Jag har i många år varit av den bestämdaste uppfattning att om jag skulle stå inför faktum att jag hade en begränsad tid kvar i livet... då skulle jag, så länge jag mår tillräckligt bra för det, göra allt det som jag inte vågat (men gärna vill) göra.
Jag skulle t.ex ta den där flygresan till Island och hälsa på min bästa väninna.

Jag skulle besöka Gotland en gång till i livet.

Jag skulle ta tillvara på och umgås med min alldeles egen och så innerligt älskade häst, Óskadis.

...och flera andra saker...

Men, nu... när jag står inför en så skrämmande operation att jag faktiskt tror att jag kommer att dö (och blir överraskad om jag inte gör det)...

Och, när jag nu är så sjuk att jag magrar värre än nånsin...

Och, det finns ett datum för då operationen är satt till... som jag befarar att inte överleva...

Då har jag ett datum för när det KAN vara slut på mitt gästspel - för den här gången...

Men, vad gör jag då?

Jag blir handlingsförlamad!

Jag bara väntar...
I "slow motion" går jag i samma spår som innan... ingenting annat... och bara väntar på "smällen" - eller på då ljuset släcks...

Jag hade tänkt städa och göra fint här hemma, för att ha fint då jag kommer hem från sjukhuset.
Inget har hänt på den fronten än.
Jag hade tänkt laga minst 40 portioner med hemlagad och snäll (och god) mat, så att det ska finnas då jag kommer hem, så inte sambon ska behöva stå och laga mat, utöver sitt o mitt jobb...
Ingen portion är lagd i frysen än. För, vi äter upp vartefter.

Senast idag fick jag höra, igen, att jag blivit jättesmal.

Jag vet inte varför jag magrar så.
Kortisonet gör normalt att man blir som en "boll" i ansiktet. Jag ser "utmärglad" ut.

Och, man känner "varenda" ben genom alla lager av kläder.

Dom som såg mej i tonåren skulle kanske t.o.m tycka att jag var ännu smalare nu än jag var då.

Och då... stack höftbenen ut så mycket att det gjorde ont att ligga på magen.

Det klarar jag mej ifrån nu... eftersom magen är svullen...

Imorgon ska jag försöka att ta tag i min krage...

Det är en fråga som jag ställt mej några dar... sedan jag insjuknade i förkylning ett par dar efter att en "stallkompis" sagt att hon gått med streptokocker ett tag och nu fått penicillin.
Jag blev då lite oroad för min hälsa och sa att jag hoppades att jag inte smittats.
Men, det trodde hon var osannolikt... Men, sen insjuknade jag i något.

Det var i lördags det startade med ont i halsen. Jag hostar nätterna igenom, och får i stort sett ingen sömn.
Om jag får lunginflammation till följd - vilket jag haft en gång för några år sedan - då är frågan om operationen ändå blir av som planerat i mitten av maj... (?)

Eller... skjuter dom på den...?

Sedan imorse är även sambon dålig - smittad av mej.

Jag har länge, länge tänkt att jag skulle göra något kreativt av det som blev över, och som jag fick kvar, efter att jag stickat alla de raggsockor som jag fick beställningar på Julen 2013. Och, nu har jag då äntligen kommit mej för att starta upp något till mej själv av de restgarnerna... och lite som jag får lägga till själv.

Tänker att det ska få bli en kofta.

Det ser inte ut att bli av i år heller, att jag får åka in till Kungsträdgården, och uppleva de rosa träden live.
Jag har nämligen sett flera posta bilder på Facebook, tagna i Kungsan. Och, det ser ut som att träden nog blommat ut snart.
På söndag är det städdag här i stallet, så då kan vi inte åka in till stan.

Hur som... ikväll, då vi var till ICA Maxi för att proviantera lite, så fick jag titta lite extra på dom 2 rosa träd som dom har där.

Jag skulle gärna vilja ha ett eget sånt.

...eller om man är för sjuk för att orka ta sej igenom undersökningen...

Eller båda!

Eftersom jag insjuknade med ONT i halsen i lördags, och det bara blev värre, så kände jag mej inte riktigt rustad för att inte få dricka vatten under 4 timmar - och ha hostattacker i massor.

Så, jag ringde ovh frågade på röntgen om jag verkligen skulle komma idag, för DT'n, som skulle föregås av 1 timmes drickande av kontrastvätska.

Jag kände mej febrig och vinglig på benen redan igår kväll, och det var oförändrat imorse då jag vaknade.

Syrran som svarade i telefonen tackade massor för att jag ringde och kollade.

Hon sa att dom helst inte vill ha dit folk som smittar - vilket var min första tanke utanför mitt eget mående. Och, hon hittade fram en ny tid till mej, som hinns med innan operationen.

Och, sen uppmanade hon mej att nu dricka en massa vatten!

Det var riktigt bra att jag inte behövde åka in och göra DT'n idag, för jag orkade knappt ens diska ett par bestick utan att bli nära på andfådd.

Och, efter att jag på eftermiddagen mockat 1 box var jag tvungen att gå hem o vila en stund.

Även att sitta här vid datorn, titta på senaste avsnittet av Once upon a time, och sticka på en kofta som jag startade upp idag... gjorde att jag svettades, som om jag varit ute och sprungit.

Härligt med kondis!   

Vi har ju helt klart världens i särklass mest underbara utsikt!
Och, jag får fortfarande (efter 14 år) "aha"-känsla då jag ser ut genom mitt köksfönster.

Jag tror nog att jag ska göra Månadsbilden ut genom köksfönstret, också, fr.o.m nu.   
Inte världens finaste interiör... men, U T S I K T E N ...