Fr.o.m igår kommer även Oskadis' dotter Disa gå här hemma ett par timmar och beta in sej inför sommarbetessläppet, som sker nån gång efter Midsommar.

Och, igår träffades Oskadis och Disa med Ramona och Luva, på varsin sida av staketet.

Luva tyckte inte att Ramona skulle hälsa på Oskadis och gick därför emellan henne o staketet, och föste in Ramona i hagen. Ramona pep protesterande, men fann sej i att Luva bestämde.

Ramonas matte och jag har pratat om att låta Oskadis och Ramona träffas och bli vänner.
Idag kom jag på att hagen här hemma i trädgården, där Oskadis får gå ibland ju gränsar till hagen där Ramona går.
Så, idag då Oskadis fick gå här hemma hoppades jag att dom skulle träffas på varsin sida av staketet.

Men, ödet ville annorlunda.
Först stod Ramona och pratade med mej... medan Oskadis var i andra änden av sin hage.

Sen, när Oskadis kom till den delen av hagen... så var Ramona på andra änden av sin hage.

Och, på ridbanan sprang Smulan och motionerade lite...

På sjukhuset hade jag med mej både stickning (sockor) och krokning (pläd). Men, eftersom jag var så dålig under tiden på sjukhuset så hade jag ingen tanke på att ens ta i dessa.

Men, då jag kommit hem igen så krokade jag lite på pläden några dagar... tills vi råkade städa bort den i helgen.

Så, igår startade jag upp en ny pläd. Virkad den här gången.

Jag virkar den på längden, och det lär nog ta sin tid att få den klar.

Det är mysigt att sitta ute och virka och ha sällskap av världens underbaraste häst: Oskadis.

Jag kan nu äntligen äta. Härligt! Jag blev lite orolig ett tag att jag skulle drabbas av ätstörningar.

Jag har lite dåligt tålamod och vill må bättre nu än vad jag gör.
Jag vill orka mera än vad jag gör.
Men, nu när jag kan äta så kanske orken kommer. Och, i takt med att jag orkar mer så kanske kroppen värker mindre.

Blev väckt imorse av att sambon ringde och ringde till min mobil.
Jag ringde upp, och då var det upptaget, ett par gånger. Sen, fick jag äntligen kontakt. Klockan var nog strax före 5 på morgonen.
Varför ringde han?
Jo, Freja hade äntligen fölat!   

Så, nu har vi 2 små bruna hingstföl på gården.
(inte våra - vi äger bara en häst: Oskadis)

Sen ringde telefonen igen, lagom till jag somnat om. Då var det en sjuksyrra på Danderyd som meddelade att min läkare fått förhinder idag, och ville ta vårt möte imorgon istället.
Det passade mej bra, eftersom det annars kunde bli mycket att först besöka distriktssköterskan och sen ila till Danderyd.

Jag var ute på promenad på förmiddagen, och fick då höra saker som gjorde mej både förtvivlad och rädd. Så, resten av dagen har varit tung och ostadig. Inte mycket mark kvar under mina fötter.

Hos distriktssköterskan konstaterades att såret nu spruckit upp på ännu ett ställe, och att varet från infektionshärden vill ut där.

Jag kämpar verkligen med att ta antibiotikan sedan i torsdags, och tror att kulan av var blivit mindre.

Vi bokade ny tid att komma till distriktssköterskan och kolla läget på fredag 14:00.

Väl hemma igen landade jag på sängen, och där blev jag kvar tills sambon kom hem från jobbet, och vi fikade tillsammans.

Jag åt med god aptit 3 rostade med ost och drack 1 kopp te.

Tog en promenad till på eftermiddagen, medan sambon tog in hästarna, och träffade då trevliga stallkamrater och pratade en stund.

Därefter tog vi en tur till förrådet med sånt vi plockat ihop under helgens städning. Och, där var jag så trött i kroppen att sambon fick dra mej på vagnen från förrådet till bilen.
Då dom kollar filmerna från övervakningskamerorna så får dom se det. Och, det bjuder jag på.
Jag vinkade till dom, också.     

Åkte sedan till Maxi och handlade.
Men, där stannade jag i bilen.

Och, nu är jag "slut som artist".

Hoppas på en muntrare dag imorgon.
Oron ligger än. Och, jag får väl lite skylla mej själv som slappnat av mellan turerna.

När det äntligen blev bättre väder, så jag kunde vara ute, så passade jag på att ta lite kort.
Bl.a på eken som min mamma tog på tomten i sommarstugan och gav mej.
Hon visste att jag älskar ekar och hon gav mej en pytteliten pinne som skulle bli en ek.
Och, så här stor har den blivit nu... många år senare.
 

Jag fotade också Fursti och hans matte, under deras träningspass.  
Och, Ramona stod och höll mej sällskap. Så, då hamnade även hon på bild. Goa hästen.
 
I helgen har vi städat...
 
Jag hittade fram en fin klocka som jag glömt bort.
 
Och, även om vi inte städat klart så har det nu blivit en klar förbättring i vårt pyttehem.
 
Ikväll fångade jag också regnbågen på bild... då den gick ner i hagen hitom sjön.
   

Eller... ska man tilldela cred till L.o.A (Law of Attraction) ?

För flera (ganska många) år sedan så hittade jag några bilder i en tidning, föreställande en häst som jag tyckte var jättefin.

Jag klippte ut bilderna, och varje gång som jag tittade på dom så kände jag en sån stark känsla inom mej att den hästen kunde vara min. Att jag kunde vara hon på hästens rygg.

Jag glömde sen bort bilderna... la dom i en ask med andra bilder jag sparat...

Och, för ett par år sedan hittade jag bilderna - efter att jag köpt min älskade häst, Óskadis.

Är det någon likhet mellan hästen på bilden jag sett o sparat för flera år sen...

...och Min häst...?

Det var en "blandning av sött o salt" igår... och jag uttrycker mej så för att på sätt och vis koppla till ett som jag missade att skriva om då:
Lasse Berghagen fyllde 70 år.   

Och, jag har fortfarande inte haft/fått chansen att tacka honom för den privatkonsert som han gav mej då jag var knappt 1 år.

Han och hans bästa kompis (min mammas kusin) var barnvakt åt mej, och Lasse spelade gitarr och sjöng för mej - har min mamma berättat.

Något annat "sött" som hände igår var att Óskadís och jag varit varandras i 4 år!    

Hon ser mej på långt avstånd och går till grinden. Står sen så här då jag kommer fram.
Hagen är klart överkurs. Vara med matte e Bäst!   

Tråkigare var att jag igår fotade sista bilderna på fina Sögn, medan hon fick äta gräs (något hon älskade men inte kunnat få göra på flera år pga risken för återkommande fång).

Och, nu är hon smärtfri.

Det känns fortfarande för nära, för några flera ord om det.

Kommer säkert senare.

Och, min kära blogg- och facebook- och wordfeudVän - Elisabeth - urnsattes igår.

Tänker fortfarande dagligen på henne, och är fortfarande ledsen för att hon (likt min mamma) förlorade kampen emot Cancern.

Sögn äter sin kvällsmat på tisdagen med god aptit, efter att hon lite tidigare tömmt golvet helt ifrån middagshöet.
Det tyder på att smärtan är mildare.   

Jag hoppas hon sover gott inatt.