Igår - måndag - inleddes sista veckan på 2014, och första veckan på 2015.

Jag gick ut och hade för avsikt att mocka de för dagen 13 boxarna i ett svep. Men, det kändes redan innan första boxen att det nog skulle bli svårt. För, jag var väldigt matt, skakig och blev lätt andfådd.

Fotade grepen direkt då jag kom ut.
Vackert, men kallt att hålla i:

Efter 3 boxar i nedre stallet släpade jag den tunga kärran uppför backen till övre stallet, för att tömma i containern. Där möttes jag av ett berg precis innanför rampen, och kände att nu kunde jag inte göra mera.
Men, då ryckte Disa o Sögns supersnälla matte, och chefen in och hjälpte mej. (*tacksam*)
Den ena skottade containern och den andra tömde kärran.

Resten av boxarna i övre stallet lyckades jag mocka och tömma kärran av.

Tänk att folk är så galna...

Jag litar inte ens på en vattenpöl som frusit.
Här hinner sjön bara nätt och jämnt frysa på, så ser det ut så här:

Ut på isen med skridskor och stavar!

Nä, jag har aldrig gått på den här sjöns is... och jag tror nog inte jag kommer att göra det heller.

Idag är det plusgrader.

Och, nu börjar det bli dags att hanka sej ut och ge sej på boxarna.

Idag är dom 13 stycken.

Inne i kroppen är det en hel del som verkar var annat än tiptop.
Det småvärker innanför bröstkorgen mest hela tiden. I vänstra sidan är "muskelvärken" (eller vad det nu är) kvar. Magen känns full då jag äter, och framåt kvällen känner jag mej smått illamående.

Och, tömningen (som är så viktig)... den fungerar inte som den ska.

Jag måste ta mod till mej och ringa IBD-mottagningen och berätta om allt detta.
Och, börja förbereda mej rent praktiskt på operation.

(Testamentet är nästan helt skrivet - ska skrivas ut och undertecknas med)

Varför testamente inför operation?
För att jag är LIVRÄDD, förståss!

Nu ut...
Jag önskar Dej en toppenfin dag!
   
(fotona knäpptes måndag 29 december)

Elvis skulle iväg på kurs imorse. Tidigt, dessutom.
Hans matte skulle också med. Och, hon hade fixat så att hon kunde låna trailer för resan.

Men... så upptäcktes just som Elvis skulle kliva ombord, att trailer och bil inte riktigt var kompatibla med varann.

Brådis blev det. Och, matten kände sej nog säkerligen ganska stressad.

Jag vaknade av att sambon kom och förklarade läget, och frågade om vi kunde skjuta.

Men, självklart kunde vi ju det... var min spontana reaktion, innan mina melerade kunde fokusera på vad klockan var.

Jag trodde att jag hade en stund för att äta frukost, men insåg då ögonen vaknat att klockan var 1 hel timme senare än vad jag först trott.

Så, jag åt frukosten medan jag klädde mej osv... och så ilade jag ut, lagom till Elvis' matte kom i sin bil fram till mitt ekipage, där Elvis redan var ombord.

Så, åkte vi... och styrde norrut.

Någon timme senare (eller lite drygt) kom vi fram.

Och, förhoppningsvis hade inte Elvis och hans matte missat sitt första lektionspass.

Min trailer fick bo kvar över natten. Och, imorgon eftermiddag ska vi åka och hämta hem Elvis igen.

Det var trevligt att få se lite mera av landet vi bor i.
Och, det var trevligt att få se lite av gården som var min fina hästs första hem i Sverige.

Och... det var väldigt trevligt att få chansen att få hjälpa!

Efter en nära på sömnlös natt, fylld av magsmärtor (det slår aldrig fel), så gick jag ut vid 9 och gav mej på dagens skörd av trevligt arbete. Jag mockade 7 av dagens 10 boxar, och sen ringde Frosti's matte och ville ha hjälp. In med Frosti låna Oskadis' box under dagen.

Så, när jag ställt in honom där, och lagt på torktäcke, så gick jag hem... och NU är det dags för Frukost och Lunch i ett.

Kollar på ett eller några avsnitt av mina favoritserier... innan det är dags att fortsätta att jobba.

Detta är ett låst inlägg. Det innebär att du kan läsa detta om du har fått en "nyckel" av mej.

Har du fått en nyckel så förväntar jag mej att du också låter detta bli en "dialog" mer än en "monolog".
Man går ju inte hem till folk och spanar, lyssnar, tittar och utan ett ord... eller hur?

Här är du hemma hos mej!

Med det sagt... så kommer nu mitt inlägg:

Igår fick jag klargjort för mej - av en liten "snorunge", som idag tydligen (enligt facebook) fyller 18 år - att dom som står på gången och gör iordning sin häst har företräde "för dom betalar ju".

VAD betalar dom?
Mej, för att jag ska hålla mej passiv? (5:-/insläpp?)

Hyran? I den ingår INTE att uppta plats, och inte göra det lättare för medmänniskorna!

Jag frågade när hon tyckte att jag skulle utföra mitt jobb... och fick inget vidare svar på det.

Hon ansåg bara att dom betalar ju...

Så, jag informerade henne om att hon kan ta in sina hästar själv i fortsättningen.

Hon tyckte det var helt OK.

Så... jag ska lämna tillbaka 60:- till hennes mamma (som är den som faktiskt betalar) eftersom jag hittills bara tagit in hästarna 12 gånger x 10:- (2 hästar). Och, hon redan betalat 300:- för november månads insläpp.

Och... så ska dom ju ha kammen också, som dom köpt av mej.

Jag blir så JÄVLA TRÖTT på folk som mobbar mej och beter sej som att jag inte ens är värd skiten under mina egna skor.

Dom kan fixa sina insläpp mm själva!

Tävlingen inställd, pga för få anmälda.
Men, det gör inte att luvan blir inaktuell. Bara att den kommer till användning lite senare.

Så, jag stickar klart den.

Första försöket - i Raggi - blev för dyr.

Andra försöket - i Lady - ser ut att bli BRA!

Jag brukar uppskatta mycket då folk hör av sej till mej och ber mej fixa hos deras häst(ar) för att dom är krassliga och inte orkar komma till stallet.
Jag tar hjärtans gärna hand om allt då, och uppmanar ägaren att stanna hemma, ta det lugnt och krya på sej.

Detta gör jag av flera orsaker...

Dels för att jag månar om människor och deras välmående. Jag vill alla väl!

Dels för att jag tycker om att kunna hjälpa!

Men, också för att jag månar om min egen hälsa och mitt liv!

Ett virus, som t.ex förkylning, influensa osv, kan faktiskt kosta mej mitt liv!

För drygt 1 år sedan  blev jag - pga ett förkylningsvirus - så sjuk att jag låg i sängen i 2½ vecka, blev uttrorkad och undernärd, tappade ca 12 kg... varav en del var muskler...

Jag fick dricka 3 näringsdrycker per dag i ett par månader för att sakta, sakta komma tillbaka...

Det kunde ha slutat sämre. Och, jag vill inte bli så sjuk igen.

Om DU vet att DU är krasslig... kan du då vara snäll och berätta för mej att jag ska hålla avstånd?

Det kanske inte riktigt blir så bra som jag tänkt, utan jag kanske får göra om lite...