Så var det då dags för Datortomografin idag.

Jag mindes DT'n som något "plättlätt", sedan senast... då jag fick ta den istället för MR-kameran.
Men, idag var det inte alls lika lätt.

Kontrasten gick ner... Lite för långsamt, så dom tog in ett par emellan, medan jag drack upp.
Men, sen...
Jisses vad trångt det kändes att ligga i den ringen idag.
Inte alls så lätt som sist.

Men, jag klarade det!

Däremot fick jag skumma biverkningar av medlet jag fick för att tarmen skulle slappna av.
Jag blev matt och fick dålig balans.
Det satt i flera timmar.

Nu återstår svaret...

Tänk om dom säger något om det "troliga myomet" som dom såg senast?
Tänk om det vuxit?

Jag hoppas att tunntarmen är fin, så att det bara blir titthål, och inte ett större snitt och flera kapningar i tunntarmen.
Då vet jag inte vad jag gör.

Detta är ett låst blogginlägg, som endast den kan läsa som i förtroende fått en "nyckel".

Ända sedan 2001 har våra hundar på olika grunder haft "utegångsförbud", vilket i början innebar att Balto inte fick vistas utanför staketet, utan vi tvingades gå raskt från staketet och fram till bilen, och sedan åka någon annanstans för att rasta honom (och Wolfie).
Balto var min första vita herdehund, och det var hon som då bodde i det andra bostadshuset på gården som bestämde att han inte fick beträda gården.

Då hon flyttade så övergick våra hundars utegångsförbud till att komma från de som nu arrenderade gården.

Hundförbudet på gården gällde endast våra hundar. I övrig var det (och är fortfarande) fullt av hundar på gården.

På senare tid har förbudet lyfts lite, då hundarna får vara ute på gården "om dom kan uppföra sej".

Kan man räkna med att hundar som i flera år förvägrats kontakt med andra än oss (här hemma) ska kunna "uppföra sej" då dom äntligen får komma ut till allt som dom bara fått titta på från insidan av vårt staket?

Och, vem bestämmer hur en hund ska "uppföra sej"?

Alltså... inte så lätt att bara ta så där.

Så, jag har fortsatt, genom åren, att ta ut hundarna utanför staketet efter att gården tömts på folk.

Folk lämnar gården efter 22 på kvällen, så hundarna har fått gå med vid kvällsfodringen.

Senaste tiden har jag varit så dålig att jag inte orkat gå med vid kvällsfodringen. Och, sambon har senarelagt den, pga att han är så trött att han inte orkar om han inte får sova lite först.

Ikväll gick jag med ut för första gången på flera månader... för jag skulle hjälpa sambon som nu fått flera långa promenader inlagda för att fodra hästar i hagarna som är ute över natten.

Så, jag tog med småhundarna, så att dom skulle få komma ut lite.

Då jag skulle gå till hagen längst bort och dit bära en tung påse med hösilage så band jag Rabalder utanför stallet, eftersom jag inte kunde fodra hästarna och hålla i 2 hundar samtidigt.

Medan jag var borta så skällde han på råttan som springer över fötterna på allt o alla där uppe.

Inte ihållande. Men, han skällde.

Då vi var klara och skulle till att gå hem så kom grannen - hon som nu bor i det andra bostadshuset... hon som har hunddagiset på gården... hon som i 6 år konstant eldade så att vi blev sjuka av röken och vägrade sluta då vi bad om det, och svarade med att hota mej till livet då vi slutligen tvingades polisanmäla eldandet... vilket inte hjälpte...) Hon kom ut och gick förbi sambon och fram till mej och frågade: "Är det din hund som skäller?"
Jag svarade att Rabalder skällt.

Hon satte igång att gapa om att man ska respektera sina grannar, och att det ska vara tyst och släckt kl.22 Hon hävdade att VI bestämt det, vilket vi inte gjort... utan det var HON och "chefen" efter att Ess' matte åkt hem på moppe en kväll efter 22. ...för flera år sen.

Sen dess har både Hon, "chefen" och andra låtit här efter 22.

Men, nu har jag fått lova att inte ta ut mina hundar efter 22... så, där försvann deras sista chans att få vistas utanför vårt staket.

Då jag sa till henne att varken jag eller hundarna varit ute på flera månader på kvällen så svarade hon: "Ta hand om dina egna problem!"

Just nu är HON mitt problem. Hur tar man hand om det?

Hon använder massor av el, som vi tvingas betala 25% av...

Hundarna på hennes dagis skäller konstant dagarna i ända...

Hennes terriers springer lösa på gården, och skäller på oss... en av dom har bitit sambon i benet... det skojade hon bort.

Det känns inte så hoppfullt för framtiden, detta.

Idag har jag nästan bara varit hemma och pysslat.

Hade bara 3 boxar att mocka, så det var gjort på mindre än 1 timme.

Mammas blomsterland har fått lite rensat. Och, jag satte en av jordgubbsplantorna där, under hennes japanska blodlönn.

Jag satte lite lökar, som det blir spännande att se om vi får se några blommor av sen.

Sambon grävde ur jordgubbslandet, som nu blivit helt översållat av ogräs.
Det var vad vi kunde göra för att rädda de få jordgubbsplantor vi har kvar.

Jag satt en del i min hänggunga, och stickade på koftan.

Den är verkligen bra den gungan. Hela kroppen kan vila i den.

Läkaren på osteoporosmottagningen sa att sill är fet fisk, och att fet fisk är bra för mej att äta.
Så, till mellis idag tog jag 2 brödskivor med tomatsill på. Till det drack jag en näringsdryck.

Imorgon väntar DT på eftermiddagen.
Endast 2 veckor kvar till "O-day" (operationsdagen) och 2 veckor kvar av detta livet.
(överlever jag operationen så ska jag se till att leva ett bättre liv, då jag fått en 2:a chans)

Under hela vintern och en första bit av våren har jag kämpat och jobbat med mer än vanligt under tiden som jag varit tungt belastad av skov som verkligen inte varit att leka med.
Under den perioden insåg jag att det inte finns något annat att göra än att gå igenom operationen, där den skadade biten av tarmen tas bort.
Den biten (i slutet av tunntarmen) som inte tar upp någon som helst näring, och som pga alla år av ärrbildningar är så trång att maten ibland inte kan passera.

Jag har känt, på min väg mot operationen (som folk säger att jag kommer att överleva... fast jag inte är så säker) att det vore himla tråkigt om jag kämpar mej igenom att utföra massor av jobb medan jag knappt kan stå på benen... och sedan, då jag mår bättre än nånsin (vilket min läkare lovat mej) så står jag utan jobb...

Att "snubbla på mållinjen" är något jag gjort nästan hela livet, med det mesta.
Och, till viss del ser det mer o mer ut som att det kan bli så även denna gång.

Den största praktvurpan på mållinjen vore om jag faktiskt inte överlever.

Jag känner att jag behöver ha något att se fram emot... och att jag behöver känna att jag har vänlighet och välvilja omkring mej...

Så, jag får koncentrera mej på det jobb som jag har, och som finns kvar på andra sidan om operation och konvalesens...
Och, om jag nu blir så "överjordiskt" pigg och stark efteråt, och mår bättre än vad jag vet att man kan må (som min läkare lovat), så kanske jag kan hitta jobb att ersätta de förlorade med...

Jag har ju mitt hantverk, som innefattar stickat, virkat, smycken och annat... allt i egen design.

Inte mycket att leva på till en början... Men, det kanske ger något på sikt.

Jag har gjort ett första test i detta...

 
...och det ser ut att kunna bli något bra - på sikt.

Fotot är tryckt på träet.   

Vaknade vid 2 tiden inatt av att magen krampade så jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Slumrade några gånger och vaknade flera gånger av att magen krampade.

Gick upp sent... eftersom magen ännu krampade.
Mockade, så gott jag kunde, de 9 boxarna.

Tog också en tur ut i hagen, och mockade 1 kärra.

I skrivande stund är magen ännu ond... och jag har inte ätit någon middag idag. Vågar inte äta då det känns som att magsäcken ännu är full (sedan drygt 24 timmar tillbaka). Även vatten känns som att det bara fyller upp.

Många i min omgivning har en hel del diagnoser som "ursäktar" deras uppförande, och som signalerar till mej hur jag ska ha ökad förståelse och dessutom bara acceptera hur dom är... speciellt om dom är det mot mej.

Dessa diagnoser är mestadels bokstavskombinationer...

Och, jag kan inte med att gå med på att jag ska vara mindre värd bara för att andra har "välsignats" med diagnoser i form av bokstavskombinationer.

Jag själv har självklart inte samma lott i livet... och ursäktas inte... och får inte så mycket förståelse eller förlåtelse för hur jag ibland råkar vara annorlunda mot hur man förväntar sej... eller nåt...

För, jag har ju inte fått några diagnoser i form av bokstavskombinationer.

Att jag har PTSD gills inte... bokstäverna utgör väl inte rätt kod...

F.ö har jag idag fått bekräftat ännu en diagnos. En med många bokstäver, i en krånglig oh lite svåruttalad kombination: O S T E O P O R O S

Det betyder att jag är benskör. Att min bentäthet inte är som på finska 25-åriga kvinnor. (dom mäter tydligen i jämförelse med finska 25-åringar.

Jag har ca 30% i jämförelse.

Och i jämförelse med en jämnårig har jag ca 77%.

Läkaren berättade att jag sannolikt påbörjade min urholkning av benmassan / skelettet redan för 20 år sedan. Och, orsaken heter (här kommer ännu en titel i snygg bokstavskombo): C R O H N.

Hon berättade att de flesta Crohn-patienter också har osteoporos eller är på väg att få... pga att kalcium inte tas upp som det ska.

Idag fick jag väga och mäta mej hos Osteoporos-mottagningen.

Vikt: 62kg, Längd: 175cm

Inte direkt underVIKTIG. Men, jag är likväl undernärd. Och, väldigt smal.

Så idag fick jag alltså ytterligare en titel att lägga till listan:

P T S D

U T M A T T N I N G S S Y N D R O M

P A N I K Å N G E S T

S T R U M A

C R O H N

O S T E O P O R O S

Läkaren skrev ut D-vitamin, och återkommer till mej vecka 22-23... efter operationen.

Har varit igång sedan 10 i förmiddags, och nu värker kroppen så jag vet inte vart jag ska göra av mej.

Det har varit städdag här i stallet.

Och, ikväll var vi och handlade. Gick in på Cura och köpte ytterligare 4 näringsdrycker.

Imorgon måste jag försöka få ut näringsdrycker på recept, för det funkar inte ekonomiskt med 20:-/ styck, och dricka 3 om dan.

Och, eftersom jag behöver näringsdryckerna, enligt info-foldern om operationen, så borde jag kunna få dom på recept, tycker jag.

Jag har i många år varit av den bestämdaste uppfattning att om jag skulle stå inför faktum att jag hade en begränsad tid kvar i livet... då skulle jag, så länge jag mår tillräckligt bra för det, göra allt det som jag inte vågat (men gärna vill) göra.
Jag skulle t.ex ta den där flygresan till Island och hälsa på min bästa väninna.

Jag skulle besöka Gotland en gång till i livet.

Jag skulle ta tillvara på och umgås med min alldeles egen och så innerligt älskade häst, Óskadis.

...och flera andra saker...

Men, nu... när jag står inför en så skrämmande operation att jag faktiskt tror att jag kommer att dö (och blir överraskad om jag inte gör det)...

Och, när jag nu är så sjuk att jag magrar värre än nånsin...

Och, det finns ett datum för då operationen är satt till... som jag befarar att inte överleva...

Då har jag ett datum för när det KAN vara slut på mitt gästspel - för den här gången...

Men, vad gör jag då?

Jag blir handlingsförlamad!

Jag bara väntar...
I "slow motion" går jag i samma spår som innan... ingenting annat... och bara väntar på "smällen" - eller på då ljuset släcks...

Jag hade tänkt städa och göra fint här hemma, för att ha fint då jag kommer hem från sjukhuset.
Inget har hänt på den fronten än.
Jag hade tänkt laga minst 40 portioner med hemlagad och snäll (och god) mat, så att det ska finnas då jag kommer hem, så inte sambon ska behöva stå och laga mat, utöver sitt o mitt jobb...
Ingen portion är lagd i frysen än. För, vi äter upp vartefter.

Senast idag fick jag höra, igen, att jag blivit jättesmal.

Jag vet inte varför jag magrar så.
Kortisonet gör normalt att man blir som en "boll" i ansiktet. Jag ser "utmärglad" ut.

Och, man känner "varenda" ben genom alla lager av kläder.

Dom som såg mej i tonåren skulle kanske t.o.m tycka att jag var ännu smalare nu än jag var då.

Och då... stack höftbenen ut så mycket att det gjorde ont att ligga på magen.

Det klarar jag mej ifrån nu... eftersom magen är svullen...

Imorgon ska jag försöka att ta tag i min krage...