I adis abeba i Etiopien... har dom inga trafikljus... och både bilister och gångtrafikanter lever nog på hoppet om att överleva i de stora korsningarna.

Skickligt att ingen krockade eller blev påkörd... under den här videon... i alla fall.

Minns inte nu när jag fick första symtomen på förkylningen. Det var säkert nån månad sedan nu.

Ett tag hade jag jättesvårt att andas, för allt slem i luftrören.

I ca 2 veckor nu har jag haft ont i vänstra sidan av överkroppen. Först i armhålan och nedanför, på både fram- och baksidan.

Från ca i förrgår sitter värken "bara" nedtill, typ innanför revbenen. Och, det har rätt länge nu gjort ont att ligga och sova på den sidan.

Men, idag är det sämre.

Under hela förkylningsperioden har jag känt mej småfebrig till o från.

Jag hostar inte längre.

Men, jag är hes... sedan ca 2 veckor tillbaka. Väldigt ansträngt och jobbigt att prata, både i rösten och i luftrören i övrigt.

Och, så har nu värken i vänstra sidan, typ "innanför revbenen" blivit kraftigare.

Jag har förstått - genom de många besöken vi gjort på akuten med sambon - senare tiden, att akuten inte är så stor idé att åka till.

Och, nån husläkare har jag inte.

Får hoppas att vårdcentralen har öppet imorgon, och att dom anser att jag är viktig (sambon uppmanades ju att "avvakta ett par dagar"... och skickades sedan till hjärtkoll, då han sökte igen efter att han talat med sin privata sjuksköterska på danderyd (som han fått tack vare alla hans besök på akuten).

Det börjar nämligen kännas rätt svårt att leva med detta.

Och, då min farfar dog i lunginflammation... och då jag genom min mammas bortgång fick tillbaka min rädsla för sjukvården... så känns det rätt hopplöst.

Jag har tänkt att det bara är muskulärt... och värken under armen (i armhålan) har ju försvunnit. Men, den värken som finns kvar tilltar ju och blir värre. Och, det är ju inte bra.