Jag har i många år varit av den bestämdaste uppfattning att om jag skulle stå inför faktum att jag hade en begränsad tid kvar i livet... då skulle jag, så länge jag mår tillräckligt bra för det, göra allt det som jag inte vågat (men gärna vill) göra.
Jag skulle t.ex ta den där flygresan till Island och hälsa på min bästa väninna.

Jag skulle besöka Gotland en gång till i livet.

Jag skulle ta tillvara på och umgås med min alldeles egen och så innerligt älskade häst, Óskadis.

...och flera andra saker...

Men, nu... när jag står inför en så skrämmande operation att jag faktiskt tror att jag kommer att dö (och blir överraskad om jag inte gör det)...

Och, när jag nu är så sjuk att jag magrar värre än nånsin...

Och, det finns ett datum för då operationen är satt till... som jag befarar att inte överleva...

Då har jag ett datum för när det KAN vara slut på mitt gästspel - för den här gången...

Men, vad gör jag då?

Jag blir handlingsförlamad!

Jag bara väntar...
I "slow motion" går jag i samma spår som innan... ingenting annat... och bara väntar på "smällen" - eller på då ljuset släcks...

Jag hade tänkt städa och göra fint här hemma, för att ha fint då jag kommer hem från sjukhuset.
Inget har hänt på den fronten än.
Jag hade tänkt laga minst 40 portioner med hemlagad och snäll (och god) mat, så att det ska finnas då jag kommer hem, så inte sambon ska behöva stå och laga mat, utöver sitt o mitt jobb...
Ingen portion är lagd i frysen än. För, vi äter upp vartefter.

Senast idag fick jag höra, igen, att jag blivit jättesmal.

Jag vet inte varför jag magrar så.
Kortisonet gör normalt att man blir som en "boll" i ansiktet. Jag ser "utmärglad" ut.

Och, man känner "varenda" ben genom alla lager av kläder.

Dom som såg mej i tonåren skulle kanske t.o.m tycka att jag var ännu smalare nu än jag var då.

Och då... stack höftbenen ut så mycket att det gjorde ont att ligga på magen.

Det klarar jag mej ifrån nu... eftersom magen är svullen...

Imorgon ska jag försöka att ta tag i min krage...