Jag känner mej faktiskt mobbad av en häst/hund-ägare här.
Det var lika för ca 1 år sedan. Hennes lilla hund skällde alltid på mej. Ägaren sa anklagande att hunden tyckte att jag var skrämmande.
Det gick så långt som till att jag blev ledsen... den dagen då jag hörde henne säga högt och tydligt att hennes hund bara skäller på mej och min sambo.
Jag började då undvika henne och hennes hund.
Men, det gick ju inte alltid att undvika dom, då både vi och dom ju är ute på den här gården.

Vid ett tillfälle tog hon hunden och gick in till mej i boxen där jag var och mockade och tyckte vi skulle hälsa på varann. Jag gick ner så långt jag kunde och sträckte fram handen.
Hon skrek åt mej att så fick jag inte göra för då hotade jag hunden (som f.ö inte skällde då) utan jag måste gå ner på huk ända ner till marken.
Jag svarade henne att jag kan inte.
Jo,du måste det. Du får inte hita hunden.... sa hon till mej.

Då gick jag därifrån. Ledsen, förståss. För jag KAN INTE gå ner på huk!
Och, HON trängde faktiskt MEJ då hon kom in i boxen där jag jobbade och började bestämma hur jag fick ha min kropp.

Senaste tiden har inte hunden sagt så mycket som ett pip då hin suttit i bak på mattens bil och jag gått förbi bilen.
Men, idag är matten igång igen.

Jag var inne i ett stall och småpratade med Elvis' matte. In kommer hundmatten och hunden.
Hunden såg mej, och sa ingenting.
Ägaren såg mej o sa hej till Elvis' matte. Hunden skällde på mej.
Matten sa till mej: "Hon är rädd för dej!"

Jag svarade att jag kan gå därifrån, och gick förbi dom och ut.
Då jag passerade sa matten att hennes hund inte skäller på min sambo längre.
Vad bra, sa jag. Jag kan gå härifrån. Så gick jag och hämtade Oskadis i hagen istället.

Då jag sen var på väg från hagen till stallet fick jag gå en omväg för hunden och matten verkade vilja gå på varenda väg som fanns. Och, då kände faktiskt jag mej trängd!

Nu har Oskadis varit i boxen medan jag ätit lunch. Så, nu ska vi strax gå på promenad.
Jag hoppas att hunden och ägaren inte är kvar då. För hennes bil brukar parkeras utanför Oskadis box.

Vi har nu bestämt att då vi åker för att betala det sista och få nycklarna så tar vi inte med något släp (annat än om vi får låna hästsläpet av Mirós supersnälla matte, förståss). Utan vi tar ett par kartonger i bak i bilen med saker som ska vara där.

På sikt ska vi ju ha tagit dit allt som inte ska vara hemma i torpet. Men, jag vill inte nödvändigtvis ta med ALLT dit som inte ska vara hemma. För, det finns säkert en hel del i förråden som inte ska vara kvar alls.
Sånt känns onödigt att köra dit om vi inte måste.

Nyss slog det mej att vi ju faktiskt kan göra någon fin minneslund där. Och, att vi då kan begrava de djur som vi nu har i urnor här hemma: Hundarna Balto, Akela och Loke samt katterna: Lacey och Birk.

Idag ska vi lasta på järnskrotet på släpet och köra till Lantz med det. Där får vi betalt för att vi lämnar metall. Och, det är BRA med pengar!

Sen får vi börja packa det som ska med till stugan då vi åker upp för att fixa med sista betalningen och få nycklar och alla papper.

Min sambo fick ett telefonsamtal nyss från en person här på gården... som hade en hel massa att säga OM MEJ.... och då han sa till henne att prata med mej istället så ville hon absolut inte det.
Trots att han berättade för henne att jag stod intill... utan hon fortsatte att berätta FÖR HONOM vad hon tyckte om mej!

Därav skriver jag nu detta:
"

I slutet av juni ringde jag till mäklaren och bad henne hjälpa till att få fram en besiktningsman. Jag berättade hur kära vi blivit i fastigheten, och att vi redan har planer för hur vi ska göra med saker där.

Då vi var på väg hem från att ha lämnat Oskadis hos hingsten, den 1 juli, så kom sms från mäklaren om att det nu kommit in ytterligare bud, från en till budgivare.
Mäklaren sa att budet nu låg på 220,000:- och frågade mej om jag ville lägga 230,000:-.
Jag blev så ställd att jag skrev tillbaka att det kändes konstigt då säljarna godkänt vårt bud på 210,000:-, men att jag nu sa 230,000:-.

(ja.... jag kanske inte sa det, men vi bjöd 210,000:- då vi var på väg hem efter att vi tittat på huset.
I annonsen begärdes 280,000:- och den första budgivaren sa 200,000:-)

Senare så kom ytterligare bud från den nya budgivaren. Då var det uppe i 250,000:- och jag kände att jag inte kunde höja då allt med nya budgivaren (som inte ens varit och sett huset) bara dök upp.

Just då jag satte mej. nån dag senare, för att maila till mäklaren och be henne stoppa besiktningen, så kom ett mail från henne. där hon berättade att säljarna avvisat budet på 250,000:- och nu godtog mitt på 230,000:-.
Det kändes också fel... men, jag stod kvar vid att vi skulle besikta.

Vi åkte upp med besiktningsman och fick huset besiktat.
Oj, vad skador det fanns.

Det mest akuta visade sej vara otätt tak och fukt under huset.

Natten efter att vi varit och besiktat så sov jag jätteoroligt, och drömde helskumt.
Just innan jag vaknade sa någon till mej: "Sätt pengarna på fonderna och gör det trivsamt där du är!"

Jag bestämde då att inte köpa huset.

Då kom ett kontrakt i brevlådan... DET såg JÄTTEKONSTIGT ut. Datum som inte stämde osv.

Jag ringde runt till olika takläggare och fick veta att det kostar minst 200,000:- att lägga om taket.

Jag ringde till mäklaren och berättade vad som står i besiktningsprotokollet och prisuppgifter jag fått.
Hon bad mej skicka underlaget till henne, så skulle hon visa det för säljarna.

Jag skrev ett kort mail till mäklaren och bifogade besiktningsunderlaget.
I mailet skrev jag att jag måste sänka till 150,000:- om jag ska ha nån möjlighet att köpa.

Detta var i torsdags....

NU kom ett mail från mäklaren, som sa:
"

Ämne: Goda nyheter!

Hej Benita,

Säljarna väljer att acceptera ditt nya bud på 150 000 kr! Dom är som sagt otroligt förstående och det var inga konstigheter alls att gå ner till det priset efter att ha läst besiktningsprotokollet och dom är så glada över att ha en köpare som kommer förvalta och ta hand om fastigheten på ett så bra sätt som ni har planer på.

Jag skickar ett uppdaterat köpekontrakt till er så ni kan helt enkelt slänga det andra köpekontraktet.

Ha en fortsatt fin dag!"

Åh, vad GLADA vi blev!!!

Nu hoppas jag verkligen att inte bränderna i Hälsingland tar huset!

Man ska inte ropa Hej förrän man är över bäcken. Så säger ett ordspråk.
Och jag känner mej inte helt i hamn än. Men det lutar nu väldigt mycket åt att vi blir med hus snart.

Då blir det tyvärr inte i Jämtland. Men, jag hoppas att Lotta och Sandra tycker det är OK att åka ett par timmar om dom ska hälsa på oss i vår sommar/semester"stuga".

Annonsen ska nu vara borta från hemnet, så jag bryr mej inte om att länka dit. Men, några bilder ur annonsen (som jag sparat ner) kan jag visa upp här:

Och, jag gjorde en video då vi var där och tittade - utan mäklaren, som hade visning på andra objekt den dan:

Jag har funderat ett tag på det där med att begränsa sej i skrivande och på annat sätt dokumenterande av sitt liv. Och, jag kom fram till att ge den här bloggen en ny uppgift...: Att ta de inlägg som jag vill skriva, men som i dagsläget inte går att visa upp öppet för precis alla läsare.

Jag har känt mej hämmad och begränsttad, då jag inte kunnat skriva fritt pga att det finns vissa som inte kan hantera det de får veta via min blogg. Och, det då skulle kunna skada mej och "de mina"!

Jag skriver ju om mitt liv. Och då känns det inte helt OK att "censurera" mej pga andra människor.
Jag vill skriva under resan, om läsas under resan, och på så sätt få lite sällskap på vägen. Och, jag vill också kunna lämna kvar min historia låååångt efter att jag inte längre vandrar på Jorden.

Så, då får det bli så här, nu när jag har så mycket "hemligt" i mitt liv!
Och, du som FÅR följa med även här, får ju lösenordet!   

Och, jag hoppas att Du lämnar en kommentar, så det blir en dialog här!   

För ett tag sedan kändes det hoppfullt, då min läkare blev så upprörd över att jag i 26 år saknat rättighet till sjukersättning.
Han remitterade mej till kuratorn, och hon tog tag i det.
Han skrev intyg och hon hjälpte mej med ansökan till FK.

Det var inte så länge sedan.
Idag kom AVSLAGET!
FK bemödade sej inte ens med att prata med mej den här gången.

På torsdag ska jag träffa kuratorn igen.

Då ska hon få se brevet från FK.

För den som missat min story (eller en del av den) så kommer ett "sammandrag" här:

Jag gick in i väggen 1989 och husläkaren, som på den tiden var den första och enda vägen till vård sa att hon skulle stjälpa mej mer än hjälpa om hon sjukskrev mej. Hon skrev i min journal att jag var matt och såg sjuk ut men att hon tyckte jag var hypokondriker för alla blodprover såg bra ut.

Där lämnade hon mej och följande år satt jag isolerad hemma med 15 - 18 panikattacker per dygn och var i övrigt helt slut.
Min självkänsla gick i botten och jag insåg snabbt att jag saknade rätt till vård.

1998 kom jag ut lite och började så smått komma ut i ett liv, men kunde fortfarande inte söka en anställning, då panikattackerna fortfarande kom när som helst.

Jag sökte sjukersättning med hjälp av en psykoterapeut som jag 2004 fick kontakt med och som jag gick hos ett tag.
FK ansåg att jag 2004 var frisk baserat på den dåliga kontakt jag haft med vården 1989 - 1991.

Jag fick då också veta att jag aldrig kommer att få gå i pension.
Så varje gång de orangea kuverten kommer så känner jag mej hånad.

2009 ställdes diagnos - Crohns - och nyligen fastställdes att jag haft denna sjukdom sedan tidiga tonåren, på 70-talet.
Nu har min gastroläkare insett att jag under alla dessa år utan anstälning också varit utan sjukersättning och han o kuratorn tog tag i det.
Idag kom FK's avslag.
Dom bemödade sej inte ens att prata med mej.

Jag får nog ge upp nu...

Hur lång tid ska man hålla på innan man inser att man inte har nån plats i det här samhället?

Vi måste sälja av en hel del grejer, om vi ska få plats att leva senare. Och, vi måste ha in en hel massa pengar, om vi ska ha råd.

Så, vi åkte till Täby galopp och spanade in bakluckeloppisen.

Innan vi åkte dit bestämde vi oss för att inte handla. Men, det gjorde vi ändå.

En stor picknick-korg för 20:-, en jättefin kopparkittel för 30:-, 4 rosa stolsdynor för 20:-, en kakform för... *minns inte* Men inte stora pengar. Och, en stor backspegel för 40:-.

När vi kom hem började vi plocka ihop det vi ska försöka sälja nästa helg.

Jag var sugen på en stor fin klocka, som såg ut som ett vykort.

Men, det fanns inga batterier i klockan, och ingen prislapp.