...då jag läste Lina Baldenäs krönika idag!

Första gången som jag såg henne var bara ett par månader sedan, då hon var med i SVT's Debatt, och berättade om hur hon har fått kämpa för att få den vård som hon behöver.

Det berörde mej redan då eftersom jag senaste året haft Cancern så nära, sedan min mamma fick sin diagnos om Malignt Melanom (hudcancer).

Då satt Lina i TV-studion i Göteborg, med sin man vid sin sida, och berättade för politiker och sjukvårdsledning hur illa ställt det är med sjukvården, då patienter själva måste söka runt hela landet, och utanför, efter den vård som dom behöver.

Idag skriver hon sina krönikor från sin sjuksäng, på den palliativa vårdavdelningen som hon nu är inlagd på.

Hon beskriver hur hon mår, och hur hon känner. Vad hon upplever...

Och... jag blev så ledsen idag, då jag läste ord som kunnat vara min mammas.

Min mamma berättade inte hur hon egentligen mådde. Ibland "läckte" hon ut att hon var ledsen, rädd och orolig. Och, sista kvällen - då sjukvårdspersonalen på Sös sagt att hon skulle skickas hem "i övermorgon bitti" - så sa hon att hon kände att hon skulle dö... att hon inte skulle klara sej till min födelsedag... och, att hon hade ont i vänstra sidan "i midjan".

Lina har Malignt Melanom.
Min mamma hade Malignt Melanom.

Jag har inte kommit över det trauma som det sätt som min mammas situation hanterades...

Kommer nog aldrig att komma över det, "av mej själv". Jag känner starkare och starkare för varje dag som går att jag behöver få prata med dom som vet hur det verkligen förhöll sej... och som kanske kan förklara för mej hur det kunde bli som det blev.

(Jag tänker nu på hur dom kunde "behandla" min mamma så... (i mina ögon ILLA)... bl.a på Sös... och genom Färdtjänsten, som parkerade henne nere i porten och lät henne själv hasa sej upp och ner för trappor (hon bodde 2 trappor upp), då bilen inte var utrustad med trappklättrare (varför tillkallade inte chauffören... eller redan sjukpersonalen... en trappklättrare?)
Och... VARFÖR tog det typ 9 timmar på akuten, då ASIH skickade efter ambulans och sände in henne till Sös... tydligen utan info om varför... och VARFÖR hette det att hon var på fel avdelning för sina symtom, och att det inte fanns plats för henne... och därför skulle hon (enligt beslut 8 januari) skickas hem 10 januari... Och, VARFÖR informerades vi inte om att hon faktiskt inte skulle klara natten den 8 januari...

Jag har så många frågor... och jag känner att jag bara blir mer och mer ilsken mot sjukvården... och speciellt hela Sös får nu ta mitt agg... (fast jag gillade sjuksyster Nina och hennes kollega som jag träffade första gången jag besökte mamma på Sös - men det är också det enda jag ser positivt på).

Jag vill inte känna så. Men, jag behöver nog få hjälp att räta ut alla frågetecken.

VARFÖR skulle min älskade Mamma behöva dö ensam - då vi lurades av sjukvårdspersonalen att tro att hon var frisk nog att åka hem den 10 januari.... då hon i själva verket dog nån gång före 8 på morgonen den 9 januari???
Inte ens personalen vet hur dags!!! För INGEN var med henne!!!

Allt detta vaknade till liv igen inom mej idag, då jag läste Linas krönika.

Jag blir så ledsen också för hennes skull.

För hennes barns skull. För hennes mans skull.

!!! F U C K * C A N C E R !!!

Jag kopplade upp mej i februari 1997. Skapade min första blogg inom ett par månader från dess.
Kodade själv i HTML och det hette inte blogg då... Men, det var samma upplägg som bloggarna har nu.

Jag var på Aftonbladets chat, Entrén. Jag hade ICQ, och senare MSN.
Jag mailade med några få.
Jag hade konto på faces, Anstalten, Lunarstorm, Wilda Webben och senare Facebook (tidigt 90-tal).

Jag upptäckte redan innan millenieskiftet det som killen säger i den här videon.

Så, jag instämmer med allt han säger!

Och, hade det varit jag i videon... så hade det börjat:

"I have 351 friends... Yet I'm lonely!"

Wake up!
Look up!