Enligt vad jag såg i en av alla superbra julkalendrar - Trolltider - så är det så man stickar en vätteluva:
En synlig, En osynlig, En synlig, En osynlig... osv... Varannan maska synlig, varannan maska osynlig...

Så kan vätten vrida luvan ett kvarts varv, och bli osynlig.

Fast på tävlingen den 22 november vill vi INTE att nån i laget ska vara osynlig, förståss.

Dom ska ju vinna!!!

Och, luvan ska bidra till poäng för utklädnad! (*hoppas jag*)

Elvis' matte kom igår till mej och frågade om jag kunde skapa en luva till henne, som hon ska ha på den tävling som går av stapeln 22 november.

Dom ska vara 4-5 pers i ett lag och vara utklädda.

Och, visst ville jag göra det! Utan tvekan svarade jag JAVISST!

Och, nu är jag igång.

Men, enkelt blir det inte.

Luvan ska sitta på en ridhjälm, och blir då alltså väldigt mycket större än om den skulle sitta direkt på ett huvud. Bara att komma på antal maskor för den storleken skapade ett par gråa hår på mitt huvud.   

Nu återstår att få till själva modellen.

Jag stickar på frihand, då de ev. beskrivningar jag hittat aningen är på utrikiska eller inte stämmer storleksmässigt, och jag då måste räkna om osv.

Så, detta är verkligen en utmaning!

En ROLIG sådan!

Och, jag hoppas resultatet blir så bra att den bidrar till poäng på tävlingen!   

(bild kommer senare)

Har nu jobbat ett tag på detta, och har inte riktigt bestämt mej för vad det ska bli av det. Men, nu tror jag att jag ska låta det få bli en sån där lång tubhalsduk, som man kan ha dubbel.
Men, då återstår frågan om hur lång den ska göras, för att bli bra...

Så, har Du nån idé om hur långt det ska vara innan jag avmaskar, och betraktar den som klar att sy ihop?

Koftan blev lite "bråkig" då det var lite för många alternativ i beskrivningen för mej just nu... så, jag gick emellan med ett par sockor, för att andas och ta nya tag med koftan sen.

Men det ska bli till ett barn. Troligen ett i 4-5-årsåldern.

Jag blev så inspirerad av Elisabeth, och hennes koftor. Så, jag tog det gladaste garnet jag kunde hitta och startade en kofta till ett barn (eller ett barnbarn   )

För, glad... det behöver jag hjälp att vara dessa dagar, som är kantade av mobbing och självförakt (i förstärkning till det förakt som redan gror)

Har nu gjort bakstycket, och är inne på första framstycket.

ICA Maxi har ÄNTLIGEN fått in nya färger i Big Verona!!!   

Jag kunde ju förståss inte låta bli att ta med ETT nystan hem - trots att jag idag varit med dottern till garnboden (jag var med i telefonen) då hon köpte utgående MK Carolina garn för min räkning.

8:-/nystan... gick ju bara inte att låta bli!   

Och, även fast det nu gått en tid - och inlägg inte kommit ännu - så känner jag dessa dagar att det är dags att skriva lite om dagen, och mina känslor om den.

Den här bloggen skrivs ju, trots allt, utifån mina känslor (inte direkt någon annans).   

Det har aldrig varit en självklarhet för mej att räknas in, ingå, höra till osv. Så, då inbjudan kom så blev jag så glad, och kände mej utvald och accepterad. Jag kände mej priviligierad.

Priviligierad över att få vara en av dom som ingår, och som får vara med.

Jag ville göra något personligt. Och, inom kort började ett smycke ta form i huvudet.

Så, jag testade lite för att se om det var möjligt att få till det... och sen hörde jag mej för om detta var ok.

Jag la till lite blått med. Och, visst var det välkommet. Det var t.o.m uppskattat.

Vad jag talar om är dotterns bröllop!

Och, det armband som jag skapade till henne.

Jag satte det sista på armbandet kvällen innan. Och, då det var klart så skapade jag deras gratulationskort.

ICA-kortet är här laddat med 1000:-.
Det kändes som en helt OK summa för en bröllopspresent. Det är ju inte varje dag som dottern gifter sej.
Och, då vi haft det så skralt ekonomiskt under hennes uppväxt, och inte kunnat ge henne ens hälften av allt det vi velat kunna ge henne, så... den summan kändes helt rätt.

Fick lite senare veta att det mesta av pengarna på kortet gått till mat. Och, även dessa:
 

Det är jättebra!

För, då kunde lite av deras andra pengar istället läggas på resan till Visby t.ex.   

Kyrkan där vigseln ägde rum hade vi besökt tidigare, då dottersonen döptes. Och, både på det dopet och även detta bröllop så tände jag och sambon varsitt ljus - för våra mammor.

Då vi kom till kyrkan så var jag lite nervös. Jag ville ju att hon skulle bära armbandet under vigseln. Och, dom hade inte kommit till kyrkan ännu. Dom var och blev fotograferade innan.

När dom sen kom (sist av alla) så gömde sej bruden för alla vittnena, och jag smet fram till dörren där jon tryckte... jag sa hej och småpratade lite. Lugnade henne med att ingen av de andra kunde riktigt se henne. Satte på henne armbandet. Och, skylde henne så hon kunde ta sej in genom dörren utan att ses av övriga gäster. Allt detta utan att riktigt titta på henne.

Jag är så glad för att jag fick vara med och bevittna och sedan fira detta bröllop.

Dom var tillsammans redan som tonåringar. Och, cykeln på bröllopstårtan var tänkt att symbolisera den mopedtur som dom gjorde i sin "ungdoms dagar", som nära på kunde ha kostat både sveda och värk.

Då dom sen kom ut så hade dottern tipsat mej om att vi, istället för ris, kunde kasta strössel. Eftersom ris kan attrahera fåglar, som kan dö av att äta för stora mängder av det... och strössel smälter i regn och går ner i jorden.

Sagt och gjort, vi köpte en liten glasburk med hjärtformat strössel som vi hade med oss.

Vid dörren delade älsta dottersonen ut jättegulliga små såpbubbleflaskor till vittnen som gick u. Och, då brudparet kom ut så blåstes det såpbubblor över dom... och jag o sambon kastade våra strösselhjärtan.

Visst blev det en och annan förvånad reaktion från gruppen av såpbubbelblåsande gäster. Men, dottern berättade genast att det var hennes egen idé och förslag.

Och, det kände jag tacksamhet för.

Jag har inte varit på bröllop sedan min stora syster gifte sej i början av 80-talet.

Barnen gillade våra hjärtan!
Jag tror faktiskt att varenda ett plockades upp och antingen åts (det är ju socker/tårtdekoration) eller sparades för senare lekar.

Det landade ett rosa hjärta i håret på bruden. Och, det var jag snabb att fotografera.

Och, då vi - på mitt initiativ - ställde upp oss... 2 mammor och bruden mellan oss... för att fotograferas ihop (jag kände att det vore helt underbart om bruden kunde få ett foto på sina 2 mammor (som under hennes uppväxt inte precis varit bästisar) tillsammans med henne... i ett foto som andades massor av kärlek och glädje...

...så...avbröts fotandet ett litet ögonblick då dottern upptäckte att det landat ett hjärta även i en av blommorna i brudbuketten.

Fotot som knäpptes då blev en bild som jag verkligen älskar!   

Jag lägger inte ut den bilden, då jag inte fått OK av den "andra mamman" om att visa upp den.

Men, här hemma har bilden snart en mycket speciell plats!

Och, hela denna dag har i min minnesbank sorterats in i en mycket speciell avdelning!   

I höstas/vintras fick jag en hel del beställningar på raggsockor, som jag stickade. Och, jag trivdes så mycket att jag producerade flera par i veckan, och önskade nästan att vintern skulle bli lång (vårälskare som jag ju annars är).

Sen tog mammas död (på min födelsedag) "lite" knäcken på mej, och jag tappade taget fullständigt om raggsockor och en hel del annat, varpå sista beställningen blev liggande här.

Under sommaren har jag tänkt ta tag i dessa sockor. Men, det har varit alldeles för varmt för att ens hålla i ett par yllesockor.

Men, nu har jag kommit igång igen... även fast stickorna inte går varma lika intensivt nu som förra hösten. Och, jag har en dotter som sporrar, peppar och inspirerar. Och, som jag i min tur också sporrar, peppar och inspirerar. Vi gillar verkligen då vi delar med oss av erfarenheter och kunskaper.
Där har vi verkligen levande exempel på då delad glädje är dubbel glädje!

Och, både hon och jag har nu blivit väldigt poppis att följa.
Våra alster följs med stort intresse från flera håll. Och, det är bara roligt, och ännu mera inspirerande.
Även då det - tyvärr - också dykt upp lite illvilja, avundssjuka mm från en och annan stalker.
Det är ju dessvärre sånt som liksom följer med då man blir kändis eller populär, och det finns de som inte tål detta.

Men, men... smyckena jag började med i samband med dotterns bröllop på svärmors födelsedag - 20 maj 2014 - då hon på sin bröllopsdag fick mitt första... blir sakta flera. Och, jag har massor av idéer och designer som ligger och väntar på att få bli till. Så spännande!

Och, även flera andra alster kommer snart att få se dagens ljus.
En ledtråd... Det blir hästmotiv!

Det enda jag har att "klaga" över i allt detta är: Tiden räcker inte till för allt som jag vill göra!

Och, nu har strax dotterdotterns ena fot en socka, med.