och som finns kvar på andra sidan om operation och konvalesens...
Och, om jag nu blir så "överjordiskt" pigg och stark efteråt, och mår bättre än vad jag vet att man kan må (som min läkare lovat), så kanske jag kan hitta jobb att ersätta de förlorade med...

Jag har ju mitt hantverk, som innefattar stickat, virkat, smycken och annat... allt i egen design.

Inte mycket att leva på till en början... Men, det kanske ger något på sikt.

Jag har gjort ett första test i detta...

 
...och det ser ut att kunna bli något bra - på sikt.

Fotot är tryckt på träet.   

Vaknade vid 2 tiden inatt av att magen krampade så jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Slumrade några gånger och vaknade flera gånger av att magen krampade.

Gick upp sent... eftersom magen ännu krampade.
Mockade, så gott jag kunde, de 9 boxarna.

Tog också en tur ut i hagen, och mockade 1 kärra.

I skrivande stund är magen ännu ond... och jag har inte ätit någon middag idag. Vågar inte äta då det känns som att magsäcken ännu är full (sedan drygt 24 timmar tillbaka). Även vatten känns som att det bara fyller upp.

Många i min omgivning har en hel del diagnoser som "ursäktar" deras uppförande, och som signalerar till mej hur jag ska ha ökad förståelse och dessutom bara acceptera hur dom är... speciellt om dom är det mot mej.

Dessa diagnoser är mestadels bokstavskombinationer...

Och, jag kan inte med att gå med på att jag ska vara mindre värd bara för att andra har "välsignats" med diagnoser i form av bokstavskombinationer.

Jag själv har självklart inte samma lott i livet... och ursäktas inte... och får inte så mycket förståelse eller förlåtelse för hur jag ibland råkar vara annorlunda mot hur man förväntar sej... eller nåt...

För, jag har ju inte fått några diagnoser i form av bokstavskombinationer.

Att jag har PTSD gills inte... bokstäverna utgör väl inte rätt kod...

F.ö har jag idag fått bekräftat ännu en diagnos. En med många bokstäver, i en krånglig oh lite svåruttalad kombination: O S T E O P O R O S

Det betyder att jag är benskör. Att min bentäthet inte är som på finska 25-åriga kvinnor. (dom mäter tydligen i jämförelse med finska 25-åringar.

Jag har ca 30% i jämförelse.

Och i jämförelse med en jämnårig har jag ca 77%.

Läkaren berättade att jag sannolikt påbörjade min urholkning av benmassan / skelettet redan för 20 år sedan. Och, orsaken heter (här kommer ännu en titel i snygg bokstavskombo): C R O H N.

Hon berättade att de flesta Crohn-patienter också har osteoporos eller är på väg att få... pga att kalcium inte tas upp som det ska.

Idag fick jag väga och mäta mej hos Osteoporos-mottagningen.

Vikt: 62kg, Längd: 175cm

Inte direkt underVIKTIG. Men, jag är likväl undernärd. Och, väldigt smal.

Så idag fick jag alltså ytterligare en titel att lägga till listan:

P T S D

U T M A T T N I N G S S Y N D R O M

P A N I K Å N G E S T

S T R U M A

C R O H N

O S T E O P O R O S

Läkaren skrev ut D-vitamin, och återkommer till mej vecka 22-23... efter operationen.