Idag, för 1 år sedan, somnade Kasper in, efter en natt fylld av ångest och vånda.

Katten som veterinären inte trodde skulle bli 1 år, kämpade på och levde ett rikt liv (för en handikappad katt) i drygt 6 år.

Och, han är ännu saknad av oss.

(inlägget den dagen finns här)

Jobbet som han tog på sej - att hålla matte på fötterna, så hon inte sitter still för länge - har nu Chess tagit över.
Så, jag får fortfarande inte sitta still för länge.

Antingen knackar han och vill in i rummet eller så ringer han i klockan och vill ut. Och, jag får resa mej och gå varje gång.
Går jag inte genast så blir signalerna ihärdigare och mer intensiva.

Så, jag slipper inte.

Precis så var Kasper också.

Han knackade då han ville in.
Sista åren kunde han inte jama - något var fel i halsen på honom, och ibland kunde han inte svälja ordentligt. Men, på Albano hittade dom inget trots röntgen med kontrast, och allt. Så, det hängde nog ihop med hjärnskadan han fick då han var 1 av 5 ungar som insjuknade, och han var den enda att överleva - 5 dygn med hög feber.

Då han ville ut ur rummet så gick runt min stol och till dörren. Nästa tillsägelse samma runda. Men, för varje varv så KLAMPADE han högre och jag KÄNDE i hela rummet hur bestämd han var.

Kasper var en riktig kämpe!
Han gav aldrig upp!
Och, han accepterade inte att han inte kunde hoppa, eller använda bakbenen som andra katter.

Han utvecklade en egen stil.
Han höll balansen med svansen, som ett roder i golvet då han sprang mellan rummen här.

Och då han ville upp i sängen så reste han sej på bakbenen (sittande först och sen ställde han sej med svansen som stöd) och tog tag uppe i sängen med framtassarna. Och, så hävde han sej upp.

Han hade en riktigt musklad bringa, av dessa "armhävningar".

Jag glömmer aldrig min underbara KASPER!