Har varit ute 3 gånger idag, och försökt gå på promenad... inte kommit längre än till bilen... Men, inte mindre än 3 maskiner tvätt har jag hängt ute, utöver promenadförsöken... och, diskat har jag gjort, samt faktiskt städat lite i rummet.
Kände mej så inspirerad att jag, då sambon var hem och fikade gick igenom en handlingslista med honom, och sa att jag ville försöka följa med till affären.

Sambon gick efter fikat ut och skulle ta in hästarna... och jag städade lite till, och försökte få plats inne för växterna som inte kan övervintra ute.

En stund senare kommer sambon hem och undrar hur jag mår.
Jag svarar att jag tror att jag kan följa med och handla om vi tar en kort runda i affären.

Då berättar han: Han behöver åka in till akuten!

Han berättar att han redan innan han kom hem för att fika fått smärtor i bröstet, och fått rådet att ringa 112... Att han då han fikade mådde lite bättre, men att det blev värre igen då han var ute o tog in hästar - som han f.ö fick en hel del hjälp med (vilket jag här vill uttrycka mitt varmaste TACK för!).

Jag packade genast ihop mej, fixade pengar (var lyxigt det låter: "fixa pengar") och så åkte vi till Danderyds sjukhus.

Sambon skojade friskt med sköterskan i inskrivningen, och sen fick vi gå vidare - och följa röd linje - ända bort till hjärtavdelningen.

Då vi kom fram dit fick han genast en brits och kopplades upp på EKG. Dom tog 2 EKG för att vara säkra, då den första blev störd av något. Dom mätte blodtrycket, pulsen, syresättningen av blodet osv och dom tog 3 rör blod.

Vid 20-tiden kom en manlig sköterska och körde iväg sambon (och mej) till ett litet bås på medicin. För, då skulle tydligen hjärtavdelningen stänga.

På medicin fick han ligga uppkopplad likadant som på hjärtavdelningen, medan vi väntade på provsvaren. Och, medan vi väntade på läkaren.

Under tiden hade sambon några tillfällen då det smärtade i bröstet, men i det stora hela mådde han i övrigt bra.

Han lekte med maskinen, och tvingade den att larma då mätningen av antal andetag i minuten gick ner till 5... för att han höll andan.

Så, det var inget fel på hans humor och lekfullhet.

Då läkaren sen kom fick vi beskedet att EKG't var fint och normalt. Att alla prover så långt visade på helt normalt... men... att dom ville behålla honom för observation över natten.

Efter en hel del diskussioner, samt att läkaren pratade med en äldre kollega, så fick sambon högst motvilligt tillstånd att åka hem - på egen risk. Och, med löfte att genast komma in igen om han blev sämre igen.

F.ö har han nu remitterats till hjärtkliniken på Danderyd, och kommer att kallas dit, för en uppföljande utredning.

Han ska på arbetsprov och en hel del annat för att kolla upp hjärtat ordentligt.

Och, han är nu sjukskriven åtminstone några dagar, för att vila.

Väl hemma igen gick jag med och kvällsfodrade.

Jag gick in och hälsade på Oskadis - som inte hade tid att äta. Hon ville kramas! *åh, vad det värmde i mitt hjärta*

Jag klappade om alla hästarna, vartefter dom fick sin kvällsmat. Och, nu är jag beredd på att ev. åka tillbaka till Danderyd inatt eller imorgon på dan, om sambon får tillbaka symtomen.

Imorgon planerar jag att ta hela dan på mej att försöka att ensam sköta mitt arbete - och jag hoppas på överseende om det tar tid, eller inte blir exakt så hög kvalité som jag annars med stolthet står för.

Jag och sambon tackar alla för alla goda tankar! Det värmer!

...hur min älskade "svärmor" gjorde den där underbart goda kycklinggrytan.

Alltid då man åt hemma hos henne så blev man så mätt att man knappt kunde röra sej på nån timme. Och, varenda gång, under måltidens gång utbrast man "Åh, vad gott!" och "Hur har du gjort detta?"

Och, hon myste leende i mjugg och sa ingenting.

Hon älskade att laga mat, och att ha matgäster. Hon var som allra gladast då alla fat och karotter var tomma då vi ätit klart.

Och, som om detta inte varit "nog"... Då jag brakade in i väggen och blev isolerad hemma i flera år så kom hon hem till oss och lagade mat åt oss (och åt med oss, förståss), och hon lagade mat hemma som hon skickade med sambon hem till oss.

Vi älskade hennes mat! Och, vi älskade henne!

En kvinna med ett så stort och varmt hjärta!   

Hon saknas oss fortfarande lika mycket som då hon lämnade sin kropp 1998.

Kvar i frysen fanns ett par portioner av hennes kycklinggryta.

Den åt vi med mycket blandade känslor.

Och, idag (igen) önskar jag så att man haft en chans att komma på hur hon gjorde den.

Jag vet att några av barnbarnen ("våra tjejer") minns grytan, och tyckte om den.

Men, dom var ju så unga... så, jag vet inte om vi gemensamt kan komma på gåtan.

...har jag varit ute en liten sväng idag på förmiddagen.   

Jag saknar så Min Häst... Mitt jobb... Mina Vänner i stallet...

Jag känner mej lite mer än isolerad och "bortglömd" här, och vill så gärna komma tillbaka till den gemenskapen och det sociala liv som finns där ute på gården.

Jag längtar tills jag kan få sitta på Óskadís' rygg igen. Och, jag hoppas att jag ska lyckas ta mej till stallet och krama henne. Borsta lite... och påminna henne om att jag är hennes matte, och att jag inte glömt bort henne.

Tog på mej skor och gick ut i solen... Kom ett par steg utanför grinden, då benen började protestera, och ville inte bära mej längre. Vilken tur att vi har en bänk vid sidan av trappan, på halva vägen, där jag kunde ta stöd.

Väl uppe på vår parkering vågade jag inte gå längre. Jag vill ju inte bli fast nånstans på halva vägen, liksom.

Så, jag fick nöja mej med att se stallet på avstånd:

Sambon var där uppe och mockade åt mej, samt städade efter hovslagaren och tog ut de två hästarna som blivit skodda (mitt jobb, som han är en ängel och fixar åt mej nu, när jag är sjuk).

Jag tvingade mej till att gå omkring lite och kolla på vad som hänt utanför huset sen jag var ute senast. Jag måste ju öva mina benmuskler, om dom ska kunna lyda mej igen...

Passade då på att fota lite också. Vill ju ha lite minnen och "bevis" för att jag faktiskt varit ute.   

Dom här växterna vill jag gräva upp, sätta i kruka och ta in över vintern.
För, dom klarar väl inte vintern ute, va?
 

Det här är ca dubbelt så långt som jag klarade av att gå innan benen började bråka med mej.

Tomaterna sjunger på sista versen.

Det har frusit till is i regnmätaren inatt.

Min alldeles egna ek (som flyttat hit från sommarstugan på Väddö, som pyttelitet skott för några år sedan) har vuxit på sej rejält sen jag såg den senast.

Efter att jag varit ute en stund (det blev väl en kvart i alla fall) så gick jag in, plockade ur tvätten ur maskinen och gick ut o hängde tvätten.
Sen gick jag in och laddade ny maskin (det gäller att tvätta på nu, innan vintern kommer och sätter käppar i hjulen på den punkten).

Efter detta tog jag itu med disken ifrån igår.

Sen... värkte ryggen nåt infernaliskt... och jag satte mej med stickningen en stund.

Känns som att jag ska ta och göra ett nytt försök till promenad om en stund. *kämpar*