Vad det än var som hände inne i min kropp igår, då det smällde till i högersidan, så är det värre idag. Dessutom har jag fåt en enorm muskelvärk på framsidan av låren. Båda två.

Detta resulterar i att jag har svårt att röra mej. Ungefär som för ca 1 år sedan, då jag tappade muskler under 2½ - 3 veckor i sjuksäng.

Jag hoppas verkligen att det inte behöver bli ännu värre innan det blir bättre.

*tycker inte synd om mej själv - men känner att detta är både smärtsamt och jobbigt*

Jag plockade av en bukett blommor, av de blommor som jag sådde i våras och som under sommaren vuxit här i den blomsterrabatt som jag gjort iordning till mammas minne.
Det blev några lejongap och ett par av några som jag inte kan namnet på.
De orangea mina vallmon som växer och frodas här, och verkligen lyser upp rabatten kunde jag inte ta några av, eftersom dom stänger igen sej då solen inte syns. Och, igår var det mulet och regnigt då vi åkte hemifrån.

Men, det blev en rätt fin bukett ändå.

Just innan vi kom fram, så slutade det att regna.

Vi ställde bilen utanför hemma hos lillasyster, och tillsammans gick vi 3 (jag, sambon o lillasyster) till graven. Jag gick in på blomsteraffären, på vägen förbi, och köpte med oss ett gravljus.

Vi 3 var först.

En liten stund senare kom storasyster och svåger.

Sen kom kvinnan från kyrkogårdsförvaltningen, med mamma (urnan).

Kvinnan lämnade oss ensamma en stund, och vi 5 hade en gemensam stund (på våra egna villkor).

Lillasyster filmade bl.a då storasyster och jag sänkte ner urnan i graven, sedan vi alla kände att det var dags.

Storasyster la de första spadtagen, över urnan. Och, sedan fick jag ta vid och begrava den helt.

Jag kände att det var precis vad jag behövde. Det kändes bra. Och, då urnan var täckt, och jag tänkte några tankar riktade till mamma, så kände jag inom mej hur jag blev varm, lugn och lättad (svårt att förklara).

Lillasyster mindes att mamma ofta brukade ta tillvara vackra löv på hösten, och ka därför ner ett stort höstlöv ovanpå jorden som täckte urnan.
Då jag uppmärksammades om detta så tog jag ett annat löv som låg precis vid graven och la ner. Och, ett par minuter senare såg jag ytterligare ett löv, som storasyster satte foten just intill. Jag sa till henne att ta lövet och lägga ner det, hon också. Även detta kändes mycket bra.

Vid ett tillfälle upptäckte storasyster att det gick en liten snigel över den sten som hon köpte och la på graven samma dag som mamma somnat in. Och, vi såg alla hur snigeln tog sej ner från stenen och styrde rakt på hålet. Den gick över kanten och trillade ner i hålet.

 
Jag såg att den försökte ett par gånger att ta sej upp, och sträckte mej därför ner och lyfte upp den.
I det ögonblicket var det någon muskel i min högra sida (utmed revbenen) som small till. Och, jag har sedan dess enormt ont.

Hur som...

Vi tände 2 gravljus (storasyster hade ett med också) och storasyster planterade en medhavd växt.

Jag satte mammas blommor i vas vid gravstenen.

Först att lämna var min sambo. Han frös, och gick i förväg tillbaka hem till lillasyster.

Storasyster och svåger lämnade sedan. Och jag och lillasyster fick en ensam stund, innan även vi... lite motsträvigt... lämnade graven.

Nu är dom 5 personer i familjegraven:
Mammas farföräldrar
Mammas föräldrar
Mamma

Och, någon mer än vi 5 levande var närvarande,,, och fastnade på bild.

Senare på kvällen tände jag ett ljus för mamma, som stod och brann hela natten, i hennes blomsterrabatt, här hemma.

Vad ska närmast anhöriga göra då deras syster formligen skriker på hjälp och samtidigt vägrar ta emot något uns av detta, men samtidigt kastar anklagelser om att det är systrarnas fel om hon tar livet av sej?

Vem mår sämst i detta?

Här kommer bakgrunden till mina funderingar... och trots att dessa personer är människor som jag känner så står jag utanför och ser in, genom den av dessa som står mej närmast.
Alla namn är fingerade!

Eva har på nätet träffat kärleken. Detta var för ca 1 månad sedan.
Han har en sida på facebook, som i stort sett "alla andra", där hans namn inte är detsamma som Eva uppger till sin syster Emma att han heter.

Emma anar oråd, och reagerar på att killen har 87 vänner, alla tjejer... han uppger att han bor i Paris, att han är från New York... att han studerat i Kalmar och Helsingborg, samt att han arbetar i London.

Eva har ännu inte träffat killen face to face, men uppger till Emma att dom är ett par.

Eva berättar för Emma att hon ska åka hem till killen, som enligt Eva bor med sin syster i Västerås.

Emma blir orolig för Eva, och försöker att få henne att inte träffa killen i någons hem första gången, utan hellre på en neutral plats och gärna i Evas egen hemstad.
Emma lägger fram grunderna för sina misstankar om att detta inte är helt OK. Att killen inte är det han utger sej för att vara, Eva blir upprörd, och hotar Emma att hon tänker bryta kontakten om hon inte slutar försöka tala henne ur detta.

Eva skriver i en status på facebook och häver ur sej sin frustration över dom som inte tillåter henne att få bli älskad och få ha en pojkvän... Emma ringer till Eva, för att försöka förklara att hon är rädd om sin syster.
Eva trycker bort Emmas uppringningsförsök ett stort antal gånger, och sms'ar slutligen och ber om ursäkt för att hon är hennes syster. En stund senare skickar Eva en bild föreställande ett vattenglas, några tabletter och en burk, på ett bord, och orden att hon nu tänker ta sömntabletter och avsluta sitt liv.

Emma ringer 112 och ber polisen om hjälp, då dom bor alltför många mil ifrån varandra för att Emma ska hinna dit per bil.

Sedan hör inte Emma något mera förrän dagen därpå, då hon hör efter med Fia om hon hört av Eva.
Fia har inte hört av Eva alls... Men, återkommer sedan till Emma, då hon tagit kontakt med Eva för att höra sej för om hur det är med henne.

Det framkommer att polisen mycket riktigt sent på kvällen åkt hem till Eva. Dom hade tagit med henne till psykakuten.
Hon hade lämnat psyk vid 3:30 på morgonen.

Eva hade uppgivit för Fia att hon inte tagit några sömntabletter, för att hon inte vågat. Men, hon ville också klargöra att om dom fortsatte att motsätta sej hennes förhållande med killen som hon ännu inte träffat på riktigt, så kommer hon att ta sömntabletterna. Och, hon ville att systrarna skulle förstå att det då är på deras ansvar som detta sker.

Detta är saken...

Nu till den stora och svåra frågan: Hur agerar man i detta?

Eva mår helt klart mycket dåligt!
Hon söker med ljus och lykta efter att få bli älskad.
Men, hon förstår inte att det är just kärlek då hennes syster, Emma, blir oroad och vill att Eva ska vara försiktig.
Eva ser inte de "varningssignaler" som Emma ser om killen.

Så, den stora frågan är nog...
Vad ska Emma göra?

I fredags kväll blev jag illamående ett par timmar efter att jag tagit de 2 tabletterna, och satt i genom hela natten. Likaså lördagkvällen och natten.

På söndagkvällen blev illamåendet så kraftigt att jag nästan kräktes ett par gånger, under kvällsfodringsrundan och natten.

Pratade med syster A på IBD-mottagningen på måndagen, och uppmanades att fortsätta på 2 tabletter 1 vecka till (istället för att gå upp på 3 tabletter), och så "får vi se hur illamåendet blir".

Vågade inte ta 2 tabletter, utan tog bara 1. Illamåendet uteblev.

Jag tog 1 tablett även tisdag kväll. Inget illamående.

Onsdag kväll blev det ingen mat alls (hann inte äta) och då blev det inte några tabletter alls (då dom ska tas med mat).

Igår (torsdag) kväll vågade jag mej på att ta 2 tabletter, efter att jag ätit en lagom stor portion lasagne.

2½ timme senare blev jag så illamående att jag nära på kräktes.

Ca 1 timme senare och under ytteligare ca 2 timmar blev det värre än jag ville gå med på, då jag kräktes 3 gånger under loppet av ca 2 timmar.

Resten av natten var extremt orolig.

Vågade inte äta eller dricka under fredagen, förrän vid 15-tiden, då jag fick i mej knappt 1 dl proviva, efter att jag varit ut, på darriga ben, och mockat 7 boxar.

Syster S från IBD-mottagningen ringde, då jag ringt dom på morgonen. Jag berättade om vad som hänt, och hon sa till mej att inte ta något mer av den nya medicinen, och att jag som planerat ska lämna blodprover på måndag morgon.

Nån timme senare tog jag 1 macka och 1 kopp te... och sov sen nån timme på det.

Vid 20-tiden åt jag en liten portion bruna bönor och bacon.

Nu hoppas jag att slippa mera illamåenden.
Och, att det ska bli bra - igen - av att bara stå på full dos kortison (entocort) och Pentasa.

Vilken jättefin överraskning jag hittade i min brevlåda igår:

Jag blev (och är) verkligen jätteglad! Tack!   

Nu ska jag fundera på vad det ska bli av detta garn.
Jag har redan idéer... om: pannband, mössa, barnkofta, sockor...

Så, vi får se vad det blir!

Idag var det den månatliga kursdagen här på gården. Som vanligt (tyvärr) så tvingades jag ta in ersättare för mej, då min hälsa ännu haltar. Men, hon som fick rida istället för mej blev så glad, så glad för chansen.
Och, både hon och hennes häst fick ut en hel massa av detta.

Medan jag satt och filmade Óskadís' dotter, Dísa, och hennes matte så kom något annat och pockade på min uppmärksamhet. En cowboy... ridandes... på en Tandborste!

Många med mej undrade vad detta var!!!

Det visade sej att det var in inspelning för Bolibompa på SVT.

Så... nu måste jag börja spana in Bolibompa, för att se hur det blev!

Blev lite irriterad idag då dom tvingar oss att åka till en väl gömd skola och rösta istället för till vallokalen vi blev ålagda förra valet. Den lokalen låg i grannkommunen (vi bor precis på kommungränsen) och den här gången ville vår bostadskommun ha våra röster i kummunalvalet.

Jag lämnade min röst i 4 kuvert:
Riksdag
Kommunal
Landsting
Folkomröstningen om ja eller nej till Väsby sjöstad

Jag hade gärna velat lägga en röst på Sollentunapartiet - som inte vill ha någon bebyggelse vid Väsjön osv.
Men, tyvärr... Det gick inte, då vi ålades att rösta i Upplands Väsbys kommunalval.

Du får självlista ut vad jag lade i mina 4kuvert!