...med några riktiga ljusglimtar... blev det idag.

Sambon skulle börja lite senare idag, eftersom han jobbade över då vi var och hämtade hö i förra veckan. Så, vi bestämde oss för att åka och handla innan dess.

Vi hade 10% storköpsrabatt att utnyttja på ICA Maxi, så vi passade på att köpa plantjord (till växterna vi fick i söndags) och storhandla lite mat.

Kruxet var "bara" att jag precis innan vi skulle gå in på maxi fick känning på en panikattack som var i antågande. Och, hela tiden inne på Maxi var jag vinglig och extremt yr.

Vi plockade åt oss ett USB-minne som blev 10% billigare med storköpsrabatten, också.

I självscanningskassan orkade jag inte stå o vänta, utan gick sakta på vingliga ben mot utgången, medan sambon betalade och fick USB-minnet avlarmat.

Då vi plockat in varorna i bilen gick jag tillbaka med kundvagnen... Väl hemma upptäckte vi att USB-minnet inte var med hem. Sambon hade lagt det under plastbrickan på vagnen (där man sätter barn) och jag hade inte sett det.

Jag blev ledsen... mest pga att jag inte fungerar då jag mår dåligt. Att jag inte klarat av att ta hand om det hela.

Vi åkte tillbaka, och hoppades att ingen tagit vagnen ännu... men, den turen hade vi ju inte, förståss.
Någon hade funnit ett USB-minne och säkert blivit glad över det.

För oss var det borta. Och, jag bestämde att det blev det sista i USB-minnesväg jag inhandlar. *så det så*

Väl hemma igen gick jobbet i slow motion idag. Matt och andfådd mest hela dan.

Järntankningen känns inte av som någonting uppiggande än.

Efter att jag i ca 2 timmar tagit in 8 hästar (så sakta gick jag ... på "högfart"...) så åkte vi till Hööks för att handla vinterskor åt mej. Yhlva och Linus följde med också.
Det blev ett par svarta sköna vinterkängor, ett halsband till Loke och / eller Akela (hade redan ett men behöver ett till varje hund, ju) och ett pannband till Oskadis, också.

Sen gick färden till CityGross där 3 spånbalar inhandlades, så jag klarar mej med boxen för Oskadis i september.

Utflykten var glad och skrattig, som den brukar bli då Yhlva är med.

Hittade en liten, liten blåklocka i hagen då jag hämtade Fursti.

Så kort, så kort... Men, blommar gör den!

"Skam den som ger sej"!!! 

Jag har en fin vän på facebook sedan många år tillbaka, som jag köpte en hel del garner ifrån i veckan. Och, först av allt måste jag verkligen sätta TVÅ TUMMAR UPP      för leveransen av dessa.
  Paketet postades samma dag som pengarna fanns på hennes konto - vilket var samma dag som dom lämnade mitt konto - så   till bankerna med.   .

  Paketet anlände till mej mindre än ett dygn efter att det lämnats in på posten.

Och, sen satte jag virknålen i ett av de klarröda nystanen, förståss.

Jag siktar på att detta ska bli en varm och go sjal då den blir klar.

Extra tjock blir den genom de "krokodilfjäll" som den består av.

Färgen blev inte riktigt rätt återgiven på fotot.
Men, jag har en känsla av att denna kreation kommer att synas fler gånger. Kanske rent utav i en videoblogg snart. :)
För, det kommer snart ut en "Hur gör man"-video om hur man får till detta mönster.   

För 2 år sedan var jag med och grattade, genom att jag - och många flera - skickade hälsningar först till en tjej som höll i det hela... som sedan satte ihop alla hälsningar (som var foton, text, dikter, brev, teckningar osv) till en bok... boken trycktes upp i 2 upplagor. Båda skickades till honom. Den ena via agenten i London, den andra via Peter Jackson's företag i Wellington - eftersom vi inte visste exakt var han skulle vara den 22 augusti. Det visade sej sen att han var i Wellington. Och - som han sa - försökte sova sej igenom födelsedagen... Men, grattades av alla från all världens hörn, och på plats i Wellington.

I år är jag med igen.
Den här gången gick det på en linje jag varit inne på ett bra tag: Låt honom få se alla i ögonen! ;)

Jag hade tänkt att fotot skulle vara utomhus och inkludera en gammal underbar ek och min alldeles egna häst.
Men, det klaffade inte så bra. Så, då fick det bli ett foto inne, i dåligt ljus... och med datorns webkamera till hjälp.

Jag kommer att - precis som tidigare - samla ihop och spara födelsedagshälsningar på Richard Armitage to the stars (om du vill se mer av såna).   

Här är videon som alla inskickade fototn resulterade i:

Pga att jag har Crohn får jag ca 1 gång per år lämna in blod- och avföringsprover för att det ska hållas koll på mej.
Senaste provtagningen visade på att mitt järnvärde var lågt. Det har jag känt av, med trötthet och så.
Och, därför skulle jag idag komma till mottagningen och få järn i dropp.
Detta för att tarmen inte tar upp allt som den ska då den är inflammerad. Och, för at det går snabbare att få upp nivån genom dropp, och för att tabletter ofta förvärrar magen.

Jag fick veta idag att det tar ca 4 veckor från att jag fått järnet till dess att dom med nya blodprover kan se om värdet är i nivå med där det ska vara. Om inte, så får jag komma och få lite mera.

Eftersom jag har min oro och rädsla för allt som kan vara obehagligt så var jag naturligtvis orolig även inför detta. Det är ju inte helt omöjligt med biverkningar, även om det är ovanligt.

På väg till mottagningen gick vi igenom korridorer som påminde om kulvertarna under Huddinge sjukhus som jag lekte i som tonåring. De gav mej känslan av "skyddsrum", också.

Väl på mottagningen blev jag väldigt väl omhändertagen. Dom är toppen på Danderyd!

Och, helt utan biverkningar / reaktioner blev det inte.
Ca 5 minuter in på behandlingen blev jag torr i munnen, fick en slemkänsla i halsen och en svag kvävningskänsla samtidigt som det hettade i bröstkorgen och jag började svettas ymnigt.

Sköterskan stängde av droppet, gick för att tala med en av läkarna och kom tillbaka. En stund senare mådde jag bättre, och vi satte på droppet igen fast på långsammare fart. Och, då gick det bättre.

Sköterskan satt kvar under hela tiden, och vi pratade om hur det var då jag gick in i väggen 1989, satt isolerad o ignorerad hemma till 1998, då jag bröt mej ut i direktsändning i TV... och sedan påbörjade läkningen på den här gården.

Jag frågade om det finns några restriktioner nu ang. jobb för min del idag. Och, det gjorde det inte. Jag kan jobba på precis som vanligt.   

Det är inte helt säkert vad min reaktion egentligen var. Om det var pga järnet, eller om det faktiskt var en svag panikattack.
Metallsmaken i munnen kom mycket troligt av järnet. Men, det som sedan följde i reaktionsväg kan ha varit pga järnet. Men, det kan också ha varit en panikattack som kom pga metallsmaken.

Hur som så antecknade sköterskan i min journal så att de vet i framtiden att ge mej dropp med lite lägre fart.

Nu ska jag äta lunch... och se om jag kan fixa min födelsedagsvideo till dagens mycket speciella "födelsedagsbarn".

Sen är det hög tid att gå ut och jobba.

Tack till alla som i tanken var med och stöttade!
Det uppskattas massor!   

Dags att åka iväg till sjukhuset.
Ska idag vara med om något jag aldrig gjort förr.
Jag ska få dropp. Järn i droppform.

Jag har ingen aning om hur det kommer att vara, hur jag kommer att må... Men, sköterskan sa i telefonen - då hon sa att detta skulle sku pga den låga järnnivån jag har i kroppen - att biverkningar är ovanliga, och att jag kommer att må bättre efteråt än innan.

Men, det hindrar inte mej ifrån att vara rädd och orolig.

Så, lite stöd är mycket välkommet!

Jag ska vara på sjukhuset mellan 9-10 ca.

Get ready for some biRthdAy wishes here today...!
Let's start with this speacial song:

Jag vet inte om det är enbart ett skov av Crohn eller om det också är så att den extremt låga nivån järn bidrar, men idag var 2:a dagen då jag blev andfått för i stort sett ingenting.
Sov länge både igår och idag. Och, det krävdes verkligen att jag rörde mej lugnt och metodiskt för att inte bara trilla ihop i en liten hög ute i en hage.
Både igår och idag var det närmast övermäktigt då jag skulle hämta Óskadís i hagen.

Och, då vi åkte en sväng till ICA Maxi hade jag god lust att sätta mej i kundvagnen, så trött och matt var jag i benen.

Det jag har att göra för att få resten av tillvaron att fungera kan jag inte klara just nu, då jag mår så här.
Det finns ingen människa som inte redan vet vad jag kan som nånsin skulle ge mej en chans i det skick jag är nu.

Så, jag hoppas verkligen att järndroppet på torsdag gör en avsevärd skillnad till det bättre i mitt mående.

Då jag inte mockade 6 boxar eller hämtade hästar så satt jag antingen vid datorn och tittade på senaste avsnittet av Devious maids eller så låg jag ute i baden-baden - ungefär som jag gjorde för drygt 4 år sedan, då läkarna ännu inte visste vad det var jag hade i min kropp, som gjorde att jag mått så här sedan tidiga tonåren.

Jo, jag lyckades faktiskt rädda Elvis också. Men, även det tog ordentligt på krafterna.

Vi var uppe vid Óskadís' stall, där vi fick hjälp att få lite svetsat på min hästtrailer, då vi såg Elvis springa utanför staketet nere i hagen.

Jag tog med grimman från stallet och vi skyndade oss igenom 2 hagar för att ta oss fram till honom. Han var riktigt skärrad över att det var ett staket mellan honom och kompisarna.

Jag gick ut till honom och tog tag i flughuvan och ledde honom emot diket, så att han kunde komma under staketet som sambon stod och höll upp.

Det krävdes en del övertalning i lugna ord och ett steg i taget i riktning emot under tråden.
Men, till sist vågade han gå in under... och, sen satte han av i en faslig fart, ut till kompisarna igen.

Vi gick utmed staketet för att se om vi kunde hitta var han tagit sej ut. Och, vi hittade stället ovanför den branta backen *pustade gjorde jag som en blåsbälg där uppe*

Det visade sej att det låg en bit av en björk och tyngde ned staketet. Så, där var det bara varsågod att gå ut.

Lagning skedde genast.

Och, jag hade med råde gjort mej förtjänt av att ligga i baden-baden och titta på min häst då hon gick och åt i sin hage här hemma.
Hade tänkt borsta och sen gå en promenad med henne. Men, jag orkade bara inte.
Hela kroppen var som gele... eller nåt...
 

Imorgon ska jag orka en dag till!   

Igår sov jag lite längre, då jag varit uppe med magvärk, tjafsande katter och rastlös hund mest hela natten.
Kom ut vid lunchtid, för att gå och jobba... Tittade ner emot hagen, där min häst går, och upptäckte att hon var ensam i hagen.
Såg bilen som tillhör en av mattarna till Óskadís stallkompis Dís. Kollade in i stallet. Där stod Dís' boxdörr öppen. Stallet var tomt.
Kollade in i stora stallet och såg spår av att ytterligare 2 hästar ur den hagen var ute på ridtur.
Konstaterade att Óskadís verkligen var ensam i hagen, och styrde ner dit för att ta henne INNAN hon skulle bli stressad!

Hon har blivit superstressad förr då hon lämnats ensam i hagen. Och, det är ju anledningen till att vi var överens - trodde jag - att Om man tar in hästar så att en blir ensam så lämnar man INTE häst ensam.

Och, senast för ett par dar sen sa just Dís' matte att hon hade tagit upp Óskadís också om inte Alma varit kvar med henne, då Dís gick in.

Nu vet jag bättre!

Nu vet jag att överenskommelser inte gäller!
Och, nu vet jag att jag (och sambon) är rätt ensamma om att tänka på fler hästar än vår egen!

Det hade ju inte varit så betungande om nån av de 3 människorna skickat ett mess (om man inte orkade ringa) och åtminstone berättat, så jag visste, att Óskadís blev ensam kvar i hagen,

Nu tog jag hem henne, så hon fick tillbringa resten av dagen i hagen i trädgården.

Är det för att det är jag som är hennes matte?
Eller hade man lämnat henne ensam även om någon annan ägt henne?