Jag har väl alltid varit en person som automatiskt tagit parti för den som är i underläge. Jag har alltid varit en person som värnat om rättvisa - även då jag själv alltför sällan inte fått så mycket själv av den varan.

Mobbing är något jag avskyr - både då det drabbar mej själv (vilket det gjort under alltför stor del av mitt liv) och då det drabbar andra människor. Oftast står jag maktlös och kan bara stötta den som är utsatt, på bästa sätt jag förmår, fast jag helst skulle vilja ta tag i den som mobbar och få den att fatta hur fel den beter sej.

Under en tid nu har jag återigen varit åskådare, på avstånd, till då en person som står mej mycket nära blir verbalt och känslomässigt misshandlad och näst intill tillintetgjord.

Detta har skett ett flertal gånger under de senaste 30+ åren, och det får hända igen och igen, för att människan får nya chanser.

Nya chanser till att göra rätt. Nya chanser till att finnas där.

Men, varje ny chans missbrukas, och resulterar i nya tårar, ny uppgivenhet, ny själslig och känslomässig smärta, nya blödande sår i magen både bildligt och bokstavligt talat.

Nu har det alltså hänt igen...

Det har kastats omkring med känslor, anklagats och fördömts, för att slutligen hotats om total avskärmning och sedan anklagelser om händelser som inte skett... och total tystnad. Totalt mörker.
Bortvald - igen.

Hade det rört sej om en kattunge... så hade den med största säkerhet bott här nu.

Nu rör det sej om en vuxen människa - som redan innan 1 års ålder flyttade in i mitt hjärta.

Det gör ont att bli ratad. Det gör ont att få veta att man inget är värd.

Det vet jag av egen erfarenhet.

Så... nu ser vi framåt. Låter den som låste dörren stå sitt kast.

Och, jag vet inte för hur många gånger i ordningen, slickar vi såren ihop...
Och, jag får ytterligare en anledning att se mej som Bonus... då endast 9 månader av fysisk börda hindrar från att jag är Mamma.

*suckar lite uppgivet* och *undrar varför vissa aldrig ändrar sej till det bättre*